Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Guds styrande hand af Sophie Bolander - Allmännyttigt - - Petroleumlampor - - Amerikansk tvättmetod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ni har rätt!" sade professorn, hvarefter han beslöt
att tillskrifva sin fru från fartyget, att han
till följe af en oväntad händelse, om hvilken han
skulle närmare underrätta henne vid sin hemkomst,
nödgats gå af vid Kalmar, och sålunda några veckor
uppskjuta glädjen af hennes återseende. Detta bref
ombetrodde han sin nya bekanta, fru lagmanskan M...,
att framlemna, tillika med många muntliga helsningar,
som kunde lugna den i sin väntan bedragna makan öfver
anledningen till hans uteblifvande.
Från Kalmar, der fartyget, enligt vanligheten lade
till, reste professorn genom natt och dag till
Westervik, der han för goda ord och penningar genast
fann en person villig att föra honom till den angifna
ön. I den första stuga genom hvars dörr han tittade
in mötte honom anblicken af en gråtande qvinna och
några bedröfvade barn, sammanträngda i en sluten
krets omkring en lik-kista, och som det syntes, så
fördjupade i sin sorg, att de icke varseblefvo gästen,
som stannade på tröskeln i den öppna dörren. Närmast
qvinnan stod en gosse, som, läggande sin hand på
hennes axel, sade: "Mor, gråt icke! Far är hos Gud
och der är godt att vara. Snart blir jag stor och kan
sköta fisket på egen hand, och då skall jag föda er
alla, som far gjort."
"Långt dit! Till dess ha vi hunnit svälta ihjäl femton
gånger."
"Nej, nej! Gud är god och j skolen icke svälta
ihjäl. Far misströstade aldrig, han."
"Ty han kunde hjelpa både dig och oss."
"Gud kan mera, ty han kan hjelpa alla", sade barnet.
"Vicke har rätt, mor. Låt säga er af honom!" sade
den äldsta af flickorna.
Vid namnet "Vicke" gjorde professorn en rörelse,
som vände allas blickar emot honom.
"Hvad heter denne gosse!" frågade han med en ifver,
som knappast tillät honom uttala orden.
Alla stodo med spända ögon, men ingen kom sig för
att svara.
"Hvad heter du, barn?" frågade professorn ånyo och
vände sig uteslutande till gossen.
"Vicke", sade denne frimodigt och såg med stora,
klara ögon på professorn.
"Godt! Men ditt egentliga namn? Hvartill är du döpt?"
"Det vet jag icke. Jag har aldrig haft något annat namn."
Professorn tillfrågade nu hustrun.
"Sanningen att säga, kan jag icke svara derpå, ty
så kallade han sig sjelf då han kom hit." Och hon
berättade så den tilldragelse, som vi redan känna
och som fullkomligt öfverensstämde med den sjuke
matrosens bekännelse.
Under tiden hvilade professorns öga oaflåtligen på
gossen, hvars öppna och frimodiga anletsuttryck,
i förening med det samtal, hvari han nyss röjt sitt
sinnelag, fullt öfvertygade honom, att, om han
förblifvit främmande för alla den finare bildningens
fordringar, hade han dock vunnit den fysiska kraft,
som dessa stundom undergräfver, och det rena hjertelag
samt den barnsligt förtroendefulla tillit till en
högre makt, som de ännu oftare åsidosätta att hvarken
bibehålla eller bibringa. Då hustrun slutat tala,
fattade han gossen, tryckte honom i sin famn och
utropade: "Du är min son!"
Det vore fåfängt att söka beskrifva den öfverraskning,
sorn nu uppstod hos alla, och som tycktes förstumma
sjelfva sorgen. Professorn öfvertygade med några
få, men upplysande ord om förhållandets gällande
verklighet, och tillade: "Viktor är det namn hans
späda tunga förändrat till det hvarmed ni hört honom
benämna sig.
"Var det icke bra, mor, att han slapp komma på
socknen?" anmärkte Gunla. "Det hade varit för
skamligt för ett så fint herrebarn."
"Hu! Hvad hör jag? Skulle ett sådant öde kunnat drabba
min son?"
"Ja, herre", sade hustrun, "vi kunde knappt föda oss
sjelfva och våra egna barn, då vi fingo honom. Det var
jag som ville det, ty, hvad skulle vi väl göra? Men
han, som ligger der", och hon visade på kistan,
deri Anders låg, bleknad och liflös, "han ville icke
tillstädja det, och så lydde jag honom. Han var sådan
han, herre. Men nu kommer turen till hans egna barn
att få ligga socknen till last ..."
"Nej!" sade professorn. "Hvad han och ni gjort detta
barn skall bli eder rikligen vedergälldt. Gråten
öfver den dödes förlust, såsom han förtjenar det,
men icke af ängslan för ert dagliga bröd. Jag skall
sörja för det, och genom pastorsembetet i den
församling, ni tillhör, låta tillställa eder ett
årligt lefnadsunderhåll, i hopp att ni, å er sida,
skall genom ett arbetsamt och gudfruktigt lefverne
samt en god uppfostran åt edra barn, söka att sjelf
befrämja mina bemödanden för er lycka och välgång."
Han beledsagade detta löfte med en kontant
handtryckning och bjöd, med sin son vid handen, den
ännu icke från sin förvåning återkomna familjen sitt
afsked. Det var rörande att se den sorg, med hvilken
dess medlemmar skiljdes från gossen, liksom hans
vid afskedet från dem, och de tårar han fällde öfver
den döde i sin kista. "Ack", sade Gunla och skakade
Viktors hand, "att vi också skola mista dig! Men du
skall ju icke glömma bort oss, fast du blir en fin
herre?"
Gossen gaf sitt löfte och så följdes han under tårar,
af hustrun och alla fyra flickorna, ned till båten,
som väntade vid stranden.
Vi kunna icke skildra det ögonblick, då hans moder
mottog honom i sina armar. Som skuggan jagar ifrån
fältet, då solen träder ur molnet, så flydde de
åtta årens sorger för dess lycksalighet. I det rena,
oförderfvade hjertat återfann hon alla de goda anlag,
hvartill moderskärleken trott sig finna brodden
redan i det späda barnets, och innan kort väckte
hans vettgirighet äfven hoppet, att det försummade
kunskapsmåttet skulle snart och utan svårighet
erforderligen fyllas.
Med oskrymtad värma delade lagmanskan M... den
lyckligblifna familjens sällhet, och beredde Viktor,
genom umgänget med sina barn, ett lika nyttigt som
välkommet sällskap.
Huru stora familjefröjderna än kunna vara, blir
vänskapens deltagande dem aldrig öfverflödigt, utan
sätter, tvärt om, kronan på deras värde, och lemnar
der det saknas, en tomhet som låter sig känna i en
obestämd trånad.
Efter något år beslöt professorn i samråd med sin
hustru, att, för att tillfredsställa Viktors längtan,
lemna hufvudstaden och sin praktik, och slå sig ned
på landet. Han köpte för det ändamålet en stor och
vacker egendom vid en spegelklar sjö, och gaf åt
den fattiga fiskarhustrun och hennes barn ett litet
undantag derå, hvarjemte hans hämnd mot den olycklige
matrosen, hvilken tillfrisknad från sin sjukdom ej mer
kunde fortsätta sitt yrke, blef att taga honom under
sitt beskydd och, under ett godhetsfullt bemötande
och användande honom till passande sysselsättningar,
låta honom känna tillfredsställelsen af ett försonadt
brott och ett gagnande lif. Så, omgifvande sig med
tacksamma och tillgifna hjertan, hembar han sitt
offer till den styrande hand, som lyckliggjort hans
eget och återgifvit det hvad det så länge begråtit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
