Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Guds styrande hand af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla, qvinnor, barn och män, om hvarandra i salongerna
och i gångarne. De som hade en make, en far eller
bror, sökte honom, för att i hans famn eller vid hans
hand gå den hotande döden till möte. Förfäran eller
förtviflan stämplade allas ansigten. Bland dessa
fasans och farans offer syntes en man med stilla,
lugn fysionomi. Det var icke liknöjdheten som gömde
sig under lugnet, det var en djup, tärande smärta, som
tycktes hvarken lemna rum för hopp eller fruktan. Han
gick som en tröstens engel bland de olyckliga. Framför
andra var han till hands. Hvar han såg ett ensamt, åt
sig sjelf öfverlemnadt fruntimmer, erbjöd han henne
sin tjenst, i hvad den kunde vara henne af nöden,
eller lugnade henne genom tron på den makt, som bjuder
öfver hafvet och stormen, och icke låter, utan med sin
vilja, en sparf falla till jorden. Ett fruntimmer,
som under denna allmänna förvirring satt stum, blek
och orörlig med tvänne barn slutna i sina armar,
i en halföppen hytt, fästade vid förbigåendet hans
uppmärksamhet. Faran upphäfver alla af konvenansen,
diktade formaliteter, och utan att bekymra sig om
sådane närmade han sig henne och frågade om han i
något afseende kunde vara henne till bistånd?
"Ack, min herre", sade hon, "har ni någonsin älskat
med en faders hjerta?"
Den tillfrågade suckade, i stället att svara.
"Vi skola förgås, det är icke möjligt annat! Säkert
skola de rädda sig, som kunna det, men vi,
jag och mina barn, hvad kunna vi i en sådan
belägenhet? ... Ack herre, rädda barnen om det blir
er möjligt! Rädda dem åt deras fader! Han skulle icke
kunna bära förlusten af, på en gång, dem och mig."
"Nej mamma! Utan dig icke oss!" ropade de begge och
slöto sig hårdare intill henne, såsom för att icke
skiljas från henne.
"Himlen skall belöna er och edra barn ..." sade
modern snyftande.
"Rör ej vid detta blödande sår! Tvinga mig icke att
anklaga himlens hårdhet!" afbröt mannen med synbar
rörelse, "jag lofvar på min heder och mitt samvete
att använda mina yttersta bemödanden för att uppfylla
er bön, ifall, hvilket jag dock hoppas, faran icke
måtte bli så stor, som man fruktar."
"Gud välsigne er! Jag vågar icke säga mera", sade
fruntimret och tryckte hans hand i sina.
Mannen smekte mildt de små barnen.
"Ni älskar barn?" frågade fruntimret.
"Obeskrifligt, min fru! Förlusten deraf låter oss
kanske känna vår ömhet större än under sjelfva
ägandet, utan fruktan för mistningen."
"Jag anar nu hvilka lidanden ni måste erfarit, och
jag ber er förlåta att jag nyss i okunnighet derom,
upprifvit sår, hvilka borde skonas."
"Ni är långt ifrån att ana hela bitterheten af en
förlust sådan som min, en förlust, hvilken förbytt
det lyckligaste äktenskap till en fortfarande kamp
mot sorgen och saknaden."
Nu nedträdde kaptenen till passagerarne, lugnade
dem med den tröstande underrättelsen att ovädret
stillnade, himlen ljusnade och fartyget befann sig i
ett vatten utan skär eller grund; att således inga
rimliga skäl till fruktan förefunnos, ehuruväl
fartygets rörelser ännu torde komma att kännas
våldsamma och störande för de mindre sjövane.
Detta budskap verkade tillfredsställande. Alla
ansigten klarnade och alla sinnen ljusnade. En
och hvar började draga sig ur den tumultariska
villervallan och återtaga sina förut innehafda hytter,
för att der söka den afbrutna hvilan. Då mannen
lemnade den nu lugnade modren sade hon: "Tack, ädle
herre, för hvad ni gjort en förtviflad moder! Om ett
menskligt hjertas bön har någon kraft hos den Evige,
ack, så skall det svidande såret i ert bröst läkas
och er smärta bytas i glädje och tillfredsställelse."
"Hoppas icke det omöjliga och öfverskatta icke värdet
af mitt deltagande för er och edra barn. Vet blott
att ingen, ingen kunde djupare fatta värdet af ert
förtroende än den, till hvilken det gafs. De lidanden
vi sjelfva erfarit dela vi innerligast med andra."
Med dessa ord tryckte han hennes hand och gick
upp på däcket för att betrakta ett naturskådespel,
som ännu i sitt aftagande var mäktigt nog att slå
den tänkande menniskan med vördnad och beundran
för den hand, som lössläpper stormen och tyglar
elementernas förödande krafter. Under det han såg
dagen gry öfver det upprörda hafvet och morgonens
första rodnad bryta österns skyar och färga vågornas
skum, hördes en nödsignal, hvarpå utkiken fick
sigte på en förolyckad seglare, som redlös dref
omkring, lemnad, som det ville synas, till pris
åt sin undergång. Kaptenen styrde den olycklige
till hjelp. Det var en engelsman, destinerad till
Petersburg med kolonialvaror och styckegods, hvilken
under nattens storm stött på vid Gottlands södra ref,
blifvit läck och nu, med kapade master, icke längre
förmådde medelst pumparne hålla sig flott. Kaptenen
kom just i rättan tid för att rädda den olyckliga
besättningen, som från det sjunkande vraket redan
stod i begrepp att taga sin tillflykt i båtarne. Då
den lyckligen och väl kommit ombord, påminde sig en
af matroserna, att en sjuk kamrat var qvarlemnad i
sia koj, ur stånd att sjelf företaga något till sin
räddning. Det öfvergifna fartyget syntes med hvarje
stund färdigt att sjunka. Att åter begifva sig å
detsamma var förenadt med ögonskenlig lifsfara. Den
olycklige skulle således lemnas att förgås. Hans
dom tycktes oåterkallelig, och redan hade kaptenen
lagt ut från fartyget, då mannen, som vi omtalat, och
hvilken uppfattat talet mellan ett par af de främmande
matroserna, vände sig till kaptenen, anropade hans
mensklighet, och bjöd en lockande summa åt den, som
ville förbarma sig öfver den olycklige. Penningen är en
stark vältalare och öfverröstade här sjelfva fruktan
för den nyss undsluppna döden. Ett par män kastade sig
i en båt, besteg ännu en gång det öfvergifna fartyget,
räddade derifrån det sista qvarvarande och nästan
halfslocknade lifvet, nära nog i samma ögonblick som
det annars skulle begrafvits i djupet.
Återkomne lyckligen till ångfartyget fortsatte
detta sin kurs under det den förut omnämnde mannen,
som befanns vara läkare, och som vi hädanefter
vilja benämna professor Örnfeldt, fann i den genom
hans ädelmod räddades belägenhet ett nytt fält för
utöfningen af sin menniskokärlek.
Hans tillstånd tycktes nemligen i högsta grad
betänkligt. Professorn förskaffade honom en enskild
hytt i fören och besökte honom der, för att bibringa
honom den hjelp, hvaraf han syntes i så stort behof. I
den olyckliges ansigte lästes drag af våldsamma
passioner, en i förtid härjad ungdomskraft och
djupa sinneslidanden. Då han fick höra professorn,
som tilltalat honom på engelska, i tanka att det var
hans modersmål, använda svenskan till en af fartygets
inträdande tjenstepersonal, slog han lifligt upp de
nyss så matta ögonen och sade häftigt: "Hvem talar
svenska här?"
"Det göra vi alla emedan ni befinner er på en svensk
ångare. Är ni sjelf svensk så är ni bland landsmän."
"Herre Gud, är det så din vilja? Jag skall då kunna
dö lugnt!"
"Er kärlek till fosterjorden är då så stark? Kanske
skall den ge er kraft att öfvervinna det onda, då ni
hunnit det efterlängtade målet."
"Jag skall dö med lättadt samvete, ville jag säga.
Ack, herre, jag har en svår synd, som trycker mig."
"Då vi komma fram skall ni finna en prest, som kan
bringa er tröst."
"Ovisst om jag lefver till vi komma i land, och jag
skulle icke för allt i verlden vilja dö utan att
bekänna. Ack, det är för att kunna göra det, som
jag fallit i svenska händer. Det är icke möjligt
annat. Hör mig! Herre, jag är ingen brottsling,
men jag hade ett vildt humör i min ungdom; det blef
min synd och det är min ånger. Det var en flicka,
en mycket vacker och hygglig tös, som jag råkade att
förälska mig i. Jag var då betjent på en stor egendom
hos ett förnämt herrefolk och hon kammarjungfru
hos ett annat i Stockholm. Hon kom med sin fru,
som tillbringade några veckor en sommar hos mitt
herrskap. Jag friade till henne och fick: nej. Det
grep mig in i själen, ty skam att säga, var jag inte
sämre på den tiden än att mången fin flicka gerna
ville ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
