Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Kommendantens dotter. Fantasistycke af J. G. Blomquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underläggningar. Frågan är nämligen denna: Är fästningen
i sjelfva verket så tryggad, att vi i längden förmå
försvara den, eller böra vi gifva efter för fiendens
enträgna uppfordringar och ingå på en hederlig
kapitulation? Sedan vi sist utbytte tankar angående
denna punkt har vår ställning ingalunda förbättrats
utan, hvad värre är, blifvit ännu vanskligare. Se
här en kort resumé hur våra affärer stå i detta
ögonblick! Soldaterna, af hvilka största delen nyss
är tagen från plogen och således nästan oöfvad i
vapnens bruk, äro föga pålitliga och visa ringa lust
till en uthållig kamp. Czar Alexander har kastat
emot oss sina kärntrupper, hjeltarne från Pultusk
och Preussisch-Eylau, och svurit att bringa Sveaborg
i sitt våld, om han ock skall uppoffra femtiotusen
man utanför dess murar. Belägringsstyrkan utgöres i
närvarande stund af tjugofemtusen man, ett lika antal
är i antågande. Är det väl möjligt, mina herrar,
att emot en dylik öfvermakt bevara fästningen åt
svenska kronan och det under vintertiden till,
då all kommunikation med moderlandet är oss
betagen och hjelp sålunda otänkbar? Jag tror
det icke. Och antagom att vi beslutade oss för
vågstycket: hvilka blodiga grymheter, plundringar
och krigets alla gräsligheter skulle icke blifva
följden af en lyckad stormning! Mången af oss har ju
sina närmaste anhöriga: maka och barn, allt som är
kärast och dyrbarast, inom fästningen. Jag ryser
vid blotta tanken att se dem som värnlösa rof i
de vilda och skoningslösa ryssarnes händer. Må vi
betänka Magdeburgs med flera andra eröfrade platsers
fruktansvärda öde och låtom oss icke vara vållande
till en katastrof, för hvilken vi icke kunna ansvara
hvarken for Gud eller menniskor. Jag har nu redogjort
för ställningen, sådan jag uppfattat den, men vill
på intet sätt tvinga er öfvertygelse. Hvad är er
tanka, mina herrar? Skola vi dagtinga eller försvara
fästningen till det yttersta?"
"Dagtinga?" ropades nästan enhälligt; "dock under
hederliga vilkor: fritt aftåg, med vapen och
förråder."
"Det förstås", genmälte amiralen; "kapitulation under
andra vilkor kan icke komma i fråga. Då vi nu äro
ense om hufvudsaken, återstår endast ..."
"Nej, vid min ättefaders själ, om vi det äro eller
någonsin bli det!" föll den barske ryttmästaren Toll,
en finne af "gammalt skrot och korn", amiralen i
talet, "ty hur jag än betraktar saken, kan jag icke
få i min skalle att vår ställning är på minsta vis
förtviflad. Ni har blott framhållit skuggsidorna,
herr amiral, men icke vidrört de mångfaldiga fördelar
vi äga. Jag behöfver icke säga er, ty det bör ni som
kommendant bäst känna till, att fästningen är en af
de starkaste i verlden, öfverflödigt försedd med både
ammunition och proviant för minst ett år. Låt vara
att belägringsstyrkan är så stor som man uppgifver,
ehuru jag för min del icke tror derpå, utan anser
det vara ett af fienden utspridt rykte, för att
skrämma oss; låt vara att ryska kejsaren kommenderar
femtiotusen, ja hundratusen man emot dessa murar;
ponera till och med att de yttre verken kunna intagas
med storm och det lyckas fienden att efter en oerhörd
kraftansträngning bemäktiga sig Stora Öster Svartö och
Vester Svartö; så återstår dock den starkast befästade
hufvudfästningen, inom hvilken Ehrensvärd, med snille
och konst i förening, skapat ett försvar, som kan
emotstå hvarje anfall. Ni säger, herr amiral, att
garnisonen är föga att lita på. Att klenmodighet och
missnöje insmugit sig här och der bland soldaterna,
– må blygd och vanära drabba dem, som dertill äro
skulden, – kan jag olyckligtvis icke förneka, men för
det regemente jag tillhör och tvänne andra vill jag
ansvara som för mig sjelf. På grund af hvad jag nu
anfört, reserverar jag mig emot alla underhandlingar
och yrkar på att försvara fästningen så länge en sten
finnes på den andra."
"Vi instämma till alla delar i ryttmästaren Tolls
mening", yttrade majorerna Tawastsjerna och Dahlén
jemte två eller tre andra krigsrådets ledamöter.
"Edra tänkesätt hedra edra tappra hjertan", genmälte
amiralen, "men j glömmen att vi icke lefva i Carl den
tolftes tider, då en svensk var, eller åtminstone
ansåg sig vara, jemngod med tio ryssar. Att nu,
under enahanda förhållanden, vilja bjuda ryska
makten spetsen, vore en dårskap, hvartill blott en
don Quixotte kunde göra sig skyldig, och denna
åsigt hyllas af nationens mera upplysta och tänkande
medlemmar. – Pluraliteten är dessutom för fästningens
uppgifvande, och kunna således herrarnes vota deruti
icke verka någon ändring."
Ridderschöld hade hittills endast varit en stum
åhörare af de föraktliga rådslagen, men nu förmådde
han icke längre tygla den harm och förbittring hvaraf
han var intagen, utan måste gifva sina känslor luft
i ord. Med lugn och stadig röst, på hvilken man dock
kunde höra att vreden sjöd inom honom, utbrast han
derföre:
"Jag vet allt för väl att jag här icke har säte och
stämma, men som en son af Svea, den der för den kära
modern och den nästan lika kära systern på Auras
strand vid flera än ett tillfälle utgjutit sitt
blod, må det tillåtas mig lägga några ord till dem
ryttmästaren Toll redan sagt. Veten j, mina herrar,
hvad benämning man skall gifva åt en handling, till
hvilken man förgäfves söker ett motstycke i alla
tiders annaler? Jo, feghet och förräderi. Ja, feghet
och förräderi", återtog grefven med höjd stämma, då
flera af officerarne gingo emot den djerfva talaren
under hotande åtbörder; "jag tager icke en bokstaf
tillbaka. O, skymf, evinnerlig skymf öfver eder,
som fått hjerta i bröstet och värja i handen, och
likväl talen om att gifva eder innan j ens bekommit
en rispa i huden! Plånen ut lejonen från Sveriges
vapen, vanbördingar, och sätten dit harar i stället,
ty dessa göra sig icke hälften så mycken möda att
undkomma jägarens lod, som j att slippa vexla hugg
med dem edra fäder fordom tuktat."
Ett allmänt angrepp var på väg att ske mot den
oförskräckte Ridderschöld, då en person inträdde, vid
hvars anblick de hetlefrade kämparne liksom mekaniskt
släppte fästena till de halfdragna svärden och sjelfva
stodo som förlamade.
"Generen er icke, mina herrar!" utropade Anna
Cronstedt, med air och later af en drottning,
"utan slån blott till och tysten för alltid munnen
på den, som djerfts påminna er om er pligt. Stöten
utan miskund ned den dåren, som trodde sig kunna slå
an på känslor som sannolikt aldrig funnits hos er,
nämligen fosterlandskärlek, tro och heder. Hvarför
dröjen j? Det skulle just vara en er värdig bragd,
tappra riddersmän, att korsa edra tjugo klingor med
en enda mans. Men, att j icke ens hafven så mycket
mod, är en känd sak. Det finnes näppeligen fem eller
sex officersfruar inom fästningen, som icke hafva
sig nogsamt bekant, att deras män äro de fegaste
stackare, som någonsin burit svärd vid länd, och de
veta icke hvart de skola vända sig, för att dölja
sina af blygsel rodnande anleten."
"Hvad vill ni här, min fröken?" frågade amiralen,
som tills nu varit stum af förvåning öfver dotterns
oförmodade uppträdande, "och hvad är det för ett språk
ni behagar föra? Ni glömmer er egenskap af qvinna,
då ni tränger er in i männens rådslag och lägger er
i saker, som ni icke förstår."
"Då männen handla som qvinnor, höfves det qvinnorna
att handla som män", svarade Anna. "Hvarför jag
är här? Icke för er skull, herr amiral. Då ni icke
lyssnat till er dotters böner, der hon låg i stoftet
för edra fötter och ur sitt hjertas innersta djup
besvor er att icke på er förut så rena och blanka
vapensköld sätta en fläck, som af ingen bragd, om
ock aldrig så glänsande, kunde utplånas; då det icke
lyckades henne, kött af ert kött och blod af ert blod,
att draga er från den väg på hvilken ni gick, fastän
hon liksom i en spegel framhöll allt hvad som för en
menniska bör vara dyrbarast: lycka i denna verlden,
rykte hos efterverlden, salighet efter döden; då
ni hånskrattade åt ert barn, som gret blodstårar;
– hvilken förhoppning kunde väl jag, främlingen –
ty främlingar äro vi hädanefter för hvarandra – hafva
i detta ögonblick att bryta er som graniten stenhårda
egoism? Med hvad för en tunga skulle jag tala, hvilka
nog hjertskakande ord borde jag väl begagna, för att
öfvervinna och förjaga demonerna i ert bröst? Nej,
mörksens makter hafva segrat och jag hyser icke ens
en skymt af hopp att i sista timman beröfva dem deras
byte. Hvarföre jag synes i denna krets, frågade ni ju,
herr amiral? Jo, jag ville med mina egna öron och ögon
öfvertyga mig om det var sannt, hvad man sagt mig,
att flertalet af de här församlade män, bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
