Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 333 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Underhafs-bilder - Jungfru Lona af Sylvia

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hafsbottensvegetation vid kusten af Falklandsöarna. (Sid. 332.)

Jungfru Lona.

Skizz af Sylvia.

Om mina föräldrar minnes jag ingenting; ty de voro
döda innan jag egentligen fått något minne. Det
enda jag vet är, att min far varit en hederlig
portvaktare oeh tillika möss-skräddare, samt att min
mor nitiskt hjelpt honom att sköta dessa båda vigtiga
åligganden. Vid deras frånfälle åtog sig moster Malena
min lilla öfvergifna personlighet.

Moster var gift med en skomakare, som utom det att han
kunde förfärdiga alldeles outslitbara skor och kängor,
hvilket jag minst hundrade gånger om dagen hörde
honom heligt försäkra, äfven hade en stor böjelse
och beundran för skådespelareyrket. Hvarje söndag
gick han på kongl. operans femte rad, dit moster
ibland åtföljde honom. Måndagen var hans fantasi i
liflig rörelse och han deklamerade i flera timmar,
hvarvid läst och syl, vanligtvis spelade förrädares
roler. Vid dylika tillfällen samlades vi barn – utom
mig hade mina slägtingar en gosse och fyra flickor –
vi samlades, som sagdt i en klunga, och stodo med
uppspärrade ögon och munnar, åhörande den, åtminstone
för oss, obegripliga harangen. Först när morbror var
helt varm och andtruten höll han upp, då nickade han
vanligtvis helt förnöjd med sitt lilla hufvud och
upprepade gång efter annan: "jo, jo, så går det till!"

Moster Malena skakade väl ibland på hufvudet: men det
var alltid med en viss beundran hon blickade upp till
sin talangfulle man.

Vi voro boende i en smal gränd på norr, der jag hade
många lekkamrater. Rännstenen utgjorde nästan året om
vårt egentliga tidsfördrif. När det hade regnat och
vattnet var någorlunda klart, så föreställde den en
stor sjö, och trädstickor med instuckna papperslappar
voro skepp, hvilka vi ofta hade sorgen se förlisa mot
någon förrädisk sten, som vår stora sjö ej mägtade
öfverskyla. Ibland öfvade vi vår vighet med att
hoppa jemfota öfver den;
väl hände det att vi plumsade midt uti, då det
alltid vid hemkomsten vankades tusende snubbor;
men vi förbättrades egentligen icke häraf.

Bortom rännstenen visste jag knappast det fanns någon
verld. En dag föresatte vi oss dock att springa tills
rännstenen slutade. Detta försök misslyckades helt
och hållet; ty den följde oss i oräkneliga bugter
och blott med möda återfunno vi hemvägen.

De flesta af barnen hade föräldrar, om hvilka de
ofta talade. Häraf väcktes slutligen min egen undran,
hvarföre jag inga hade. En afton frågade jag morbror
härom:

"Låt de döda hvila i ro", sade han med sin dofvaste
grafstämma.

Jag blef helt förskräckt och drog mig undan i en vrå,
hvarvid morbror dunkade på sin läst, smålog och satte
sin lilla uppnäsa i vädret, säkert helt förtjust
öfver att hans tragiska förmåga kunde frambringa en
dylik verkan.

Månne jag stört deras ro? Denna föreställning isade
mig med förskräckelse. Hvarje gång tanken på mina
föräldrar ville uppstiga i min själ, lät det många år
härefter helt doft för mina öron: "låt oss hvila i ro,
låt oss hvila i ro!"

Jag var omkring sju år gammal, då moster blef häftigt
sjuk af förkylning vid en stortvätt. Hon talade så
länge och ofta om sitt frånfälle och var mycket orolig
för vår framtid, samt bad morbror så innerligen,
att han skulle vara rädd om oss, och uppfostra oss i
tukt och herrans förmaning. Fjorton dagar efter sitt
insjuknande var hon död.

Morbror förtviflade, han gret och slog sig för sitt
bröst och svor: att han förlorat den bästa bland
jordens qvinnor. Och det var verkligen sannt, att
han hade förlorat en god hustru och vi en öm mor;
ty moster Malena var, om ej bland de aldra yppersta,
dock en hjertegod och välmenande qvinna.

Vi barn greto och jemrade oss, samt kunde omöjligen
försona oss med tanken på, att ej mera få se
och tala med henne.

Efter begrafningen började
morbror åter arbeta, men det gick ej så lustigt
som förr. Skodonen började också på att blifva
allt mindre outslitbara. Jungfrurna i trakten,
hvilka aldrig opponerat sig mot hans bedyranden
om arbetets utmärkta beskaffenhet, slogo nu en och
annan knyck på nacken och försäkrade
"det mästaren började omenskligt slarfva, och att om
så skulle fortgå, de bestämdt vände sig till någon
annan."

Morbror svarade icke något, han hängde blott på
hufvudet och såg ännu nedslagnare ut.

En dag, då jag skulle hjelpa honom med några små
uppdrag och dervid burit mig ovanligt tafatt åt,
utbrast han förstämd:

"Det kan jag säga på förhand, min käre Ferdinand,
att någon skicklig skomakare blir du aldrig, ty vid
det ringaste göromål bär du dig bakvändt åt. Väl
vore derföre, om du på annat sätt kunde få din
utkomst ... Syster min, som bor en bit utom staden,
har lofvat att som egen taga min äldsta flicka; jag
önskade någon ville vara så barmhertig och äfven åtaga
sig dig ... ty sedan Malena är död, är det sträfsamt
nog att föda så många munnar."

Jag stod helt försagd, det hade aldrig fallit mig in,
att jag vore till last, eller att det ej vore min
rättighet dela hans barns bröd. O, det kändes så
tungt.

"Kom hit din parfvel och kyss mig; jag mente
egentligen ej något ondt, fastän det kanhända
förekom dig så ... Då jag tänker på Malenas många
förmaningar blir jag helt modstulen, ty icke kan jag
som sig bör uppfylla alla de skyldigheter, hvilka nu
åligga mig ... Se så, var nu glad igen ... nog kan
du bli en dugtig karl!"

Han strök helt vänligt min kind.

Det oaktadt kände jag mig icke glad, utan smög mig
undan så snart jag kunde. Sättande mig på den lilla
stentrappan, som förde ned till källaren, började
jag bitterligen gråta.

"Ack, om moster Malena lefvat", var min uteslutande
tanke, och dervid gret jag allt häftigare.

En liten mager hand rörde vid min axel, och jag
blickade upp i ett par vänliga blå ögon, hvilka
medlidsamt sågo på mig.

Jag igenkände genast jungfru Lona, som, så länge jag minnes,
bott i ett litet vindsrum öfver gården. Vid förbigående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>