Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Jungfru Lona af Sylvia - Australiens Ur-invånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tacksamhet hade denne till honom låtit utbetala en
liten pension, hvilken vid föräldrarnes frånfälle
öfvergått till deras enda, ogifta dotter.
Härigenom hade Lona alltid haft ett sorgfritt
lifsuppehälle, samt till och med kunnat lägga något
afsides, ty hon var af naturen sparsam och hade få
behof.
Denna pension bestämde hon för min uppfostran.
Rektor M. var icke rik och hade nyligen gift sig,
då jungfru Lona första gången besökte honom; likväl
erbjöd han sig att emottaga mig som frielev, men
härom ville Lona icke höra talas. Hon menade, att
också hon ville ha sin andel i min uppfostran:
"Skänk ni honom lärdom", tillade hon, "så skänker
jag honom födan; ty den penningsumma jag årligen
kan erlägga, vet jag är otillräcklig och kan blott
förslå till detta sednare. Tro ej heller, att jag
gör någon stor uppoffring härvidlag; mina årslånga
besparingar räcka till åt mig; för resten är jag frisk
och sund. Det är orätt af mig att ständigt ligga på
latsidan, då jag både kan sy och spinna."
Och dervid förblef det.
Men jag skyndade hastigt bort från min intagande
fästmös sida. Med bråskande steg ilade jag öfver de
många gator som skilde mig från det mörka hus, der min
fostermor fortfarande hade sin lilla trefliga bostad.
Uppkommen i det gamla, kära och välbekanta rummet,
kastade jag armarne, liksom då jag var barn, om hennes
hals och hviskade under tårar: att jag kände allt och
visste nu hvilka uppoffringar hon gjort, för att låta
främlingen, hvilken hon upptagit till sitt hjertas
barn, få den uppfostran hon bestämt åt honom.
"Tyst, jag vill aldrig höra talas om’et", hviskade
hon buttert, medan klara tårar dallrade i hennes ännu
så vackra, blå ögon.
Vid mitt giftermål öfvertog jag min svärfars plats
vid skolan.
Morbrors familj var då kringspridd, han sjelf
längesedan död; men några år dessförinnan anförtrodde
han mig: att fastän
hans hustru var en snäll menniska, kunde hon dock ej
komma upp mot "salig Malena", som han evigt skulle sakna.
I mitt hus har jag upptagit Karin, hans yngsta dotter,
för att gifva henne en passande uppfostran; ty hon
har icke allenast ärft sin fars smak för teatern,
utan visar sig också äga de största dramatiska anlag.
Flera år lefde min fostermor, för att glädja sig
åt min husliga lycka; men min hustru och jag kunde
aldrig öfvertala henne att flytta till oss. Vid alla
våra försök härtill, svarade hon:
"I mitt lilla rum trifs jag så godt, och mina tankar
äro då alltid hos er ... jag behöfver ej mera, för
att vara lycklig. För resten är jag för gammalmodig
och passar icke bland nutidens menniskor."
Hon hade verkligen rätt deruti, att hon var
gammalmodig, och dertill så kruserlig och ödmjuk,
att hon ibland bragte mig i förtviflan.
Så till exempel, när vi hade främmande, ville hon
aldrig besöka oss. Desslikes nekade hon till dopet
bära vår förstfödda. Hela aftonen uppehöll hon sig i
sängkammaren och stod bakom den halföppnade dörren,
der hon med sammanknäppta händer åhörde den heliga
ceremonien.
Flickan uppkallade jag efter min fostermor, men denna
hviskade under tårar:
"Käre Ferdinand, detta var alldeles för mycken ära!"
Mina barn täflade framdeles om att få gå till "farmor
Lona", der de hörde på hennes vackra sagor och åto af
hennes förträffliga kakor.
Men redan länge hafva dessa barn burit blomsterkransar
till min fostermoders graf, hvarmed de pryda den
enkla minnessten, som är rest öfver hennes stoft.
Döende hvilade hennes blickar på mig, då jag emottog
hennes sista suck och hon hviskande sade:
"Gud välsigne dig, käre Ferdinand ... du har här i
lifvet utgjort min störta glädje!"
Främst i min själ står den hädangångnas minne,
vårdadt af tacksamhetens heliga känsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
