Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 12. 1864
- Grimselpasset i Schweitz
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Slut från sid. 367)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sönderslitna klippmassor och stenblocksbackarne "i passet", åt
höger af Furkahorn. Dess klyftor förändras, såsom fallet är
hos de nyare glaciererna, hvarje år, och medan de äldre
tillsluta sig, öppna sig under den väldiga tyngden af den ofantliga
snöåsen nya afgrunder af oöfverskådligt djup. Belyst af
solen, erbjuder glaciern den mest lönande och präktiga
anblick, ty den hörer icke blott till de mäktigaste, största och
märkvärdigaste i S:t Gotthard-gebitet, utan äfven till de
skönaste i Schweitz.
*
De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.
(Slut fr. sid. 367.)
I kroppsmålningen anträffa vi första elementerna till
teckningskonsten, konsten öfverhufvud, hvilken emellertid under
dess vidare utveckling snart öfvar sig på andra fält.
Organisationen af vår kropp väckte begreppet om symmetri, hvilken
öfvermålningen och tatueringen ganska snart lade till
grund för alla mönster. Färdigheten i teckning höjde sig
genom denna regelbundenhet, och uppfinningsförmågan hos den
romantiska fantasien stegrades genom öfvervinnandet af de
första svårigheterna.
Maoris på Nya Seeland, hvilka gent emot de passiva
papuas, kunna kallas Stilla Hafvets aristokrati, pryda sina
ansigten med graciöst svängda, symmetriska linier, hvilka till
och med icke stöta europeiska skönhetsbegrepp för pannan.
 | | Tatuering hos Maoris på Nya Zeeland. |
| |  | | En tatuerad indianhöfding. |
|
Men ett mönster af uppfinningsförmåga och behaglig teckning
åskådliggör den bild, vi här återgifva, och hvilken
framställer en höfding från ön S:t Christina. Vi finna här huru
sinnet för symmetri icke allenast har bestämt linierna samt
figurerna på kroppen, utan också gjort sig gällande vid
konstruktionen af stridsklubban, slöjdad af hårdt trä, hvilken
infödingen som ett farligt vapen bär på axeln. Konsten
vänder sig så småningom äfven till andra, i dagliga lifvet
nödvändiga föremål, hvilkas olikartade bestämmelse, och allt efter
sorten af det dertill användbara materialet, utbildar särskilda
grenar eller riktningar, och på det sättet genom behofvet af
kroppsbetäckning låter ett väsentligt kultur-element uppstå.
Men utom det, att den okultiverade öfvermålar kroppen,
uppträder redan tidigt lusten efter främmande, glänsande
saker, med hvilka han behänger bröst, armar och ben, eller
inflätas de i håret samt anbringas på kläder, vagnar och
redskaper.
Buskmännen veckla det nedlagda vildbrådets våta tarmar
omkring hand och fotleder, der de få hårdna till hornaktiga
ringar; de sydamerikanska indianerna behänga sig med allt,
som faller dem i smaken, men företrädesvis med de dödade
djurens fjädrar, tassar, betar och ögon, såsom attributer af
deras skicklighet och mod.
Det förefaller helt naturligt, att brokiga, glänsande
fjädrar, musslor, bär och dylikt förenas till snören, hvilka
hottentotten slingrar kring bröst eller hals, och kulörda glasperlor,
hvilka i glans samt färgprakt vida öfverstråla de vanliga
prydnaderna, blifva i de inträngande främlingarnes händer en
förledande bytesvara. Men visar sig först en blott åstundan
efter glänsande föremål, så blifva emellertid hos krigiska stammar
naturligtvis de segern öfver fienden betecknande troféerna
betydelsefulla utsmyckningsföremål. Nordamerikas indianske
krigare aktas, så väl af vän som fiende, desto högre, ju flera
"skalper", hufvudsvålar, han har hängande vid sin gördel.
Endast det offentliga erkännandet, icke det egna
sjelfmedvetandet, gifver härvidlag handlingen sitt värde. Detta
råa åskådningssätt föranleder också de indianska sprättarne att
stoltsera med käppar, på hvilka antalet af de från barken
afskalade ringarne antyder mängden af de sköna, hvilka beviljat
innehafvaren någon ynnest.
Det är sålunda icke längre ensamt skönhetsbegreppet,
hvilket gifver klaven till prydnaderna, utan användes fastmer
allt, som kan lägga ägarens makt och rikdom i öppen dag.
Allt nyttigt kan också tjena till prydnad, är en tanke, den
vi som spegel önskade framhålla för vår civiliserade verlds
fåfänga. I sammanhang härmed äro företrädesvis metalliska
föremål i stånd att reta lystenheten. Barangarus hängde
genast fisk-krokar och hakar, som man gaf dem, omkring halsen.
Resande anträffade eskimåqvinnor, hvilka buro bösshanar
vid skälsenor liksom vi kedjor kring halsen. Puri voro
förtjusta öfver blysoldater, hvilka de till skänks erhöllo af Spix
och Martius, samt buro dem som dyrbara prydnader. Detta
synes ändå rimligare, än när den nordamerikanska squawn
(hustrun) inflätar tegelbitar i håret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0377.html
