Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Guds styrande hand af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anders märkte nu att det af hans drypande kläder
uppkommit en flod, som sträckte sitt lopp långt fram
på golfvet ända till den plats der barnet stod. "Vore
du min, skulle jag nog lära dig att inte pjunka för
våta fötter. Men ännu en gång, mor, hvarifrån kommer
pojkbytingen?"
Modren berättade hvad som händt.
"Jaså", sade Anders då hon slutat, "vår Herre tyckte
väl att vi inte hade nog många förut."
"Och det säger du som vore det ingenting att kläda
och föda en till."
"Vicke äta, Vicke mat!" sade barnet.
"Der ha vi det! Äta och mat, och aldrig annat. Du
får laga att vi få pojken på socknen, ty vi kunna
inte behålla honom."
"Ja, ja, mor, ska’ så, ska’ så! Men inte kan vi
skicka honom på socknen i qväll, och mat måste han
ha. Jag känner jag, hvad en tom mage kräfver." Och
den hederlige fiskaren tog fram ur skåpet hvad bäst
der fanns af Guds gåfvor, tog den enda skorpan som
huset hade, bröt den i en skål mjölk, satte gossen på
sitt knä, (sedan han först utbytt den våta tröjan mot
en torr) och matade honom, mellan det han sjelf åt.
Gossen var ett vackert och frodigt barn af, som det
syntes, omkring två års ålder. Hans händer voro
fina och hans klädedrägt, ehuru smutsad och illa
medfaren, visade dock till stoff och snitt, att den
ursprungligen tillhört ett barn ur de bättre lottade
klasserna; men om från början var honom svårare att
utröna, enär han ej förmådde att besvara de frågor
man ställde till honom, eller lemna några upplysningar
till sin föregående historia. Emellertid lät han sig
väl smaka den måltid, som han på Anders knä intog,
och blef, tack vare den vänskapsförbindande makt som
mat och dryck har med sig, så förtrolig med sin värd,
att han tog en ostbit ur hans hand och stack i sin
egen mun. Anders log och lät honom göra det.
Då de slutat äta tog Anders gossen vid handen,
förde honom fram till hustruns säng och sade:
"Kära Karin, ingen af våra barn har sofvit sin
första natt i denna verlden utan att vi sagt ett:
"Gud välsigne!" öfver dem. Låtom oss göra detsamma
med detta barn, som Herran så underligt skickat oss,
innan det för första gången somnar i vår stuga!
"Gud välsigne dig, barn, om du dermed kan vara
hulpen! Men det säger jag dig, Anders", tillade hon
omedelbarligen och vände sig till mannen – att pojken
får inte stanna här. På socknen ska’ han eller ..."
"Ja, ja, ja! Mor ska’ få sin vilja fram!" lugnade
Anders, klädde med egen hand af gossen och lade honom
i den lilla bädd, som Gunla tillredt på en kista.
Hvarken mannen eller hustrun kunde somna på mycket
länge, sysselsättande sig med gissningar öfver
den lille objudne gästen, hvilken af den sednare
ovilkorligen dömdes att sändas på socknen. När
morgondagen kom, var hennes första påminnelse till
Anders att ro till fastlandet, gå till pastorn och
"ställa om saken." Men Anders hade förhinder. Han
skulle ut och vittja näten, lägga långref, m. m. och
hemkom icke förr än på aftonen, då det var för sent
att ge sig ut och komma till prestgården. Deremot
tog han gossen med sig i sin båt, rodde honom ut åt
viken, lät honom se små fiskarne slå i vattenbrynet
och plockade neckrosor och långa gröna vass-strå åt
honom att leka med. Det fordras icke mycket för att
fästa ett barns tillgifvenhet, och gossens gaf sig
ganska snart tillkänna. Han lekte helt förtroligt
med Anders, medan denne hvilade på årorna, ruskade
honom i det rödaktiga kindskägget och tog slutligen
af honom sydvesten och kastade den i sjön.
"Hvad gör du fnasker?" röt Anders med en allvarsammare
min än den lilles uppsluppna glädje tålde vid. Hans
löje byttes i tårar och han sade under det han
sträckte sina små armar mot Anders: "Låt Vicke! Inte
ond på Vicke!"
"Gud välsigne dig, tjufunge! Kastade du mig sjelf i
sjön kunde jag inte bli ond på dig. Se så", tillade
han och fiskade upp sydvesten, "det är inte första
gången den dricker vatten, ska’ du tro! Pappa Anders
ä’ inte ond fast han brummar, det skall jag lära dig.
Var nu tyst bara, ska’
vi plocka mer vass och rosor. Säg, ska’ vi det?"
Och barnet blef åter gladt, och den hederlige
fiskaren icke mindre, och efter den stunden förstodo
de hvarandra så väl, att emellan dem blef en ständig
vänskap rådande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
