Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 293 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Hjerp-Calle af Richard Gustafsson - Lotusväxten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hoppade kring i snöslasket, liksom om de varit
osaltade och aldrig någonsin upptagna ur sitt rätta
element.

Sprattlande, som en verkligt lefvande fisk, låg Frans
och kunde icke resa sig, ty hans venstra fot var
fjettrad som i ett skrufstäd. Hjerp-Calle hade nämligen
fått fast i hans fot, och samtidigt med saltlaken,
som kylde bröst och mage, kände Frans kallsvetten
perla utefter ryggraden, ty nu var visserligen
vedergällningens stund kommen.

Med förtviflan i sin blick reste sig Hjerp-Calle och
skådade hur strömmingarne i långa rader seglade bort
i rännstenen, utan att han kunde hejda dem, ty sitt
byte kunde han icke släppa. Ifrån strömmingarne vändes
hans tankar till sist uteslutande mot upphofvet till
hans olycka, och med blicken lågande af hämd höjde han
käppen, för att på stället afstraffa den stackars
Frans, oaktadt våra väl riktade snöbollar smattrade
kring hans öron.

Redan hade några käpprapp fallit på den delen af
Frans’ kropp, som låg så beqvämt till hands, då vi
alla med ett ljudeligt hurra rusade mot barbaren,
för att befria vår olycklige kamrat; men ovilkorligen
stannade vi på halfva vägen vid den syn som plötsligt
framställde sig för oss, likt en uppenbarelse från
höjden. I samma ögonblick vi ämnade göra vårt anfall,
framskyndade en liten ljuslockig flicka, eller kanske
rättare sagdt en ängel, som kastade sig emellan käppen
och Frans, så att det sista slaget träffade henne.

"Pappa, pappa, slå honom icke!" ropade den lilla
flickan med ångestfull röst och sträckte bedjande
sina små händer emot Hjerp-Calle.

Vid ljudet af denna röst släppte Hjerp-Calle både
käppen och Frans, och stod ett ögonblick stirrande
på uppenbarelsen.

"Du får icke göra honom illa!" snyftade barnet med
en medlidsam blick på Frans.

"Ebba, min lilla flicka, har jag slagit dig?" klagade
Hjerp-Calle, och tog barnet i sin våta famn,
betäckande hennes ansigte med kyssar, hvarpå han
hastigt bar henne in i det gula huset.

Slagna af förvåning, stodo vi alla och tittade
efter den försvunna synen; till och med Frans
glömde sitt jemmerliga tillstånd, för att blicka
efter sin räddarinna. Några ögonblick derefter
sågo vi Hjerp-Calle inträda i sin öfvergifna bod,
som under tiden blifvit öfverfull af kunder, och vi
stodo alla färdiga att gripa till flykten, men då vi
sågo att han icke gjorde min af att vilja förfölja
oss, icke ens att taga vara på sin käpp och sin tomma
strömmingstunna, så gjorde vi oss ingen brådska, utan
stannade en stund på valplatsen, blickade upp till
fönstren en trappa upp, ty helt säkert hade vår hulda
skyddsängel kommit derifrån. Det dröjde heller icke
länge förr än hon visade sig ett ögonblick i ett af
fönstren; hon nickade åt Frans och log så godt emot
honom, att vi andra blefvo helt nedstämda öfver att
icke ha varit i hans ställe.

Den ljuslockiga flickan blef sedermera en lång tid mål
för vår nyfikenhet och våra gissningar, några trodde,
att hon var en bortröfvad prinsessa, som Hjerp-Calle
dolde i sitt hus, andra återigen, mindre romantiska,
förmodade att hon var
Hjerp-Calles dotter, ty hon hade ju kallat honom
"pappa", och slutligen kommo vi alla öfverens om att
denna sista förmodan var den troligaste.

Besynnerligt nog klagade icke Hjerp-Calle hos vår
lärare öfver vårt sista och djerfvaste anfall emot
hans lugn, och från den dagen fick han också vara i
fred. Visserligen väcktes några gånger fråga om att
roa oss på Hjerp-Calles bekostnad, men det stannade
dervid, ty Frans, hufvudmannen för våra skälmstycken,
hade ändrat tankar, han ville icke vidare höra talas
om något spratt åt handelsmannen, ja, än mer, han
tog honom under sitt beskydd och sade sig vilja slå
armar och ben af den som vågade förnärma Hjerp-Calle
eller någon i hans hus.

Lotusväxten. (Sid. 295.)

Omkring sex och ett halft år hade förflutit sedan
den skickelsedigra bataljdagen, Frans och jag hade
för längesedan slutat skolan, och minnet af hela
den muntra episoden hade förbleknat för andra uti
mitt eget öde ingripande händelser, då det på en
gång väcktes till lif vid ett sammanträffande med
Frans, som då var en yngling om tjugo år, elev vid
De Fria Konsternas Akademi. Jag gick en afton ned i
Strömparterren och der påträffade jag Frans, lutad
emot jernstaketet och
med blicken dystert fästad på den hvirflande strömmen,
som porlade och fräste, liksom hade den motsträfvigt
emottagit de glittrande ljuspelare, som speglade
sig uti den. Den vackra anläggningen var eklärerad
och en böljande menniskoskara rörde sig emellan
träden, men Frans tycktes hvarken höra eller se;
synbarligen trodde han sig ensam i hela verlden,
oaktadt det surrande hvimlet bakom honom.

"Hvad går åt dig, din toker?"
frågade jag och slog honom sakta på axeln.

Han vände sig hastigt om och då han igenkände
mig fattade han mina båda händer, med samma häftighet
som den drunknande griper efter en räddningsplanka.

"Jag är olycklig, mycket olycklig!" suckade han och
ett par tårar rullade utför hans bleka kinder.

"Bah, det går väl öfver", svarade jag. "På artistens
väg ligga många stötestenar; men man får inte ge sig
vid första stöten. Ihärdighet och mod måste man äga
om man vill uppnå målet, den vinkande lagerkransen;
men hvad är det då egentligen som händt?"

"Mins du den ljuslockiga lilla flickan, som räddade
mig undan Hjerp-Calles hämd, då jag hade utfört mitt
sista puts emot honom?"

Den förtrollade prinsessan! Ja, nog mins jag henne",
svarade jag och hela bataljscenen stod klar för
mitt minne. "Du har då återsett henne och sedan den
stunden målar du dina sjöar gula, som hennes lockar,
dina skogar blå, som hennes ögon och dina himlar
röda, som hennes svällande läppar. Ja, jag förstår
din olycka och deltar deri."

"Skämta icke", suckade Frans. "Jag var endast ett barn
då jag första gången såg henne; men efter den stunden
har hennes bild allt djupare inträngt uti mitt hjerta,
och kring den ha uppväxt mina framtidsförhoppningar,
mina ljufvaste önskningar. Sedan jag slutade skolan
har jag ofta vandrat förbi hennes boning, våra blickar
ha mötts, vi ha helsat som två syskon på hvarann;
men nu – nu är det icke längre så ..."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>