Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Hjerp-Calle af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nåväl, då vet du väl också hvem hon är? prinsessa
eller hökardotter?"
"Hon är Hjerp-Calles enda barn, hans ögonsten,
och likt draken, som rufvar öfver skatten, vakar
han öfver henne. Länge sökte jag att få tala vid
henne, men förgäfves, slutligen lyckades jag dock
att öfvertala en gammal madam, som gick och bjöd ut
bakelser, att framskaffa ett bref till henne."
"Nå, än sedan?"
"Jag fick ett svar, deri hon lät mig läsa sitt
hjertas innersta hemlighet. Hon upptog bekännelsen
om min kärlek med barnslig glädje, och skref, att
hon ville dela sitt hjerta mellan sin far och mig;
hon beviljade mig ett möte i trädgården ... och
detta möte har ägt rum i afton.
"Och ändå säger du att du är olycklig?"
"Fadren öfverraskade oss och – här afbröt Frans sin
mening och jag kände hur hans hand darrade i min.
"Och han hade käppen med sig?" fortsatte jag Frans’
mening och kunde icke tillbakahålla ett löje, oaktadt
mitt djupa deltagande för hans smärta.
"Han slog mig, och jag stod försvarslös, ty huru
kunde jag väl lyfta handen emot hennes far? Han svor
att han skulle förvandla sitt hus till ett fängelse,
förr än vi skulle återse hvarann."
"Hvad sade flickan om den saken?"
Hon dignade sanslös till fadrens fötter och jag måste
i samma stund fly ifrån henne – kanske för alltid!
"Då man är tjugo år kan man hoppas och vänta",
tröstade jag, "tiden förändrar mycket; fadrens vrede
skall snart lägga sig, och sedan kommer glädjens tid.
"För mig återstår blott döden!" mumlade Frans med
förtviflans ton.
"Naturligtvis; men först skall du lefva lycklig i
femtio à sextio år. Kom nu hem med mig, jag lemnar
dig icke förr än jag tändt hoppets flamma i ditt
förfrusna hjerta."
Vi åtföljdes hem till mig, och innan påföljande dagen
gått till ända hade jag bringat min stackars vän till
förnuft och förmått honom att med hand och mun lofva
att icke företaga sig några dåraktiga ytterligheter,
utan tåligt afvakta hvad tiden skulle bära i sitt sköte.
Några dagar derefter afreste jag från Stockholm, som
jag trodde för kort tid; men först tre år derefter
återvände jag till hufvudstaden, för att om möjligt
bereda mig en varaktig stad dersammastädes. Jag
återkom pä morgonen en vacker sommardag och sedan jag
flyttat in i mitt gamla logis och ställt mina saker
i ordning, beslöt jag emot aftonen att företaga en
promenad i vagn kring Djurgården, i sällskap med
några af mina reskamrater.
På färden dit lät jag kusken taga en liten omväg och
köra den gatan der Hjerp-Calles bod var belägen;
men huru beskrifva min förvåning, då jag icke ens
återfann det gamla välkända gula huset, utan i stället
ett nybyggdt stenhus, hvars taksparrar voro klädda
med löf och kransar, vittnande om ett nyligen hållet
taklagsöl.
Sedan jag hemtat mig från min förvåning, ropade jag
an en gammal gumma, som gick förbi vagnen, och frågade
henne hvad denna förändring hade att betyda.
"Hjerp-Calle dog, det är nu ett år sedan", upplyste
gumman, "det var en ståtlig begrafning må herrn tro,
hela kyrkan var fullsatt med ljus och alla fattiga
fingo äta och dricka fritt den dagen; men så lemna’
den smulgråten också en half million riksdaler efter
sig."
"En hel million var det", inföll en pojke, som stannat
och lyssnat på oss.
"Han hade ju en dotter, hvar finns hon nu?" återtog jag.
"Ja, det vete vår Herre! Se’n hon fick så mycket
pengar, så ville hon naturligtvis icke bo här, långt
bort från all ära och redlighet."
Stackars Frans, den der halfva millionen var dig ett
streck i räkningen, säkert har hon långt för detta
glömt den fattiga artisten och spekulerar nu som
bäst på att bli grefvinna, ja, furstinna kanhända,
tänkte jag och befallde kusken att fortsätta vägen.
Sedan vi i alla riktningar genomkorsat Djurgårdens
lummiga gröna lundar, ställde vi kosan upp till
Hasselbacken, för att supera; men komna upp till
manegen måste vi stanna, ty hela vägen uppåt backen
var uppfylld af ekipager. Vi stego ur och närmade
oss så småningom värdshusbyggningen.
"Hvilka charmanta hästar!" utropade en af sällskapet,
och visade på ekipaget, som stod närmast trappan,
"och vagnen sedan! den kunde anstå en furste."
Han hade i sanning rätt, ekipaget var verkligen
furstligt, om man undantar kuskens livrée, som var
helt enkelt, mörkgrått med silfver, men förträffligt
öfverensstämmande med de apelkastade hästarne och
det silfverhvita skum som föll från deras frustande
näsborrar. I detsamma sprang en vaktmästare förbi
mig, men måste stanna vid det att jag fattade honom
i frackskörten.
"Hvad är här för tillställning?" frågade jag.
"Här har varit middagsbröllop, min herre", svarade
vaktmästaren och ville fortsätta vägen.
"Nej stopp, min vän, först måste ni säga hvilka bruden
och brudgummen äro?"
"Det vet jag icke, fråga kusken som kör de apelkastade
hästarne, det är de nygiftas ekipage", fortsatte
vaktmästaren och slet sig lös.
Jag närmade mig det präktiga ekipaget, men i samma
ögonblick trädde en betjent i grått livrée ut från
byggningen och vinkade åt kusken, som ögonblickligen
körde fram. Betjenten öppnade vagnsdörren och
lätt som en fågel sväfvade en hvitklädd gestalt in
i vagnen, åtföljd af en svartklädd skepnad, hvilken
sednare jag icke egnade en sekunds uppmärksamhet,
ty åsynen af den hvitklädda gestalten hade alldeles
förvirrat mina sinnen. Hvar hade jag förut sett
detta strålande ansigte, dessa gyllene lockar? de
voro mig så välbekanta, men hvar skulle jag återfinna
dem i det förflutnas virrvarr? Vagnen for af som en
blixt och följdes i hack och häl af marskalkernas och
tärnornas vagnar. Jag skyndade ett stycke efter, för
att se hvarthän de foro, och kom just lagom för att
se vagnarne med ilande fart ta vägen framåt slätten.
I samma ögonblick vagnarne försvunno för min syn,
klarnade mitt minne och bataljen utanför Hjerp-Calles
bod stod lefvande inför min själs öga. Bruden, som jag
nyss sett, hade ju samma englalika anlete, som den
lilla ljuslockiga flickan, Frans’ räddarinna. Utan
tvifvel var den strålande gestalten Hjerp-Calles
dotter. Stackars Frans! ditt öde är således afgjordt,
hon är sammanlänkad med en annan och bär helt säkert
nu ett klingande namn, reflekterade jag och återvände
helt dyster till mitt sällskap.
Då jag några timmar sednare hemkom till mig lofvade
jag mig sjelf att så snart som möjligt uppsöka Frans,
och, om han ännu lefde, söka trösta honom öfver hans
förlust.
Nästa morgon vaknade jag mycket sent, klockan
visade på tio; men i detsamma mina ögon riktades emot
klockan föll min blick på ett bref, som stod upprest
emot klockställaren. Det var adresseradt till mig,
jag bröt det och läste:
"Vän och broder!
"Med stor glädje återsåg jag dig i går afton, ehuru blott
för ett ögonblick. Jag är lycklig, outsägligt lycklig, kom
och se sjelf! Jag väntar dig till middagen och skall skicka
in min vagn för att hemta dig. Välkommen i dag, i morgon
reser jag till Italien."
Jag läste och läste om igen: "Jag väntar dig till
middagen och skall skicka in min vagn för att hemta
dig." Det var för mig obegripligt. Jag borde väl
sjelf ha reda på om jag ägde någon vän och bror,
som bestod sig med eget ekipage, men derom visste
jag intet. Att denna min okände vän var litet yr i
mössan af lycksalighet kunde märkas, eftersom han
glömt teckna sitt namn under middagsbjudningen.
Jag ropade min städerska och fick den upplysningen
att portvaktens hustru för en timma sedan emottagit
brefvet, men som hon nu var utgången, så kunde jag
icke få veta hvem som lemnat det.
Brinnande af otålighet gjorde jag helt hastigt min
toilett och redan innan klockan slagit elfva vandrade
jag, behörigen uppsträckt i frack, fram och tillbaka
i mitt arbetsrum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
