Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Sigtunas Ruiner af Th. - Studier vid vägen VI. Ärans folk af Lothar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfvenledes hafva öfvergått Birka = Björkö, och
nu låter sagan de öfverblifna invånarne i bägge
städerna förena sig och återuppbygga det förstörda
Sigtuna. Den nya staden förlades likväl icke till
samma plats, der det förstörda Sigtuna stått, – man
har gissat, att denna plats bör sökas der, hvarest
den nuvarande gården Signildsberg befinnes, – utan man
satte sig ned på andra sidan sjön, d. v. s. Mälarviken
Skarfven, vid pass 1/8 mil från den gamla staden. Detta
nya Sigtuna, till åtskilnad från hvilket man kallar
den gamla staden Forn-Sigtuna, uppblomstrade snart
och blef återigen konungasäte, när Olof Skötkonung,
nu kristen och i denna egenskap finnande det
mindre lämpligt att vistas vid hedendomens gamla
stamhåll, Upsala, till och med att behålla titeln
Upsala-konung, hvilken han utbytte mot den af
Sveakonung, hit förlade sitt herrskaresäte. Om den
nya konungastadens historia känner man ingenting;
man tror sig endast veta, att den varit så ansenlig,
att det skulle erfordrats sex timmar för att gå rundt
omkring densamma, och eftersom den säkerligen haft
flera kyrkor och kloster, torde berättelserna om
dess anseende icke vara så ogrundade. Det vet man,
att redan före förstörelsen genom Olof Haraldsson
hade Gautbert, som döptes af Ansgarius sjelf, blifvit
i Sigtuna invigd till Nordens förste infödde biskop,
och efter den första förstörelsen grundlades i Sigtuna
år 1064 ett Benediktiner-kloster, hvars bröder skulle
vidmakthålla och fortplanta kristendomen. När den
katastrof inträffade, som för andra gången utplånade
Sigtuna ur städernas antal, – vi mena förstöringen
genom Osterfolken år 1188, – skall staden, utom
det nämnda klostret, redan hafva haft fyra stora
kyrkor af sten, och såsom ett bevis på Sigtunas
rikdom anföres det, att de plundrande fienderna med
sig hemfört ett par stadsportar af silfver, utom
alla andra dyrbarheter. Silfverportarne påstås ännu
finnas qvar i en kyrka uti Stora Nowgorod; – dock
torde sagan efter vanlig sed hafva öfverdrifvit, ty
de skola icke vara några stadsportar, utan endast med
silfverbleck beslagna kordörrar till en kyrka. Nog af,
Sigtuna förstördes för andra gången, och det heter nu,
att många bland stadens öfverblifna borgare flyttade
ut derifrån till fiskläget vid Agnes Näs och sålunda
började lägga grunden till Stockholm.
Men Sigtuna var ändock icke så jemnadt med jorden,
att det icke förmådde resa sig. Ännu qvarstodo S:t
Petri- eller domkyrkan, S:t Laurentii, S:t Olai och
S:t Nikolai kyrkor, och under konungarne af Erikska Huset,
Knut Erikson, Erik X och Erik XI, uppblomstrade
Sigtuna åter. Snart upprättades här (1237) ett
Dominikaner-kloster, som blef ett bland de ryktbaraste
i riket, och från hvilket, utom två ärkebiskopar,
talrika biskopar och lärda män utgått. Klostrets prior
var tillika föreståndare för alla Dominikaner-kloster
i Norden, och som en egenhet må nämnas, att den
sista prior provincialis i Sigtuna, pater Martinus
Skytte, blef den första evangeliska biskopen i
Åbo. Dominikaner-klostrets kyrka står ännu qvar och
är, under namnet S:t Mariæ eller Vårfru-kyrkan,
stadens och landsförsamlingens sockenkyrka. Vidare
anlades efter den sista förstörelsen ytterligare två
kyrkor, S:t Bartholomei och S:t Eriks; nu mer vet
man icke ens hvar dessa stått. Stockholms tilltagande
uppblomstring beredde Sigtunas aftynande, ehuru ända
till Gustaf I:s tid staden hade sin egen "advocatus"
och under honom styrdes af fyra borgmästare. Kom så
det märkvärdiga året 1527, som krossade kyrkans makt;
dernäst befallde konung Gustaf, att alla rika borgare
och köpmän skulle nedsätta sig i Stockholm, och från
denna det rika borgerskapets bortflyttning härleder
sig egentligen Sigtunas förfall. Talrika eldsvådor
fulländade förnedringen.
Det nuvarande Sigtuna är en ringa by vid Mälareviken
Skarfven, med en hamn, hvari några få ekstockar ligga,
med gator, bestående af gångstigar mellan låga kojor,
och ett torg, gräsbevuxet som en äng. Byn härbergerar
på 80 bebyggda tomter icke fullt 500 menniskor,
och det enda anmärkningsvärda derstädes är dess –
ruiner. Stadskyrkan, den fordna Vårfrukyrkan eller
Dominikanernas klosterkyrka, står ensam qvar;
vesterut från densamma ligga ruinerna af S:t Olai
kyrka, söderut från dessa ruinerna af S:t Laurentii,
derintill ruinerna af S:t Nicolai och slutligen,
längst i vester, bakom den nuvarande prestgården,
qvarlefvorna af den fordna domkyrkan, S:t Petri. Icke
ens dessa ringa qvarlefvor af den fordna storheten
skulle finnas qvar, – redan Gustaf Wasa började
nedrifva kyrkorna, af hvilka S:t Petri ännu i hans
tid begagnades till gudstjenst, och använde stenen
till uppförande af Svartsjö slott, – om icke Johan
III tagit dem i sitt beskydd och förbjudit allt
vidare våldförande af dem. Det hela är en sorglig
illustration till det gamla ordspråket: Sic transit
gloria mundi!
Th.
Studier vid vägen. |
| VI. |
| Ärans folk. |
| Vårt lif är en väg. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
