- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
284

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Guds styrande hand af Sophie Bolander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Anders märkte nu att det af hans drypande kläder
uppkommit en flod, som sträckte sitt lopp långt fram
på golfvet ända till den plats der barnet stod. "Vore
du min, skulle jag nog lära dig att inte pjunka för
våta fötter. Men ännu en gång, mor, hvarifrån kommer
pojkbytingen?"

Modren berättade hvad som händt.

"Jaså", sade Anders då hon slutat, "vår Herre tyckte
väl att vi inte hade nog många förut."

"Och det säger du som vore det ingenting att kläda
och föda en till."

"Vicke äta, Vicke mat!" sade barnet.

"Der ha vi det! Äta och mat, och aldrig annat. Du
får laga att vi få pojken på socknen, ty vi kunna
inte behålla honom."

"Ja, ja, mor, ska’ så, ska’ så! Men inte kan vi
skicka honom på socknen i qväll, och mat måste han
ha. Jag känner jag, hvad en tom mage kräfver." Och
den hederlige fiskaren tog fram ur skåpet hvad bäst
der fanns af Guds gåfvor, tog den enda skorpan som
huset hade, bröt den i en skål mjölk, satte gossen på
sitt knä, (sedan han först utbytt den våta tröjan mot
en torr) och matade honom, mellan det han sjelf åt.

Gossen var ett vackert och frodigt barn af, som det
syntes, omkring två års ålder. Hans händer voro
fina och hans klädedrägt, ehuru smutsad och illa
medfaren, visade dock till stoff och snitt, att den
ursprungligen tillhört ett barn ur de bättre lottade
klasserna; men om från början var honom svårare att
utröna, enär han ej förmådde att besvara de frågor
man ställde till honom, eller lemna några upplysningar
till sin föregående historia. Emellertid lät han sig
väl smaka den måltid, som han på Anders knä intog,
och blef, tack vare den vänskapsförbindande makt som
mat och dryck har med sig, så förtrolig med sin värd,
att han tog en ostbit ur hans hand och stack i sin
egen mun. Anders log och lät honom göra det.

Då de slutat äta tog Anders gossen vid handen,
förde honom fram till hustruns säng och sade:
"Kära Karin, ingen af våra barn har sofvit sin
första natt i denna verlden utan att vi sagt ett:
"Gud välsigne!" öfver dem. Låtom oss göra detsamma
med detta barn, som Herran så underligt skickat oss,
innan det för första gången somnar i vår stuga!

"Gud välsigne dig, barn, om du dermed kan vara
hulpen! Men det säger jag dig, Anders", tillade hon
omedelbarligen och vände sig till mannen – att pojken
får inte stanna här. På socknen ska’ han eller ..."

"Ja, ja, ja! Mor ska’ få sin vilja fram!" lugnade
Anders, klädde med egen hand af gossen och lade honom
i den lilla bädd, som Gunla tillredt på en kista.

Hvarken mannen eller hustrun kunde somna på mycket
länge, sysselsättande sig med gissningar öfver
den lille objudne gästen, hvilken af den sednare
ovilkorligen dömdes att sändas på socknen. När
morgondagen kom, var hennes första påminnelse till
Anders att ro till fastlandet, gå till pastorn och
"ställa om saken." Men Anders hade förhinder. Han
skulle ut och vittja näten, lägga långref, m. m. och
hemkom icke förr än på aftonen, då det var för sent
att ge sig ut och komma till prestgården. Deremot
tog han gossen med sig i sin båt, rodde honom ut åt
viken, lät honom se små fiskarne slå i vattenbrynet
och plockade neckrosor och långa gröna vass-strå åt
honom att leka med. Det fordras icke mycket för att
fästa ett barns tillgifvenhet, och gossens gaf sig
ganska snart tillkänna. Han lekte helt förtroligt
med Anders, medan denne hvilade på årorna, ruskade
honom i det rödaktiga kindskägget och tog slutligen
af honom sydvesten och kastade den i sjön.

"Hvad gör du fnasker?" röt Anders med en allvarsammare
min än den lilles uppsluppna glädje tålde vid. Hans
löje byttes i tårar och han sade under det han
sträckte sina små armar mot Anders: "Låt Vicke! Inte
ond på Vicke!"

"Gud välsigne dig, tjufunge! Kastade du mig sjelf i
sjön kunde jag inte bli ond på dig. Se så", tillade
han och fiskade upp sydvesten, "det är inte första
gången den dricker vatten, ska’ du tro! Pappa Anders
ä’ inte ond fast han brummar, det skall jag lära dig.
Var nu tyst bara, ska’
vi plocka mer vass och rosor. Säg, ska’ vi det?"

Och barnet blef åter gladt, och den hederlige
fiskaren icke mindre, och efter den stunden förstodo
de hvarandra så väl, att emellan dem blef en ständig
vänskap rådande.

*



"Nå Anders", sade hustrun till mannen vid hans
återkomst. "I morgon ämnar du dig väl till prosten
för att bli af med gossen?"

"Tror du det? Jag har annat att göra i morgon. Ska’
jag låta fisken ligga och dö i sumparne, eller vill
du kanske fara till staden i mitt ställe och försälja
den, på det vi må bli af med det stackars barnet en
dag förr?"

"Jo, jag ser så ut! Men du fick väl inte så mycken
fisk, att den inte kan lefva i sumparne öfver en dag?"

"Uj, mor! Du skulle bara se så’n fångst! Jag trodde
det skulle gått till fanders i det Herrans vädret
med både garnen och hela skjutsen, men i det stället
var noten full, så den kunde brista. Det var just
en välsignelse; och hvem vet om det inte var barnet
som drog den till huset?"

"Hvad det angår, ha vi fyra egna, som kunna dra’
honom förutan! Men i morgon måste du väl göra allvar
af saken."

"Ja, ja, mor!" tröstade Anders, men han tänkte:
"kommer dag, kommer råd" och lemnade gossen till
Gunla, hvarpå han gick till hvila utan att vidare
yttra ett ord, till förargelse för sin hustru.

Och öfvermorgonen kom med ett väder så gynnsamt för
fisket att allt annat måste vika för det. Blef det
så beslutadt, att han skulle vänta till söndagen,
då han skulle bege sig till kyrkan och anmäla saken
hos pastorn. Men Anders led af de obotfärdiges
förhinder. Hvarje dag han uppsköt ärendet, blef det
honom svårare att sätta det i verkställighet, och när
söndagen kom, försof han sig efter veckans strapatser,
så att det ej blef någon kyrkofärd af.

"Kära hustru!" sade han, när denna i sin ekonomiska
klokhet förgrymmade sig öfver hans uraktlåtenhet,
"hvem vet hvad Herran vill tillskynda oss genom det
barnet? Hvad vi göra en af dessa små, är som gjorde
vi honom sjelf det. Vi hafva sjelfva barn, och hvad
vi så, torde de få uppskära; låtom oss derför laga så,
att det blir en välsignelsens frukt!"

"Jag tror, Gud hjelpe mig, att du vill behålla gossen
för alltid."

"Ja, mor, för att säga dagsens rena sanning, så är
just det, hvad jag vill. Pojken är duktig och intill
dess du ställer mig en lika kry på benen, så låtom oss
räkna honom som vår. Nog skall han finna det bättre
här än att gå på socknen. Kom hit fnasker!" ropade
han till gossen och lade honom i hustruns famn. "Har
du hjerta att kasta ut honom så gör det; men inte
vill jag ha skulden derför på mitt samvete."

Gossen slog sina små armar om hennes hals och sade:
"Inte kasta bort Vicke! Vicke inte bort!"

"Nå så bli då! Vi få väl jemka så maten räcker till
dig också, efter far så vill ha det! Vill du äta med
oss medan vi hafva att äta, får du också svälta med
oss när vi intet hafva. Vi kunna icke göra för dig
mera än dela hvad vi hafva."

"Gud signe mor! Qvinna hela da’n!" sade Anders och
klappade sin hustru, under det hon med en moders ömhet
i sin blick smekte gossen, som vänligt kraflade på
hennes knä.

*



Åtta år härefter inträffade åter en natt med
åska, storm och regn; lik den vi i början af denna
berättelse omtalat, då en af de på Tyskland gående
ångfartygen plöjde Östersjöns vredgade vågor. Alla
passagerarne voro vakna. Fruntimren qvidde i sina
hytter, fruktande i hvarje minut att det knakande
fartyget skulle träffas af blixtens eld eller slukas
af det böljande hafvet. Männen åter, lade starkare
band på sina känslor, men blekheten på deras anleten
förrådde hos mången dödsångesten i hjertat. Ovädret
tilltog, och snart såg man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free