Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Studier vid vägen VI. Ärans folk af Lothar - Underhafs-bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"treflig tillställning", skulle han derför komma i
procentares händer. Ja, det är slutligen hans ära
att göra sig till en narr, som trotsar alla kloka
menniskors ömkan och löje, till och med deras, af
hvilkas storhet han låtit slå sig med sin sublima
förblindelse.
Nära honom i vägen möta vi en ung man, som kryssar med
sina lefnadsförhoppningar fram på tjenstemannabanan
och bockar i alla väderstreck, der de mäktiges nåd
kan vinnas. För honom är det en ära om skuggan af
en plymagerad hatt sväfvar öfver hans tåspetsar vid
passagen öfver norrbro eller om en hög förman skulle
förtro honom utförandet af en tjenst, som lika väl
kunde ske genom hans betjent. Han skulle springa från
Norr- till Horns- och derifrån till Roslagstull, för
att skaffa exellencen X.. receptet på den blandning
té, som smakade honom så väl på supén hos grefvinnan
Z., som är en bekant till en hans (den unge mannens)
mors ungdomsväninnas kusin. Han gömmer bland sina
klenodier fjädern af en anka, som serverats på salig
konung Oskars bord och hvars äkthet en hushållerska,
(hvilken lärt den ädla kokkonsten i högstdensammes
kök, och af hvilken han köpt den för 10 rdr), på sin
ära garanterat. Han räknar för sin ära att på sina
läppar ha ett: Ja, ja! till alla röster som komma
ofvanifrån, och skulle någon fråga, hvar han har sin
sjelfständighet och öfvertygelse skulle han äfven
finna sin ära i att svara: "I min högste förmans goda
vilja och behag".
I ett annat lefnadsstreck, långt skiljdt från
dessa herrars, se vi andra typer. Låtom oss försöka
vår lycka i teckningen af några bland dem! Se
der, t. ex., en ung man, i besittning af börd och
anseende, rikedom och makt, stora utsigter och säkra
förhoppningar, med ett ord allt hvari de nyss tecknade
sågo äran, och ändå finna vi honom fika efter den
skuggbilden... Håll, min penna! Det var ett missdrag,
hvilket måste utplånas! Han fikar efter en kropp
till skuggan, en kärna till skalet, ett ämne som ger
värma på samma gång det lyser. Han söker att adla
sina gåfvor genom en bildning som gör dem fruktbara
till det allmännas och enskildtas gagn. Han ser i dem
icke en egendom utan ett lån, för hvars förvaltning
han är skyldig redogörelse hos den store gåfvomannen,
och mäter efter dess mått sina pligters vidd. Han är
den förste att bringa ett offer för en god, samhället
eller menskligheten gagnande sak och den siste att
taga handen från arbetet för dess framgång. Han tror
på det godas öfvervägande makt och finner sin, liksom
hvarje menniskas ära i att söka dess befrämjande på
jorden. Han är skonsam vid de brister han finner hos
sin mindre begåfvade like, i känsla af det skydd
hans lyckligare belägenhet lemnar honom emot de
frestelser för hvilka denne faller. Han räcker sin
hand till den stapplande, upplyfter den fallne och
tar i sitt beskydd den, som från brottets stig vill
återvända till en bättre. Det är hans ära att i den
tysta, den obemärkta hjelpen ställa sig samma mästare
till föresyn, som undvek offentligheten på torget,
och att för äretiteln af hans efterföljare förakta
all verldslig höghets rang och alla sköldemärkens
förgängliga glans och murknande ståt.
Icke långt derifrån går, med en inre frändskap i
blicken, mannen, uppkomlingen ur hyddan, som på
snillets och förtjenstens väg hunnit upp till en
hög plats i staten. Han känner hvarpå mannen har att
grunda sitt värde och det är hans ära att erkänna
sin ringa härkomst, för att bringa det i dagen. Han
tillskrifver sig, såsom en sådan, att vara en
telning af folkets stam och att ur dess kärnfriska
och kraftfulla lif hafva hemtat de första intryck,
som kommit hans hjerta at klappa för det rätta, goda
och sanna på jorden. Det är hans ära att hedra sin
fader och moder, att med stjernan på bröstet föra dem
vid sin arm, inför verlden visa dem sin kärlek och
vördnad, tillskrifvande deras lärdomar och exempel
den framgång, som gynnat honom på hans bana. Och
denna verld, som vi beskylla för så mycken flärd och
dårskap, men som dock i djupet af sitt elände bär
ett medvetande, som aldrig förnekar sin aktning åt
de dygder hon sjelf
saknar mod att öfva, ger åt sonens hjerta en ära,
som förstummar sjelfva afunden mot uppkomlingens
förtjenster.
Men böra vi icke också rikta våra studier till
qvinnosidan? Sedan kunglig majestät och rikets
ständer behagat inregistrera qvinnan bland klassen af
förnuftiga väsenden och gifvit henne rätt att försörja
sig sjelf och andra, m. m. m. m. vilja vi ingalunda
förneka henne platsen bland ärans folk. Hårdhet emot
det täcka könet har aldrig varit vårt brott! Alltså,
mina nådigaste, tag min artighet emot för hvad den
kan gälla!
En ung dame ... Ack, nej! Tag icke epitetet
för en ironi. En dame, ville jag säga, utmanar min
granskande blick. Man skulle tycka att hon redan
borde hafva afslutat ett och annat med verlden och
lifvet, men det synes, som hade hon ännu mycket
obytt med bägge. Mycket! ... Ja väl, men dock
blott ett. Hennes äras mål är ännu oupphunnet. Hvad
är lifvet utan det? Den högsta äretitel som, enligt
hennes begrepp, en qvinna har att vinna är den af –
fru. Från den stund hon skulle anse sig hopplös om
den, skulle hon blygas för sin tillvaro. Det vore vida
mindre vanärande för henne, om man tillvitade henne
ett karaktersfel, än att hafva fyllt tretio år. Det
stöter icke hennes ära att år efter är bära falskt
vittnesbörd emot sig sjelf, men hon skulle anse den
ohjelpligt förlorad om hennes dopattest skulle komma
i dagen. Den lider ingenting vid användandet af alla
möjliga konstens medel för att uppfriska ungdomens
vissnade blomma, men inseendet af deras fruktlöshet
skulle ge dem en ohjelplig knäck. Stackars fjolla! Den
tid som flytt kommer icke tillbaka, och fåfängt är
hvarje försök att ge höstens mejade fält vårens friska
färgton. Du missräknar dig lättare på ärans väsende,
än menniskorna på tidens tecken, uppenbarade i ditt
anlete. Men vi lemna denna bild, innan vi få se den
grämelsens molngrupp som samlar sig i bakgrunden af
hennes lif. Måtte hon lära sätta sin ära i att blifva
klok, och hon skall undvika sitt eget sinnes grämelse
och verldens smädelse.
Se denna qvinna med den ädla, lugna blicken! Hon är
ej ung mera, men man läser i hennes drag, att hon icke
saknar de flydda ungdoms-åren utan känner sig nöjd med
den punkt, hvarpå hon befinner sig. Erfarenhetens sans
och eftertankans allvar pryder hennes väsende. Hon
har af det förflutna hemtat lärdomar, som bringat
henne till försoning med det närvarande. Hennes äras
mål är att arbeta på sin egen förädling, att i allt
göra det bästa hon förmår och vid allt vara nöjd med
den styrande handens visa ledning. Hon går ensam
sin väg genom lifvet, men det rörer icke hennes
ära eller nedstämmer hennes mod, hon känner hvar hon
har sitt stöd, och hon är stark och frimodig i den
känslan. Hennes hjerta är hvarken tomt på kärlek eller
glädje. Hon älskar Gud och menniskor och gläder
sig åt allt skönt, herrligt och godt i naturens eller
andens rike. Om du vill se en skugga af vemod öfver
hennes panna, så fråga henne hvad hon verkar, hvad
hon gör? Hon skall med en suck svara dig: "Intet,
ack intet, och här är dock så mycket att verka för
i detta lifvet! – Men frågar du hennes vänner – hon
har sådane i palatset och i kojan – skola de omtala
mången handling, som ej har något namn i verldens mun,
ty i anspråkslösheten finner denna qvinna sin ära. Som
en helande balsam mellan stålet och såret är hon der
olyckan kallar. Hennes öga vakar vid den sjukes bädd
och ler vid den lyckliges glädje. Manar nöden, är hon
färdig till bistånd, också med verkliga uppoffringar,
hvilka dock ej äro sådane i hennes egna ögon, med ett
ord, hennes verksamhet är en kedja, hvilken ring i
ring sammanlänkar sig till en omfattning af oändlig
välsignelse för sin mästare, som deraf lemnar äran
ät den högste, alla mästares mästare.
Och härmed sluta vi teckningen för denna gång,
beklagande att ej hafva kunnat uppfylla alla deras
anspråk, som haft skäl vänta att här finna sig
uppmärksammade. Lothar.
Underhafs-bilder. |
| I. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
