Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Kommendantens dotter. Fantasistycke af J. G. Blomquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att afvisa hvarje besökande, eho det vara månde. På
grefvens fråga, om amiralen vore ensam eller hade
sällskap, svarade soldaten, att major Gripenvaldt och
en annan officer, som var honom fullkomligt obekant,
sedan mer än tvänne timmar befunno sig hos hans herre,
i dennes arbetsrum. Ridderschöld ämnade just vända
tillbaka, då han fick se ett fruntimmer komma ned från
en af de trappor, som ledde till öfra våningen, och i
detta igenkände sin fästmö, Anna Cronstedt. Men huru
olik var hon icke den Anna han för få timmar sedan
lemnat! All lifsfärg hade försvunnit från hennes
kinder, anletsdragen voro stela och orörliga,
den vanligtvis så stolta och graciösa gestalten
sammanfallen och lutande. Då hon blef varse grefven,
yttrade hon endast ett sakta: "gif mig din arm
– och inga frågor förr än vi lemnats åt oss sjelfva."
Inkommen på sitt rum sjönk Anna ned i en soffa,
en bild af hopplöshet och förtviflan.
Gripen af bestörtning, kastade sig Ridderschöld till
den älskades fötter, tog hennes händer i sina och
sade i en ton som andades den renaste och innerligaste
kärlek:
"Min Gud! hvad fattas dig min dyrkade flicka? Hvad
har händt, som kunnat till en sådan grad uppröra
din vanligtvis så starka och modiga själ? Hyser du
ej längre förtroende till den, som älskar dig högre
än sitt lif, som med glädje vill gifva hjertat i
sitt bröst, om han dermed kan bespara dig ett enda
ögonblicks qval? Tala, min älskade, min brud, min
maka!"
"Brud! maka!" utropade Anna vildt, görande sig lös
från grefvens arm, hvilken han slagit kring sin
älskarinnas smärta lif. "Vill du, en ättling af en
slägt som aldrig var njugg hvarken med sitt blod
eller sin förmögenhet, när det gällde fosterlandets
välfärd och ära, du, som sjelf bevisat dig vara
en värdig afkomling af ädla förfäder, en riddare
utan fruktan och tadel; vill du kalla pultronens
och fosterlandsförrädarens dotter din brud, vill
du som din maka omfamna den, hvars fader icke till
sitt sista andedrag försvarade den vigtiga plats,
som honom blifvit anförtrodd, utan sålde densamma för
guld?! ... O, jag har sjelf varit vittne till detta
skändliga köpslagande, jag har med mina egna öron
hört den lön, han, som gifvit mig lifvet, betingat
sig för sin rysliga bragd. Två millioner rubel är det
pris han satt på sitt Judasdåd; i besittning af denna
summa tror han sig kunna trotsa landsmäns förbannelser
och samtidens samt efterverldens förakt! ... Men
– du vämjes icke vid min anblick, du vänder dig
icke bort såsom från en brännmärkt och vanhedrad
varelse?!"
Grefven tog med mildt våld den stackars flickan i sin
famn, lade hennes hufvud emot sitt bröst och sade i
öm, lugnande ton:
"Hvad rår rosen för om stammen, från hvilken
hon uppspirat, är snedvuxen samt full af törnen
och taggar? Är hon icke lika skön och älsklig
för det! ... Hvilken menniska skulle vara nog
lågtänkt att vilja förebrå dig, som äger det ädlaste
och högsintaste hjerta, som någonsin klappat i en
qvinnobarm, att din far är en ... jag vill icke uttala
det skymfliga ordet. Men hur kan du, min älskade,
äga en så detaljerad och noggrann kännedom om en
hemlighet i hvilken jag först för en timma sedan,
och det temmeligen ofullständigt invigdes af begges
vår vän, fanjunkaren Malm?"
"Då hafva vi hämtat hvad vi känna i denna olyckliga
sak från samma källa", svarade Anna. "Ända från
krigets utbrott har nästan ingen dag gått förbi, utan
att fanjunkaren varit uppe hos mig ett par timmar,
hvarvid det kära fosterlandet och du, min Fredrik,
alltid utgjorde våra samtals alfa och omega. Då
han vid sina besök understundom fann mig dyster och
sorgsen till sinnes, och jag meddelade honom mina
farhågor, att den som var mitt allt kanske i samma
ögonblick låge hjelplös blödande på slagfältet, ja
måhända redan gått dit, hvarifrån ingen återvänder,
– hvad skulle jag väl tro då inga underrättelser från
dig hördes af? – försökte han på allt sätt uppmuntra
och trösta mig, bland annat med den försäkran,
en erfarenhet, som han sade sig hafva gjort under
sin långa och skiftesrika krigarbana, att döden
liksom skyggar att gripa sina offer bland dem, som
oförskräckte blicka honom i ögonen, utan helst slår
ned på den fege, som ängsligt bjuder till
att undvika hans kalla omfamning. Så satt den
gode gubben mången afton och intalade mig mod och
hopp. En dag i förflutna vecka inställde han sig på
min kallelse, men var, emot sin vana, fåordig och
sluten. Jag märkte tydligt att något oroade och
tryckte honom, men hvaruti det bestod, var mig icke så
lätt att få reda på. På mina enträgna frågor yppade
han slutligen, att han föregående afton, en timma
före midnatt, sett en person, i hvilken han trodde
sig igenkänna en rysk officer af hög rang, komma från
min fars rum och i sällskap med öfverste Örnvinge
lemna fästningen. Du kan förstå hvad jag måste lida,
då jag fick höra att man misstänkte min far, hvilken
jag alltid ansett som den personifierade äran och
redligheten, att ligga i hemliga underhandlingar
med en fiende, som jag från barndomen lärt mig
att hata af hela min själ. För att förvissa mig
om huruvida fanjunkaren misstagit sig eller icke,
nedlät jag mig att spionera på mina dagars upphof,
Härvid räckte mig ödet en hjelpsam hand. Öfver
min fars arbetsrum ligger nämligen en rustkammare,
hvars golf är till den grad bristfälligt, att jag
utan synnerlig möda lyckades lösrycka en planka och
få bort en del af trossbottnen. På denna väg kunde
jag nu, dock icke utan en ytterlig ansträngning
af hörselorganet, urskilja nästan hvarje ord som
talades der nere. Flera qvällar efter hvarandra
förnam jag emellertid ingenting, som kunde gifva
bekräftelse åt fanjunkarens misstankar. Men i afton
slapp jag att vänta förgäfves; i afton erhöll jag
öfvertygande bevis på ett förräderi, så svart, så
himmelsskriande, att jag kände blodet stelna i mina
ådror, och jag med svårighet förmådde lemna rummet
och släpa mig ned för trapporna. O, Gud!" tillade
den unga flickan med blixtrande ögon, "om jag vore
man och icke en stackars svag qvinna! Jag skulle med
bistånd af mina trogna rycka kommandostafven från
den samvetslöse, som för närvarande har den i sina
händer, låta slå honom och de andra förrädarne i jern
och så traktera fienden vid en blifvande stormning,
att han skulle mista all lust att förnya besöket. Du
blickar på mig med bestörtning, Fredrik, och anser
mig måhända för en onaturlig dotter, alldenstund,
under sagda omständigheter, min fars hufvud utan nåd
och barmhertighet vore hemfallet under bödelsyxan, men
"intet offer är för stort att lägga på fosterlandets
altare." Dessutom är jag en äkta svensk mö och räknar
icke slägtskap med en landsförrädare."
"Du är en herrlig qvinna!" utropade Ridderschöld, med
beundran betraktande sin fästmö, hvilken stod framfor
honom med utseende af en valkyria. "Ja", tillade han
med enthusiasm, "du har visat mig den väg som det
höfves en riddersman och din trolofvade att gå! Säkert
finnes det inom borgen många trofasta och modiga
hjertan, som heldre vilja låta begrafva sig under
dess spillror än handla mot pligt och heder. Jag vill
ofördröjligen söka upp Malm och rådgöra med honom;
han är en man som har stort inflytande på underbefälet
och gemenskapen. Kanske skall det lyckas våra förenade
bemödanden att göra den skändliga planen om intet. Jag
vill försöka det yttersta: jag känner kraft hos mig
att åstadkomma underverk. Farväl med dig så länge,
min ljufva, högsinta Anna! Krönas mina ansträngningar
med framgång, skall fosterlandet tacka mig derför;
misslyckas jag åter, hoppas jag att man åtminstone
skall göra rättvisa åt den redliga viljan."
"Med denna kyss inviger jag dig till en oemotståndlig
kämpe för allt hvad som är prisvärdt, hugstort och
ärofullt", yttrade den ädla flickan, tryckande sina
läppar på den älskade mannens panna. "Måtte den Högste
bistå dig i ditt stora värf och förunna mig sällheten
helsa dig som Finlands räddare!" ....
Tvänne dagar derefter voro fästningens officerare,
från regementschefen till och med ryttmästaren
och kaptenen, samlade i den s. k. kungssalen till
krigsråd. Äfven Ridderschöld var närvarande, men
tilläts icke, då han ej tillhörde garnisonen, att
deltaga i beslutet. I full amiralsuniform intog
kommendanten sin plats som ordförande och öppnade
förhandlingarne sålunda:
"Ändamålet med denna sammankomst kan icke vara er
obekant, mina herrar, då jag nämner, att det ämne vi i dag
hafva att afhandla redan en gång varit föremål för våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
