Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 11. 1864
- Mikroskopets under II.
- Ett Stenhjerta af Richard Gustafson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemäktigade sig både den hemsökta familjen och
grannarne. Den 12 Augusti skickade distriktspolisen
herr Sette för att undersöka och inberätta
saken. Vägen från Padua till Legnano
uppfylldes så småningom med personer af alla stånd
och åldrar, hvilka strömmade till Pittarellos hus.
Det goda folket, redan inom sig förskräckt, darrade
för det olyckliga förebudet, som städse på nytt
framhölls för de enfaldige. Den obildade massan
talade om Guds straff för att man qvarhållit
den gamla spannmålen under det svåra året 1817,
enär sannolikt brödet vore bakadt af sådant mjöl.
Herr Sette fann emellertid snart, att fenomenet
alstrades af en liten dittills obekant svamp
eller mögel och det lyckades honom att på
annat bröd öfverföra densamma. Då presten
genom kyrklig välsignelse gynnade vidskepelsen,
så försökte herr Sette att kolonisera den
förmenta svampen i sjelfva prestgården, hvilket också
genast lyckades och hade till följd, att den uppkomna
öfvertygelsen om familjen Pittarellos brottslighet
totalt försvann.
Då en liknande tilldragelse år 1848 egde rum å en
restauration i Berlin, lyckades det Ehrenberg att
noga undersöka dessa infusionsdjur. Denna monad rörer
sig lifligt och flyktigt med tillhjelp af en liten
snabel, och emedan det enstaka djuret är färglöst,
alstrar det blott hopvis den röda färgen.
Fastän vi på vetenskapens närvarande ståndpunkt
icke hafva någon grund för antagandet, att äfven
luften skulle bebos af osynliga små varelser, lemnar
dock det kringflygande dammet, betraktadt under ett
skarpt mikroskop, stundom en märkvärdig samling af
animaliska, vegetabiliska och industriela qvarlefvor,
såsom tygfibrer, stärkelsekorn samt döda
infusionsdjur, hvilkat under omständigheter
endast äro skendöda, ty äfven i det torraste
damm kan ännu finnas lif. Om man t. ex.,
efter att det på flera veckor icke regnat, undersöker
stoftet i takrännor eller i den uttorkade mossan
på taken, utan att fukta det samma med vatten,
så förblifver allt stilla och lugnt; men
fuktar man det endast med litet grand vatten, så
uppsväller redan efter fem till tio minuter
ett oformligt, läderlikt sammankrympt korn,
hvilket man dittills alls icke uppmärksammat.
Vi bringa det under vårt instrument, det blifver
efterhand genomskinligt, börjar att röra sig
och vi upptäcka dess inre organer, musklerna,
tarmkanalen, en egendomlig tandinrättning,
det får ögon och i nacktrakten höjer sig en
fingerformig, ihålig blåsa, genom hvilken det till
djur blifna formlösa kornet uppsuger vatten.
Så uppstod ett hjuldjur från dess dödliga sömn,
visserligen föga större än punkten öfver i’et i vår
uppsats, ty sex sådane djur, lagda efter
hvarandra, mäta tillsammans icke en linie.
Ett af de mest öfverraskande fenomener på hafvet är
dess lysande under natten. Hafvet visar
sig då icke allenast på ytan, utan ända till
ett temligt djup såsom glödande jern,
och länge visste man icke, hvilka omständigheter man
skulle tillskrifva detta skådespel. Äfven här har
mikroskopet gifvit förklaringen. Uppträder
detta sken endast på ytan, så är
det resultatet af ruttnande sjödjur, men utbreder
det sig ned i djupet, så frambringas
det enom mikroskopiska stendjur, äfvensom
i andra fall genom långt större mollusker, hvilka
lysa alldeles som hvitglödgadt jern och för
den skull heta pyrosomer (eldskroppar).
*
Ett Stenhjerta. |
| Berättelse af Richard Gustafson. |
Jag har en ungdomsvän, en verklig vän, grefve P. Från
vår tidigaste barndom uppväxte vi tillsammans och
lärde värdera hvarandra; ingen hemlighet doldes,
ingen känsla väcktes till lif inom den enes bröst,
utan att den andre genast fick del deraf; var den ene
glad så gladdes den andre, och lika troget delade vi
sorger och motgångar.
Min vän var några år äldre än jag, allvarsam, ja,
till och med dyster, då deremot jag var sjelfva
glädjen. Eniga voro vi i allt, utom i ett ämne,
nämligen våra åsigter om qvinnan. Jag förfäktade
hennes rätt med all den hänförelse ett ungdomligt och
känslofullt sinne var mäktigt, då deremot han sökte
bevisa, att hon icke ens var menniska. Talade jag om
den sällhet kärleken skänker oss vid en trogen makas
sida, så höjde han blott på axlarne, bedyrande,
att en sådan galenskap aldrig skulle få plats i
hans hjerna. Ville jag genom exempel visa honom
huru mycket högre, och närmare fullkomligheten,
qvinnan står än mannen, svarade han tvärt:
"Tala icke derom min vän, du vet i hvilken ordning jag
sätter de skapade varelserna:
Änglarne.
Männerna, eller de egentliga menniskorna.
Qvinnorna, eller de varelser, som låna ljus af mannen,
liksom månan af solen.
Djuren, som i många fall borde ha företrädet framför
näst föregående species; se der mina åsigter som allt
ditt predikande icke skall kunna rubba."
Sådan var min vän. och han höll ord, ty allt mitt tal
förspilldes på honom, så snart det rörde detta ämne.
Ung, vacker och rik, som han var, blef han snart
föremål för de skarpa pilar, hvilka i vanliga fall
icke undgå att göra åsyftad verkan; skönheter af
alla möjliga åldrar lågade för honom, hvar han gick
segrade han utan strid eller bemödande; men oaktadt
alla suckar, alla blixtrande och smäktande ögonkast,
förblef han sig lik, artig men kall, såväl för
kokettens ögonspel, som för den blygsammas rodnad.
För omkring fyra år sedan företogo min vän och
jagen resa genom Sveriges vackraste landskaper,
från hvilken resa många angenäma minnen återstå.
Min vän var då tjugoåtta,
jag tjugofyra år. En stor del af resan tillryggalade
vi till fots, synnerligast i Norrlands skogar och
herrliga dalar, der oftast detta sätt att resa var
det enda möjliga.
En vacker Julidag vandrade vi tillsammans, följande
stranden af en elf, hvars stilla lopp ett stycke
nedanför förbytte sig i en strid fors. Våra saker
hade vi skickat förut med några djerfva innebyggare,
som oförvägna farit i en liten båt utför elfven,
trotsande faran att krossas emot stenarne, hvilka
här och der uppstucko sina kala hjessor, eller att
drunkna i forsens hvirflande skum.
Min vän vandrade stum och sluten vid min sida,
smått förargad på mig, som användt all min
öfvertalningsförmåga, för att beveka honom att icke
följa med de djerfva roddarne, utan vandra till fots
förbi forsen, för att ett stycke nedom fallet åter
embarkera.
Tysta vandrade vi arm i arm, hvar och en försänkt i
sina egna reflexioner; men plötsligt afbröts bägges
vår tankegång af en sång, som klingade helt nära oss
ifrån elfven. Vi sågo ditåt, men kunde icke upptäcka
någon lefvande varelse. De kringliggande bergväggarne
upprepade i mångfaldigt echo de rena, klocklika
tonerna, hvilka, än sprittande och glada, än höljda
likt af en vemodig slöja, trängde till våra öron.
"Jag tror att Neckens gyllne harpa slår!" yttrade min vän.
"Snarare är det skogsjungfrun som sjunger", gissade jag.
Men vi hade båda orätt, ty bakom elfkrökningen
framskjöt nu en båt, i hvilken sutto två personer,
en äldre man och sångerskan, som tystnade så snart hon
fick se oss. Båten styrde kosan åt fallet till, och
då min vän såg det utbrast han:
"Hvad vi icke våga, det våga qvinnor och gubbar!"
Innan jag kunde hindra honom hade han redan ropat
an båten, som genast vände stäfven emot stranden och
inom några minuter lade till der vi stodo.
Min vän begärde att få följa med nedför forsen,
hvilket beviljades af gubben, och då jag insåg det
fåfänga uti att nu söka afråda honom från den farliga
färden, steg äfven jag i båten, för att åtminstone
dela hans öde.
Flickan hade nu bytt plats och satt i fören, med
ansigtet vändt emot oss, som heller icke underläto
att betrakta henne;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0330.html
