- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
335

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Jungfru Lona af Sylvia - Australiens Ur-invånare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tacksamhet hade denne till honom låtit utbetala en
liten pension, hvilken vid föräldrarnes frånfälle
öfvergått till deras enda, ogifta dotter.

Härigenom hade Lona alltid haft ett sorgfritt
lifsuppehälle, samt till och med kunnat lägga något
afsides, ty hon var af naturen sparsam och hade få
behof.

Denna pension bestämde hon för min uppfostran.

Rektor M. var icke rik och hade nyligen gift sig,
då jungfru Lona första gången besökte honom; likväl
erbjöd han sig att emottaga mig som frielev, men
härom ville Lona icke höra talas. Hon menade, att
också hon ville ha sin andel i min uppfostran:

"Skänk ni honom lärdom", tillade hon, "så skänker
jag honom födan; ty den penningsumma jag årligen
kan erlägga, vet jag är otillräcklig och kan blott
förslå till detta sednare. Tro ej heller, att jag
gör någon stor uppoffring härvidlag; mina årslånga
besparingar räcka till åt mig; för resten är jag frisk
och sund. Det är orätt af mig att ständigt ligga på
latsidan, då jag både kan sy och spinna."

Och dervid förblef det.

Men jag skyndade hastigt bort från min intagande
fästmös sida. Med bråskande steg ilade jag öfver de
många gator som skilde mig från det mörka hus, der min
fostermor fortfarande hade sin lilla trefliga bostad.

Uppkommen i det gamla, kära och välbekanta rummet,
kastade jag armarne, liksom då jag var barn, om hennes
hals och hviskade under tårar: att jag kände allt och
visste nu hvilka uppoffringar hon gjort, för att låta
främlingen, hvilken hon upptagit till sitt hjertas
barn, få den uppfostran hon bestämt åt honom.

"Tyst, jag vill aldrig höra talas om’et", hviskade
hon buttert, medan klara tårar dallrade i hennes ännu
så vackra, blå ögon.

Vid mitt giftermål öfvertog jag min svärfars plats
vid skolan.

Morbrors familj var då kringspridd, han sjelf
längesedan död; men några år dessförinnan anförtrodde
han mig: att fastän
hans hustru var en snäll menniska, kunde hon dock ej
komma upp mot "salig Malena", som han evigt skulle sakna.

I mitt hus har jag upptagit Karin, hans yngsta dotter,
för att gifva henne en passande uppfostran; ty hon
har icke allenast ärft sin fars smak för teatern,
utan visar sig också äga de största dramatiska anlag.

Flera år lefde min fostermor, för att glädja sig
åt min husliga lycka; men min hustru och jag kunde
aldrig öfvertala henne att flytta till oss. Vid alla
våra försök härtill, svarade hon:

"I mitt lilla rum trifs jag så godt, och mina tankar
äro då alltid hos er ... jag behöfver ej mera, för
att vara lycklig. För resten är jag för gammalmodig
och passar icke bland nutidens menniskor."

Hon hade verkligen rätt deruti, att hon var
gammalmodig, och dertill så kruserlig och ödmjuk,
att hon ibland bragte mig i förtviflan.

Så till exempel, när vi hade främmande, ville hon
aldrig besöka oss. Desslikes nekade hon till dopet
bära vår förstfödda. Hela aftonen uppehöll hon sig i
sängkammaren och stod bakom den halföppnade dörren,
der hon med sammanknäppta händer åhörde den heliga
ceremonien.

Flickan uppkallade jag efter min fostermor, men denna
hviskade under tårar:

"Käre Ferdinand, detta var alldeles för mycken ära!"

Mina barn täflade framdeles om att få gå till "farmor
Lona", der de hörde på hennes vackra sagor och åto af
hennes förträffliga kakor.

Men redan länge hafva dessa barn burit blomsterkransar
till min fostermoders graf, hvarmed de pryda den
enkla minnessten, som är rest öfver hennes stoft.

Döende hvilade hennes blickar på mig, då jag emottog
hennes sista suck och hon hviskande sade:

"Gud välsigne dig, käre Ferdinand ... du har här i
lifvet utgjort min störta glädje!"

Främst i min själ står den hädangångnas minne,
vårdadt af tacksamhetens heliga känsla.

*


Australiens Ur-invånare.



För Australiens infödingar har den europeiska
utvandringen genom kamp och sjukdomar medfört de
största olyckor – ty i tusental ha de blifvit utrotade
och hvad som stannade qvar, spridt här och der bland
de hvita, – det är ett genom brännvinet samt andra
förderfliga njutningar afsigkommet slägte. Emellertid
hade folket förtjenat en bättre lott. Dessa vildar
voro aldrig kannibaler, äfvensom de ej förtära något
rått kött. De lefva af jagt och fiskfångst, hvilka
ej tillåta dem besitta fasta boningsplatser, utan
tvinga till en förändring af gebit hvarje månad eller
ännu oftare. Alla familjer uppsöka sitt eget läger,
men vid fullmånens glänsande sken samlas städse hela
stammen, då den underhåller sig med månen, uppförer
sina spel och dansar, öfverlägger om de gemensamma
angelägenheterna, sitter till doms samt afgör öfver
krig och fred. I Queensland, der den tätaste urskogen
befinner sig, anträffas också den största mängden
svarta. Hvarje år, vid första fullmånen i Januari,
äga här stora fäktningar rum för bonja-fruktens skull,
från hvilken skörd den ena stammen söker fördrifva den
andra. Trädet, som lemnar denna frukt, är en granart
och det enda majestätiska i detta land; höjande sig
öfver samtliga skogen, uppnår det en längd af ända
till 200 fot och får hvart tredje år en frukt mogen,
så stor som en pumpa, helt och hållet liknande våra
tallkottar, men i förstorad skala. I dessa sitta en
mängd mandelaktiga kärnor, ungefär dubbelt så stora
som krakmandlar, hvilka erbjuda en oljaktig, närande
och i rostadt tillstånd välsmakande föda. Sjelfva
trädet finnes emellertid endast i de ögonskenligast
äldsta urskogar, dit ingen annan än den svarte, utan
yxans tillhjelp, förmår intränga; varande småskog och
slingerväxter så starka, att sjelfva infödingarne i
Queensland måste uppbjuda all ansträngning, för att
kunna skörda bonja-frukten.

Australien företer sig som en del af jorden, den
der först i jemförelsevis nyare tider höjt sig utur
vattnet, och fordom
uppstack endast den bergskedja som ögrupp, hvilken
nu innefattar landet. Om Australiens betäckande af
vatten (hafvet), vittnar icke allenast de qvarblifna
saltsjöarne och den stora stenöknen i det inre,
utan äfven den omständigheten, att ensamt på denna
bergskedja och dertill på dess högsta delar verklig
urskog är att finna – träd af ofantlig mäktighet med
en diameter utgörande ända till tio fot. Deremot
har den öfriga marken, så väl närmare hafvet, som
inåt, endast ett tunnt lager mull, utsträckande sig
öfver ofantliga slätter samt med en buskvegetation,
naturligtvis motsvarande fruktbarheten. Östra
sidan af Australien är den högst belägna, hvaraf
det kommer sig, att vattnet från Queensland först
vid Adelaide utgjuter sig i hafvet. Frågar man en
svart i Queensland, hvad som finnes längre vesterut,
så skulle han svara: vatten och ingenting annat än
vatten. Denna kännedom besitter han sedan gammalt
genom tradition och dertill bifogar han påståendet,
att vattnet försvinner allt mer och mer, från det de
hvita inkommo i landet, hvilket är helt naturligt,
enär landet oupphörligt höjer sig. Slätterna äro äfven
starkt betäckta med musselskal, hvilka ingalunda visa
ett förvittradt utseende.

I de åtskilliga stammarne bland de svarte finner man
genom gestalt, färg, hufvudskålsbildning och hårväxt,
att de icke allesammans tillhöra en race. Färgen
omvexlar från djupsvart till mörkt kopparrödt. Emot
norden äro infödingarne välbildade och männerna
utmärka sig genom sin höga, kraftfulla gestalt,
vackra ansigtsbildning samt starka skäggväxt, under
det att qvinnorna förete en fin benbyggnad och behag
i ansigtsdragen; hos dem hör en fot längre än 8 tum
till sällsyntheterna, ett företräde, hvilket mången
europeiska säkert afundas dem.

De australiska folkens gudomlighet utgöres af månen,
som de tillbedja och för hvilken de utgjuta sitt
hjerta, än i glada, än i vemodiga sånger, allt efter
som lynnet är beskaffadt; äfven indela de sin tid
samt beräkna sommar och vinter efter honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free