Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Ett Stenhjerta af Richard Gustafson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon tycktes vara omkring aderton år, hennes
ansigte var en väl formad oval, hvars hy,
nu mörk af sommarsolen, likväl förrådde sin
hvithet, då hon ibland med handen strök undan de
rika kastaniebruna flätor, som nedföllo under
den lätt virade röda hufvudduken. Utkomna på
elfven bad min vän henne sjunga, men hon skakade
endast på hufvudet, under det hon fästade
sina djupblå ögon på honom med ett uttryck
som än i dag är mig omöjligt att beskrifva.
På afstånd hörde vi det vilda dånet af den brusande
forsen; stränderna med sina dunkelgröna alträd
och fantastiska klippformationer flögo förbi oss, ty
strömsättningen hade redan fått makt med vår lilla
farkost och förde den med förfärande hastighet med
sig. Ännu en krökning af elfven och vi voro blott
några stenkast från forsen, som på några ställen,
der vattnet var djupt, flöt klar, men med pilens
hastighet; på andra ställen återigen, der stenar
och afbrutna trädstammar hindrade dess fart, rusade
den upp i väldiga kaskader, kastande sitt hvita,
fradgande skum likt en rök rundtomkring.
Gubben, som satt vid årorna, styrde rätt på det ställe af
forsen, der man med minsta fara kunde passera; men
vid den häftiga svängen, som farkosten gjorde vid
elfvens krökning, brast hans ena åra, och båten,
som icke längre styrdes af gubbens årtag, föll ur
sin kurs och tog riktning emot ett af de farligaste
ställena, der döden var oundviklig. Den gamle
mannen stod obeslutsam med sin ena åra i handen,
blek som ett lik, och från hans darrande läppar
framträngde ett svagt utrop: "Gud hjelpe oss!"
Min annars så modige vän kunde knappt tillbakahålla
ett rop af fasa, och jag kände hur jag bleknade
vid åsynen af döden. Vi stego båda upp, i begrepp
att kasta oss i vattnet och simmande söka medfölja
strömmen der den flöt lugnast; men i samma ögonblick
reste sig flickan och ropade med befallande stämma:
"Sitt ner i båten!" beledsagande sina ord med en
blick, som med sin trollmakt tvingade oss att sitta ned.
Med ett språng var hon vid fadrens sida och tog
åran ifrån honom. Stående upprätt i fören började
hon manövrera, med en styrka och skicklighet som var
förvånande; hennes bemödande att förändra båtens
riktning kröntes i början med framgång, men snart blef
strömmen henne öfvermäktig. Då den modiga flickan såg
att hon arbetade förgäfves, kastade hon åran ifrån
sig i båten och böjde sig ned emot båtens botten,
der hon lösryckte en af spjälorna, alltjemt med
sina blickar och varningsord återhållande oss från
att hjelpa henne.
Båten var blott några ögonblicks
väg från klippspetsarne, der döden väntade oss,
då hon med den oskadade åran och bottenspjälan,
som en improviserad dylik, genom några kraftiga tag
förde båten några famnar åt sidan, och i detsamma
störtade farkosten ned i den fräsande hvirfveln. Några
sekunder voro vi inhöljda i en tjock dimma, under det
att båten dansade kring som en spån. Min vän och jag
omfamnade krampaktigt hvarandra, öfvertygade att vår
sista stund var kommen; men ingen stöt förmärktes,
töcknet skingrade sig snart, och vi befunno oss i vår
båt ett godt stycke nedom forsen. De enda olägenheter,
som drabbat oss, voro att båten var half af vatten
och våra kläder genomblötta.
Nu rodde flickan emot stranden, der vi alla stego i
land; min vän och jag, för att uppsöka våra kappsäckar
och skaffa oss torra kläder, gubben och flickan,
för att i en närbelägen stuga skaffa sig en åra och
få sina kläder torkade.
Vi bjödo gubben hederliga fraktpenningar, hvilka han
dock på inga vilkor ville mottaga, och betygade vår
innerliga tacksamhet emot vår räddarinna, som dock
förblef stum och syntes helst vilja undvika våra
tacksamhetsbetygelser.
Då vi skulle skiljas från dem, drog min vän en
briljantring från sitt finger och fattade flickans
hand, för att sätta ringen på hennes finger; men
ögonblickligen slet hon handen från honom och lät
ringen falla på gräsmattan, der den tindrade som
en daggdroppe i solskenet. Med båda händerna dolde
hon sitt rodnande ansigte och sprang ifrån honom,
snabb som en hind, hvilken undflyr jägaren. Inom
några ögonblick hade hon försvunnit mellan träden.
"Besynnerligt!" mumlade min vän och tog upp ringen,
hvilken han sedan gaf åt gubben med begäran, att han
skulle förmå flickan emottaga den som ett minne och
ett tacksamhetsbevis.
Vi begåfvo oss i väg följda af gubbens lyckönskningar,
och anlände snart till det ställe der våra förare
inväntade oss med sakerna.
Hade min vän förut varit dyster och tvär så blef han
det nu ännu mer, ty på hela dagen hörde jag knappast
ett ord af honom, undantagandes då han för sig sjelf
mumlade: "besynnerligt!"
Fram emot aftonen fingo vi åter höra den vackra
norrlandsflickans sång; men af det glada och lifliga
elementet fanns intet spår, sörjande och klagande
klingade tonerna från elfven. Min vän och jag stodo
gömda bakom några albuskar, då båten gled förbi,
och jag hade all möjlig möda att förhindra min vän
att springa fram och afbryta henne.
När båten försvunnit ur sigte stod min vän en
lång stund tankfullt stirrande åt stället, der
båten försvunnit, och jag kunde icke afhålla mig
frän att anmärka: "Nu är det min tur att säga
"besynnerligt!" vore icke ditt hjerta af sten, så
skulle jag kunna påstå att du vore kär."
"Kär!" svarade han, "hvad pratar du för dumheter?"
Två dagar derefter anlände vi till en
liten vacker landtgård, ett par mil närmare elfvens
utlopp; det var på qvällen och vi beslöto att der
söka nattherberge.
Man kan tänka sig vår förvåning och glädje då vi
i värdfolket igenkände den vackra sångerskan och
hennes far, som gästfritt emottog oss i sitt hus och
erbjöd oss att stanna, så länge vi hade något nöje
hos honom.
Den ena dagen förflöt efter den andra, utan att min
vän ville höra talas om uppbrott, och mina misstankar
om hans hjertetillstånd stegrades allt mer och mer,
tills jag en afton erhöll fullkomlig visshet. Jag
hemkom nämligen från en jagtvandring, den jag ensam
måst företaga, och då jag närmade mig stugan, blef jag
vittne till en scen, som kom mig att glömma all den
förargelse jag haft af mina resultatlösa predikningar,
och som gaf qvinnan upprättelse för all den smälek
hon fordom lidit af min vän, hvars hjerta nu icke
längre var af sten, efter hvad jag tydligt kunde se.
Min vän och Carin, så hette den vackra norrlandsflickan,
sutto på en bänk utanför stugan. Carin lutade sitt täcka hufvud
emot hans bröst och länge behöfde jag icke vänta, förr än
stenhjertat fullkomligt smälte bort och förenade sig med Carins
i den första kyssen, som brann på hennes jungfruliga läppar.
Akten eder j qvinnohatare, ty det går eder sammaledes,
förr eller sednare; men icke alla bli så lyckliga, som min vän.
Den allt besegrande lille guden plär annars straffa, fastän han
nu lät nåd gå för rätt och gjorde det älskliga naturbarnet till
qvinnonaturens besegrare.
Hvad som sedan hände kan i få ord berättas. Min vän
erbjöd Carin både hjerta och hand och ett år
derefter firades bröllopet. Nu bor min käre grefve
P., med sin älskvärda grefvinna och hennes gamle
far, på sin egendom i Blekinge, der det unga
paret lefver, så att säga, i ett jordiskt paradis,
och min vän kan icke nog prisa den sällhet, som
endast kärleken förmår gifva.
Nu hafva vi båda bytt om roler. Han vill höja qvinnan
till skyarne, då jag deremot vill hålla henne
qvar vid jorden, och hvad hans åsigter om
ordningsföljden beträffar, så har han gjort en
genomgående förändring. Han sätter numera
de skapade varelserna i följande ordning:
Himmelens änglar.
Jordens änglar, eller qvinnorna.
Männerna, eller de varelser åt hvilka qvinnan ger ljus,
liksom solen åt jorden.
Djuren, som böra sättas framför kärlekslösa männer och
qvinnohatare.
Jag slutar nu min berättelse, och ber läsaren sjelf reflektera
öfver ändamålet med alla dessa dåraktiga ytterligheter, som
aflösa hvarandra, och hvar sin lilla tid beherrska det stackars
menniskohjertat. Hvarför skall det lilla ordet lagom finnas
i språket, då det är så godt som omöjligt att påträffa det i
verkligheten? Svara sjelf! Jag stryker på foten och mumlar:
"Besynnerligt!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
