Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 10. 1864
- En greflig Urmakare. Pennritning af Pehr Thomasson
- Gustaf Raddes resor i Östra Sibirien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stundens lycka öfvergår allt annat, all oro och
längtan är glömd; ingenting är numera mäktigt att
åtskilja dem ... denna visshet är deras största
sällhet.
Arm i arm vandrade de framåt genom de många rum, som
skiljde dem från den älskade fadren. Denna vandring
blef ganska långvarig; ty oupphörligt stannade de,
än försjunkna i hvarandras åskådning, än för att
utbyta någon kär, helig tanke.
Slutligen äro de vid målet. Den ömme fadren har åter
uttalat sin varmaste välsignelse, och Constantin har
frambragt bevis på skicklighet i sitt yrke.
Den gamle granskade dessa bevis, det syntes, som lade
han stor vigt vid den minsta småsak.
För de båda unga fanns blott en tanke, eller rättare
en känsla, nämligen sällhetens, allt annat var för
dem af ingen betydelse.
På detta sätt försvunno dagar, tills den randades,
då Maria skulle blifva Constantins brud och maka.
Tanken på denna förening var ej blandad med den
ringaste smärta; ty hon behöfde ju icke skiljas
från den älskade fadren.
*
Rikedom, hälsa och kärlek, förenade sig att göra de
nygiftas lif till ett blomstrande paradis.
Icke en skymt af de faror och bekymmer Peter Sawatzki
förutsagt, oroade dem. Men han fruktade säkert alltid
dessa faror; ty ständigt satte han den unge grefvens
skicklighet på prof, genom att låta honom reparera
klockor af alla dimensioner och fasoner. Grefven
fogade sig villigt i sin svärfaders nyck, dervid
icke betviflande att klockorna voro sönderbrutna,
för att hålla honom vid ständig sysselsättning och
öfning. De båda unga logo och skämtade med hvarandra
öfver denna onödiga försigtighet.
Med tiden knöto tvänne små söner kärlekens
föreningsband ännu närmare mellan de båda makarne.
År hade förflutit. Man skref 1863.
De olyckor och fasor, dem Peter Sawatzki förutsett
hade då utbrutit: Polen stod i uppror.
Blod flöt i strömmar; men nya skaror, nya frivilliga
erbjödo sig att offra lif och blod, för att
understödja den sträfvan, som lifvade hela nationen.
Då randades bekymrens, orons och pröfningens dagar
för de hittills så lyckliga makarne.
Constantin kunde ej med likgiltighet tänka på sina
blödande bröder. Han kämpade en hård strid i sitt
hjerta, men kärleken till fäderneslandet öfverröstade
hvarje annan betänklighet. Med en stor del af sina
underhafvande skyndade han att deltaga i de strider
som utkämpades.
De förtryckta segrade öfver sina förtryckare; men med
styrkans makt utmattades småningom det hjeltemodiga
folket.
Farligt sårad, lyckades det Maria, att från
slagfältet låta bortföra sin makes nästan liflösa
kropp. Af fruktan att deras förföljare skulle
tränga in i hemmets helgedom, för att åtskilja
dem, vårdades den sårade i en på godset aflägsen
paviljong. Blott småningom återvann den unge grefven
sina krafter. Redan i veckor hade han blek och matt
vandrat omkring, ännu för svag att återvända till de
stridande.
Helt häftigt inträdde Peter Sawatzki en morgon i
denna undangömda tillflyktsort. Hans ansigte var
blekt, men lugnt. Den fara han så länge fruktat,
stod för dörren.
De voro efterspanade, deras gods konfiskerade och
endast en ögonblicklig flykt kunde rädda dem undan
förvisningsdomen, som ovilkorligen skulle fört till
fångenskap och slafveri.
Några ord upplyste de båda makarne om den hotande faran.
Insvepande sig och barnen i tjocka kappor, skyndade
Maria ned till den väntande vagnen. De båda männen
följde henne. Icke ett ord, icke en klagan gick öfver
hennes bleka läppar; hon tryckte blott allt fastare
sina barn mot sitt modiga och undergifna hjerta.
Ingen af deras dyrbarheter hann medtagas. Det enda,
som för resans bestridande fanns att tillgå, var en
mindre summa penningar, den Sawatzki stoppat på sig.
Flykten gick oupphörligen framåt, snart voro de öfver
gränsen; men färden fortsattes alltjemt.
I sin olycka voro den lilla familjens medlemmar dock
ganska lyckliga, de voro ju fria och förenade.
Uti en af Norges underskönaste trakter bosatte de
sig slutligen. Helt nära en by arrenderade Sawatzki
ett litet enstaka torp, jemte några tunland jord.
Den landsflyktiga familjen omfattades snart af
alla kringboende, med den hjertligaste vänskap
och deltagande. Huru glad, ja, huru stolt kände sig
icke Constantin öfver förmågan att kunna försörja sin
familj. Han behöfde ej lita på främmande menniskors
gifmilda deltagande: genom egen kraft, genom eget
arbete var han i stånd härtill; ty snart var han
ortens mest eftersökte urmakare.
Första gången han anlitades som verklig urmakare,
räckte han sin svärfader handen och det hjertliga tack
han uttalade, kom den gamles hjerta att slå af fröjd.
"Icke sannt", sade han, "den gamle var ej så dåraktig
i sin förmenta dårskap?"
"Nej, min far, ingenting öfvergår kunskap och
arbete. Att lita på namn, rang och gods, är blott ett
blomstersmyckadt slafveri, men att genom arbete vara
oberoende och fri, deruti ligger menniskans största
kraft och skönaste lycka."
Och lyckligare blefvo de allt framdeles, fastän i
en annan form än förut – lyckliga genom arbete och
förnöjsamhet.
*
Gustaf Raddes resor i Östra Sibirien.
Hela norra delen af Asien, från Ural ända till
Japanesiska hafvet, från Arktiska Oceanen ända till
gränsen af Kina, tillhör czaren, som tronar vid
Newas stränder. Ännu för trehundra år sedan var
detta ofantliga område ett obekant land, rörande
hvilket man i Europa endast då och då hörde en
undersaga. Men småningom blefvo underrättelserna derom
bestämdare. Rofgiriga och äfventyrlustiga kosacker
hade öfverskridit Ural, marscherat igenom skogar och
stepper samt trängt allt längre fram emot öster. För
tvåhundratjugo år sedan (1643) upptäcktes Amur-landet
af Tojarkow och togs kort derefter, åtminstone till
namnet, i besittning af ryssarne.
Derigenom kom moskoviternas herre i beröring med den
kinesiske kejsaren, och båda parterna stadfästade
genom fördraget i Nertschinsk den ömsesidiga gränsen
emellan deras respektive riken.
Östra Sibirien genomtågades sedermera mångfaldiga
gånger af ryssarne, men endast af sådane individer,
som saknade högre bildning. De vetenskapliga
upptäckterna börja först i adertonde århundradet och
äro ända till nuvarande stund
företrädesvis ett verk af tyska lärde. Bland dessa
intager Gustaf Radde ett värdigt rum.
Ganska riktigt har nyligen blifvit framhållet,
att man måste beteckna det asiatiska Ryssland och
isynnerhet dess östra del som ett kolonialland. Från
moderlandet är det visserligen icke skiljdt genom
oceanen, men väl genom en tunnt befolkad kontinent af
storartad utsträckning. Detta kolonialland ser sig
med sin trafik åt öster hänvisadt till Kina, Japan,
Amerika och det stora verldshafvet.
För dessa regioner uppträdde utvidgningen af
trafikförhållandena och handelsvägarnes säkerhet
som en lifsfråga. I våra dagar lyckades det ryska
politiken att bryta det från Kinas sida fordom så
strängt upprätthållna afstängningssystemet, i det
den klokt begagnade sig af de förlägenheter, af
hvilka kejsaren i midtens blomsterrike sedan längre
tid tillbaka hemsökes, och kullkastade på det
sättet en mängd gamla skrankor, de der fordom lade
hinder i vägen för den geografiska och ethnologiska
vetenskapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0307.html
