Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 340 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Carl XII af Th.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egnar man för hans skull hans landsmän sin
aktning. Ett sådant "eftermäle" vinnes icke utan
orsak och skäl, och den Svensk, som söker svärta
Tolfte Carls ära, visar sig i sanning föga mån om
sitt lands ära och om sin egen.

Ill. WEIDENHAYN, sc Carl XII, staty i marmor, af professor Byström.

Det kan icke vara vår afsigt att här meddela en
öfversigt af Carl XII:s historia, den är tillräckligt
känd ändå. Segerloppet genom Ryssland, Polen och
Sachsen, olyckan vid Pultawa, vistandet i Turkiet,
kalabaliken, Östersjöländernas öfversvämmande af
fiender, hemkomsten, fälttåget i Norge och skottet
vid Fredrikshall, allt står med tydliga drag inristadt
i Svenska folkets hågkomst, – detta folks, som sett
400,000 af sina söner stupa på slagfälten eller
omkomma i Siberiens öknar, som vid Carls död knappt
hade armar tillräckligt att föra plogen, men som
icke desto mindre ändå i sista stunden var i stånd
till hvilken uppoffring som helst, för att rädda det
urgamla rikets ära och sjelfständighet, och som med
Guds hjelp lyckades lösa denna uppgift, såsom det,
vi veta det med säkerhet, skall lyckas dermed ännu
en gång, i fall, det Gud afvärje! sådant skulle komma
i fråga.

Det var vid landstigningen på Själland, som Carl
första gången gjorde bekantskap med kulornas hvinande
och lofvade "att detta hädanefter skulle bli hans
musik". Efter den lätt vunna segern öfver fienden i
söder följde sedan den lika lätt vunna segern öfver
den östra fienden, och det kan med sanning sägas, att
det förakt för Ryssarne, som Narwaslaget ingaf hos
Carl, blef for honom och Sverige vida mer skadligt,
än om Narwaslaget hade blifvit förloradt. "Rysser
är intet lust att slåss med, emedan de intet slå
som andra", yttrade konungen ett par dagar efter
slaget till baron Axel Sparre, hvilken, af storm
drifven ur sin kosa, kommit för sent att kunna
deltaga i drabbningen och af konungen fördes omkring
på slagfältet. Sparre berättar, bland annat, huru
konungen visat honom den graf, "der han var infallen
med hästen, der hans värja och stöfvel mistes och red
sedan med strumpan, som var nederskreden till foten,
att bara benet af köld och qvistar, som der rifvit,
var helt blodigt"; men han kan icke nog prisa den
"modesti, hvarmed konungen talar om denna action,
som det helt ringa varit, tackandes Gud, som det har
gjort." "Enfin", tillägger Sparre, "det har varit en
obeskriflig lust att hafva fått se, huru Guds hand
ögonskenligen vist sin stora allmakt att med en så
liten makt slå och tvinga en så stor hop, som desse
barbarer voro." Lika blygsam som konungen var, och
lika beredvillig att gifva Gud äran, lika ypperliga
voro ock hans krigare, alltid redo att göra sin pligt
och att icke en hårsmån vika från dennas bud. "Det
finnes ingen nation i verlden att jemföras med den
Svenska i mod och i lydnad", yttrade Carl sjelf, och
söm ett bevis derpå anföres, att, "när de mästare
blifvit af fiendens stora och sköna tält, kommit
derin, funnit dukade bord med sölfverfat, tallrickar,
kannor och bägare besatte och bordet fullt med mat,
hafva de gått derigenom och förföljt fienden, utan att
röra så mycket som ett stycke bröd eller en styfvers
värde, sedan de likväl på fyra dagars tid varit utan
mat och bröd." Men sådana krigare behöfdes också, för att
utföra de underbara bragder, till hvilka Carl
förde dem, och i hvilka han sjelf gick främst,
visande soldaterna, att han icke skydde faran mera
än de, och med eget exempel lärande dem att trotsa
vedervärdigheter af alla slag.

"Men så få vi aldrig mer ryssen i klämman", klagade
efter Narwaslaget Carls bussar, och de hade rätt, ty
under segerloppet i Polen tog Czaren igen sin skada,
och Carls envisa åtrå att från tronen störta den
Polsk-Sachsiske August beklagas redan i början af
polska kriget lifligt af många inom hären. "Väl om
nu fred kunde slutas; arméen tar af och intet till",
heter det i en skrifvelse från Lais af Sept. 1702,
i hvilken det derjemte berättas, att konungen fallit
med hästen och afbrutit lårpipan, men "ligger der,
ler och skrattar, har intet ondt"; ty det hörde
ock till Carls egenskaper, att tåligt fördraga den
fysiska smärtan, hvartill han också sattes i stånd
genom sitt lefnadssätt, – allt ifrån 1701 smakade
han aldrig vin, – som föranledde, att hans blessyrer
och skador alltid snart läktes. Ju längre konungen
uppehöll sig i Polen, desto iner tilltog inom arméen
missbelåtenheten dermed, och man önskade sig derifrån,
innan Ryssen skulle få allt för mycket insteg i
det arma Liefland och Finland". Man hoppades ännu
kunna låta honom med många procent betala skadan,
"ty här är ingen trosspojke, som icke längtar att få
komma ihop med de långrockarne!" Och när ändtligen
det rent svenska partiet inom hären lyckats få
sin vilja fram och konungen blifvit förmådd att
vända sig emot Ryssland, då var det redan för
sent. Kanske skulle Pultawaslaget hafva haft en
annan utgång, om Carl, då lidande af ett sår i foten,
kunnat sjelf kommendera sin här; nu blef utgången
annorlunda. Med 3,000 man, deribland 1,500 svenskar,
till största delen officerare, kom konungen öfver
Dniester, medan den öfriga hären, 12,000 man, måste
kapitulera under Lewenhaupt. Under den första tiden af
vistandet i Turkiet omfattades Carl af sultan Achmed
med varmaste vänskap; sultanen lösgaf t. ex. alla
svenska och tyska slafvar, som funnos i hans länder,
och lät konungen veta, att czaren erbjudit honom Asow
Astrachan och fem millioner dertill, om han ville
utlemna kung Carl; men derpå hade sultanen svarat,
att om czaren ville gifva honom hela sitt rike, så
skulle han dock ej kunna förmå honom till en sådan
nedrighet. På "kungshuset" vid Warnitza i närheten
af Bender, der Carl sjelf residerade, meddelar den
trogne Hultman, taffeltäckaren, som alltid och öfver
allt följde sin konung med den "stora vattenflaskan
af silfver om tre kannerum" och vattenbägaren, som
under Pultawaslaget förband hans sårade fot och före
drabbningen för honom läste Götreks och Rolfs Saga,
en beskrifning, hvilken bevisar, att H. M. bodde
åtminstone komfortabelt. "Audience-Camaren",
berättar han, "var möblerat af kosteligit grönt kläde
och sophan röd med 12 st. långhyend, öfverdragen
af gullmoair, och salen, 20 steg lång och 14 fot,
äfvenså meublerat." På palatsets altaner blåstes hvar
morgon och afton till chorum af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>