Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Guds styrande hand af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig. Jag rufvade dag och natt på min korg, men
tänkte slutligen: De der Stockholms-jungfrurna äro
nog inte så lätta att komma underfund med som våra
landtflickor, och kanske är det hennes vilja, att jag
skall tigga och be, och med knäfall och tårar beveka
henne. Jag fogade mig derefter och gjorde mig till
hennes slaf. Men då sade hon mig helt uppriktigt
att det var fåfäng möda, ty hon tyckte om en annan
i Stockholm, och var förlofvad med honom. Då, herre,
blef jag rasande befängd. Jag tror jag skulle tagit
lifvet af den förhatade menniskan, om han kommit i
min väg, men som det var, måste jag qväfva min vrede
och stilla min hämnd.
Nu var det så, att min älskade ofta hade sin matmors
lilla barn under sin uppsigt. En dag såg jag henne
gå till parken med barnet. Jag följde efter på
långt håll, utan annan afsigt, det kan jag bedyra,
än att följa hennes spår och hafva henne för mina
ögon. Jag såg henne gå till ett ensligt ställe vid
stranden och sätta sig på en öfver vattnet utskjutande
bergshäll; der framtog hon ett bref och fördjupade
sig i läsningen deraf, under det hon lät barnet roa
sig med att plocka blåbär på tufvorna, som växte
nedanför. En aning sade mig, att brefvet var från
hennes fästman och en djefvulsk tanke flög in i min
själ. Jag smög mig under bergshällen fram till den
lille, lockade honom med mig, steg med honom i en båt,
som låg vid stranden, och rodde så ut, tätt fram under
klippan der hans vakterska satt. Der ropade jag henne
vid namn: Eva! Hon spratt upp och blef mig varse. Då
lyftade jag barnet på mina armar, höll det utöfver
båtkanten och sade: Lofva att blifva min eller jag
kastar detta barnet i sjön!"
"Jag räknade på kraften af detta öfvertalningsmedel,
ty barnet var sin moders ögonsten och ansvaret för
hvad som hände det skulle falla tungt på den arma
flickan. Hon bleknade, hon darrade och försökte
att tala, men hennes läppar skälfde utan att hon
kunde få fram ett enda ord. Hon tog några stapplande
steg längre ut på branten, sträckte ut armarne och
föll, utan ett anskri eller ett ljud, hufvudstupa i
vattnet. Förskräckelsen hade utan tvifvel förorsakat
henne svindel eller slag. Stället var djupt och mina
försök att rädda henne aflupo fruktlösa. Der stod jag
nu ensam med min förtviflan och barnet. Detta ropade
af alla krafter: Eva, Eva, inte bli i sjön! Komma
till Vicke!
"Hvad skulle jag göra? Att kasta barnet efter
och låtsa som visste jag intet af hela händelsen,
skulle varit att betrygga min egen säkerhet, men
jag kunde det icke. Dertill hade icke djef– eller
galenskapen fått nog makt med mig. Att upptäcka allt
hade jag icke heller mod till och i barnet såg jag min
anklagare, om jag tillstadde det att återkomma till
herregården. I denna nöd kunde jag endast fatta ett
beslut. Jag var öfvertygad om att ingen sett hvad
som händt. Jag kastade barnets lilla halmhatt på
vattnet och min rock på stranden, för att derigenom
förvilla den allmänna tron. Derpå begaf jag mig i
båten, med barnet, det skyndsammaste jag förmådde,
till närmaste ångbåtsplats, gick der ombord och kom
så till Stockholm. Lyckligtvis var jag vid god kassa,
emedan jag, för att kunna vara spandersam mot min
älskade upptagit en god del af min innestående
lön. Jag vågade icke göra mig af med barnet i
Stockholm af fruktan att blifva ertappad, utan gaf
mig med detsamma ombord på ett annat ångfartyg,
som gick på Kalmar och lade till vid Westervik. Jag
kände någorlunda till skärgården derutanför, sedan
jag som pojke vistats hos en farbror, som var lots
i densamma. Jag gick i land vid den omnämnda staden,
betingade mig en båt och rodde vid aftonens annalkande
ut till en ö, hvilken jag visste endast var bebodd
af några fiskare. Under ett väder, sådant det varit
i natt, anlände jag dit, gick in i den första stuga
jag påträffade, lade barnet, hvilket jag insvept i
en god sjömansrock, som jag köpt för egen räkning,
på golfvet och skyndade så derifrån, utan att bli
förföljd eller möta något hinder ..."
"Hvar tilldrog sig detta och hvems var
barnet?" afbröt professorn, som hittills med den
spändaste uppmärksamhet afhört den sjukes bekännelse.
"Olycksstället var i parken på T-veholm och barnet
tillhörde doktorinnan Örnfeldt."
"Mitt barn, min hustrus barn! Och ön, der ni lemnade
det?"
"Ert barn?" stammade den sjuke och stirrade med häpnad
på professorn.
"Ni hör det. Och öns namn? Folkets?"
Den sjuke uppgaf det förra. Det sednare var
honom obekant, men de anvisningar han lemnade på
stugans belägenhet och de öfriga förhållanden han
i hastigheten af sitt intrång kunnat iakttaga voro
nog att tjena till ledtråd för de efterspaningar
professorn med brinnande längtan åstundade att sätta
i verket.
"Så har jag då fallit i min hämnares hand! Straffa mig
som ni vill. Det värsta straffet har jag dock med mig;
det har följt mig alltsedan den olyckliga dagen! Ja,
herre, Evas bild, sådan hon störtade från bergshällen
i sjön, har som ett spöke förföljt mig hvart jag
tagit vägen, och ropen på pappa och mamma, som barnet
emellanåt lät höra, har såsom de förskräckligaste
hämdeskri mången gång ljudit för mina öron och väckt
mig ur min sömn. Det onda samvetet har ingen ro,
hvarthän menniskan tar vägen. Sedan jag lemnat barnet,
begaf jag mig till Kalmar, tog hyra på ett fartyg som
gick till England, och har sedan seglat, snart sagdt,
i alla vatten och på alla länder utom Sverige, dit
jag aldrig kommit om icke Herran så underbart styrt
kosan."
"Tala icke längre, ni mattar er för mycket", sade
professorn. "Tag här litet vin och vatten, för att
stärka edra anlitade krafter."
"Jag behöfver icke stärka mina krafter, för att
dö. Jag har nu ingenting annat att göra."
"Ni har att vårda det lif Gud gifvit, och hvilket det
endast tillkommer hans visa afsigter att förlänga
eller återtaga." Med dessa ord lemnade professorn
sin patient åt sig sjelf.
Denna bekännelse hade emellertid uppskakat professorn
till djupet af hans innersta. Känslor, hvilka han
under åtta års tid bearbetat i undergifvenhetens form,
bröto sig, som den qväfda lågan vid ett luftdrag, fram
i hela sin gripande kraft. Vågade han hoppas att detta
begråtna barn ännu lefde? Att han skulle få trycka det
till sitt hjerta och ställa det inför en moders ögon,
som ännu ofta fällde tårar öfver dess förlust? Och
om så vore, om han verkligen skulle återfinna det
vid lif, hurudant skulle han finna det till kropp
och själ? Hvilka lyten kunna icke, i ena som andra
afseendet, framkallas af en försummad uppfostran och
dåliga exempel? Skulle det komma att sprida glädje
eller sorg i sitt hem, en sorg, långt djupare än den
som rådde der, då det räknades barnlöst? Sådane frågor
blandade professorns glädje med stora farhågor och
bekymmer. Han kastade sig på en soffa å akterdäcket,
begrafvande sig i de vexlande känslor, som bestormade
honom. Morgonvinden blåste ännu kall på det svallande
hafvet, då han väcktes ur sin skenbara dvala af en
mild qvinnoröst, som sade: "Hur är det min herre! Ni
ser ut som vore ni sjuk, eller som skulle något rätt
uppskakande träffat er. Förlåt om mitt deltagande
besvärar er! Men den tacksamhetsskuld, hvaruti ni
försatt mig, torde både berättiga och ursäkta det."
Professorn, som var långt ifrån att tillhöra dessa
svagare lynnen, hvilka hafva ett oemotståndligt
behof att meddela allt hvad som möter dem utanför de
alldagliga händelsernas stråt, erfor det likväl godt
i detta ögonblick, att möta ett hjerta, som förstod
de känslor, hvaraf han kände sig öfverväldigad
och han sade: "Min fru, edra goda önskningar skola
snart visa sig såsom uppfyllda profetior eller som
de farande molnen i rymden, som upplösa sig i intet,
ack! ett förfärligt intet!" Och han omtalade nu hvad
som händt, tilläggande: "Jag behöfver icke anbefalla
er grannlagenhet tystlåtenheten, ty ni fattar lätt
att denna sak rör för mycket hjertat, för att blifva
ett ämne för allmänna talet."
"O, frukta intet!" sade hon. "Låtom oss endast tänka
på att för er hustru motivera er fördröjda återkomst,
så att den icke väcker hennes oro, ty jag förmodar
ni icke ämnar återse henne, innan ni vunnit fullt
ljus i saken."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
