Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 10. 1864
- Wreta af Th.
- Om luftdrag i boningsrum
- Såpbubblan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänseende stod klostret icke heller efter i verldsligt. Testamenten
och gåfvor strömmade dit från furstar och adel, lärde och
lekte, och bland klostrets jordagods uppräknas 2 säterier, 68
bondgårdar, 10 vattenqvarnar, 7 fisken, utom jord och tomter
i åtskilliga städer samt hela tionden af Wreta och andra
socknar. Så fortfor klostret, till dess den nya tiden kom
och störtade det öfver ända, tillika med alla dess systrar.
Som den sista abbedissan nämnes Sigrid Botolfsdotter, 1513
till 1538. Det rika klostrets byggnader lemnades att
förfalla. Ännu 1750 qvarstodo murlemningar af konungasalen; men
nunnornas Convictorium hade då redan blifvit rifvet och
stenen använd till byggandet af tornet på Linköpings domkyrka.
Af alla klosterhusen återstår blott ett enda, en byggnad af
tälgsten invid det nuvarande pastorsbostället, länge begagnad
till magasin och kanske ännu använd på detta sätt.
Men på höjden står ännu den gamla klosterkyrkan, som
med sina tillbyggnader, hvaraf en del tros härleda sig från
Magnus Ladulås, och sina grafchor, sitt af massiva tälgstenspelare
uppburna hvalf, sina väggmålningar och sina minnen,
utgör en af Östergötlands härligaste prydnader. Hon tyckes
hafva blifvit ombygd omkring 1248, invigd 1279, och röjer
en öfvergångsstil från rundbåge till spetsbåge samt består af
långhus, träskepp och aflångt fyrkantigt chor i öster, allt af
kalksten; långhuset är treskeppigt, mellersta skeppet dubbelt
bredare, men föga högre än sidoskeppen, hvalfven uppburna
af 2 par pelare och lika många pilastrar; två sidotorn af sten
hafva funnits och en träspira på midten af korsbyggnaden;
men nu bär mellanskeppets vestligaste hvalf ett torn i nyare smak.
I Wreta kyrka hvila, berättar sägnen, konung Inge den Yngre och
hans andra gemål, drottning Helena, danske konungen Magnus
Nilsson, dotterson af konung Inge, konung Ragvald
Knaphöfde, Suno Syk, – öfver hvilka alla Johan III låtit i hvalfven
under kyrkan uppföra monumenter, bestående af liggande stenar,
innehållande deras namn och bedrifter, medan en förgylld
konungakrona från hvalfvet hänger ned öfver stenen. Bland
grafhvalfvens invånare känner man med bestämdhet konung
Waldemar Birgersson, konung Johan III:s svärmoder, Anna
Eriksdotter Lejonhufvud, och flera medlemmar af slägterna
Mörner, Färla, Koskull, Some och Douglas. Äfven Gustaf
Wasas svärmor, Ebba Lejonhufvud, som icke ville afvika från
den gamla tron, lefde i Wreta kloster som enka och dog der
efter klostrets upphäfvande, af pesten 1549.
Th.
*
Om luftdrag i boningsrum.
Det första, som resande till lands och vatten forska
efter, innan de anträda sin färd är vinden. Vet man
först hvarifrån denna kommer, så är redan mycket
vunnet. Äfven boningsrummet har sina luftströmmar,
regelmässiga passadvindar, särskilda lokalvindar,
till och med sina hvirfvelvindar, och den som icke
aktgifver på dessa, kan åtminstone ådraga sig snufva
eller tandvärk, hvilka torde blifva kinkiga nog.
Det är tidigt på morgonen, den gryende dagen
skimrar in genom fönsterna, kakelugnen är ännu
kall. Vi rusta oss till undersökning och förse oss
med nödig vetenskaplig attiralj: en lätt dunfjäder
eller, om man så vill, litet plockad vadd eller en
luddig silketråd. Låta vi vår fjäder flyga ut i det
oeldade rummet, så sänker den sig småningom sakta
till golfvet, då den förråder vindstilla.
Men nu göres det upp eld i kakelugnen och elden
börjar hastigt flamma. Knappt hinner kakelugnen
blifva varm, innan luftströmmen i rummet börjar
drifva sitt spel. Luften rundt omkring kakelugnen
blifver varm, de särskilda delarne utvidga sig,
flytta sig ifrån hvarandra, likt personer, hvilka
väl under köld sätta sig närmare ihop, men fordra mera
utrymme, när det kännes dem för varmt. Den upphettade
luften blifver lättare och stiger i höjden uppefter
kakelugnens sidor, alldeles som ett stycke kork,
hvilket vi trycka ned i ett vattenglas och sedan
släppa, skjuter upp i ytan.
Låta vi nu vår fjäder flyga i närheten af kakelugnen
– så stiger den hastigt upp i taket, sväfvar längs
detta och sjunker sedan vid fönsterväggen småningom
ned till golfvet.
Luftens jemnvigt i rummet är störd genom kakelugnens
värme. Hålla vi fjädern nere vid golfvet i dennas
grannskap, vandrar den fram till eldstaden och utvisar
derigenom, att den kallare luften, som fyller rummets
nedra del, i samma mån rycker närmare kakelugnen,
som den varmare stiger upp utefter dess sidor. Denna
undre kalla luftström uppstår först i närheten af
kakelugnen, och blott småningom rycka de aflägsnare
delarne efter, medan den öfre varmare luftströmmen
likaledes tager sin början på samma ställe och
fortplantar sig allt längre och längre. Så bildar
kakelugnen den medelpunkt, från hvilken upptill de
varma luftströmmarne flyga bort och åt hvilken nedtill
de kallare taga sin riktning.
Vi finna här den fullkomligaste likhet med den stora
luftströmmen, som förekommer på jordens yta. Det
ställe af jorden, hvilket af solen mest uppvärmes,
representeras i rummet af kakelugnen, de kalla
trakterna åt polerna till emotsvara de frusna
fönsterna och svalare delarne af kammaren. Från
de varma länderna, i närheten af eqvatorn, stiger
den varma vinden först uppåt och afflyter sedan,
småningom sänkande sig, åt båda polerna. Från de
kallare trakterna återigen tillströmma de tätare
kyliga luftmassorna, för att återställa jemnvigten.
Om rummet vore fullkomligt lufttätt tillslutet,
skulle, utom de nyss beskrifna luftströmmarne, inga
andra äga rum, liksom på jorden endast tvänne vindar
regelbundet skulle blåsa, om den vore ett glatt,
likformigt klot och alltid hade samma årstider. Men
å fönster och dörrar finnas städse talrika små
springor, hvilka för ögat knappt äro märkbara, men för
luften bilda lika många portar och dörrar. Så snart
rummet är precist lika varmt, som luften utanför,
äger emellertid ingen luftvexling rum; dock inträffar
sällan ett dylikt fall, enär det eldade rummet är
varmare än fria luften och vi å andra sidan under
sommaren söka göra det så svalt som möjligt. I båda
fallen har luften inne och ute en olika täthet och
söker fortfarande att blanda sig samt återställa den
störda jemnvigten, hvilket sträfvande uppenbarar sig
desto häftigare, ju större värmeskillnaden är.
Är det mycket varmt i rummet och sträng köld råder
ute, så blåser det, vid en dörrs eller ett fönsters
öppnande, redan skarpt in i det förstnämnda,
men skulle olyckligtvis två motliggande fönster
eller dörrar låtas upp, så uppnår den inträngande
luftströmmen sin högsta kraft. Dörrar och fönster
flyga upp, om de icke äro omsorgsfullt tillstängda,
och den som i rummet blifver utsatt för en dylik
hvirfvelvind, ett sådant förderfligt drag, kan lätt
skaffa sig en farlig förkylning på halsen.
Det är någonting helt annat att, försedd med en
skyddande drägt, ute i fria luften slå sig fram emot
vinden, än att i kammarens lugn eller måhända under
sjelfva sömnen blifva ansatt för drag; sök derföre
på allt sätt undvika det!
*
Såpbubblan.
Hvad som såväl i en yngre som mognare ålder ofta har
föranledt vårt öga att dröja vid åsynen af såpbubblan, är den
skönhet i form och färg, den lättrörlighet och förgänglighet,
hvilka äro denna luftiga tingests utmärkande drag. Den stora
och sköna bubblan kommer gossens öga att stråla af glädje;
men i hans uppsyn står samtidigt att läsa en viss ängslan öfver
att detta praktverk i nästa ögonblick kunde gå förloradt. Och
han har rätt; ty färgspelet, som gör bubblan så skön, antyder
just, att hinnan blott har en utomordentlig ringa tjocklek
samt att den sålunda är utsatt för att brista vid minsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0302.html
