Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Slut från sid. 367)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Föremålets sällsynthet uppträder emellertid här som
värdemätare.
Man lär sig att urskilja de ädla metallerna, och deras
gedigna förekommande underlättar bearbetningen. Guld-
och silfverspännen, ringar m. m. anses för den skull,
der de kunna erhållas, snart som det dyrbaraste, och
ju rikligare individen kan belamra sin kropp med dessa
artiklar, desto mer utsmyckad tycker han sig vara.
Vest-afrikas negrer ingnida sig med feta ämnen och
pudra sedan hela kroppen eller enskilda delar med
guldstoft. Kiesler berättar, att den mäktige konungen
af Aschanti väl vore i stånd att fylla ett oxhufvud
med guld. När han gick ut att spatsera i gala, bar han
gyllne sandaler, under det att händer och fötter voro
till den grad nedtyngda af gyllne spännen samt stycken
gediget guld, att två man på hvarje sida måste skrida
framför honom, på hvilkas axlar han lade sina armar,
för att icke blifva nedtryckt af tyngden. Vid sådane
promenader och andra offentliga tillfällen omgifves
han af tusentals qvinnor (likaledes hörande till
ägodelarne}, ingnidna med vegetabilisk olja samt
beströdda med guldstoft. På samma sätt utsmyckas
ofta liken af rika aflidna, hvilka derjemte i
munnen och i andra partier af kroppen förses
med guldbitar till tröst på den långa resan.
Äfven sällsynta växtprodukter äro begärliga.
Välluktande oljor tjena som smörjelse och ingnidas
i håret. Hufvudet med sin naturliga hårprydnad,
och emedan detsamma faller mest i ögonen, har att
glädja sig åt en vidt utsträckt omsorg. Särskilt
skildras negrerna af alla resande som uppfinningsrika
hårkonstnärer. Några raka hela hufvudet och låta
blott en smal från pannan till nacken fortlöpande
kamm stå qvar; andra återigen afklippa håret, med
undantag af halfkretsformigt kring öronen befintliga
tofsar. Men qvinnorna fläta och uppfästa detsamma med
tillhjelp af allehanda harzer samt välluktande oljor,
i de mångfaldigaste former, hvilka endast en frisörs
sakkunniga hand kunde analysera och beskrifva. Hos
många folkslag är en särskild hårklädsel tecken till
högre eller lägre stånd, och redan hos greker samt
romare var det slafvarne förbjudet att, lika som de
frie, begagna långt hår.
På hufvudet anbringas också den prydnad, som betecknar
innehafvarens ställning, vare sig en enkel örnfjäder,
som den tappre indianen från Ontarios stränder sticker
i håret, eller en tung krona, en hjelm eller ett
med ädelstenar garneradt diadem. Det är icke längre
det i råmaterialet inneboende värdet ensamt, som gör
smycket dyrbart, utan den symboliska betydelse, som
inverkar på förädlandet af formen. Den simpla käppen
blifver härigenom till spira. Detta stadium betecknar
ett ytterligare steg framåt i kultur, hvilket är så
mycket betydelsefullare derigenom, att det underkastar
råämnena, vegetabiliska och animaliska produkter,
lika väl som metaller och stenarter, en vidare
bearbetning och på det sättet ökar skickligheten
och kunskaperna. Huden, i den form djuret bar den,
är icke längre tillfyllestgörande som mantel eller
förkläde. Drägten erhåller till snitt, stoff och färg
variationer, allt efter individens godtycke. Färgning,
garfning, söm, metallernas bearbetning till trådar,
tunna plåtar, kulor perlor, cylindrar, slipningen
af stenar, borrandet af musslor och tusentals andra
förrättningar erhålla en vidare utbildning.
Genom bemödandena att imitera blommornas sköna färger,
utvecklas färgsinnet, hvilket småningom lär sig att
fatta de särskilda färgernas inbördes förhållanden
till hvarandra samt praktiskt tillämpa detta.
Med rikdomen på medel växer också lusten att använda
dem. För den skull uppstår hos folkslag, hvilka genom
regelbundet arbete frigjort sig från tvånget att blott
sörja för det dagliga behofvet och hvilka hunnit till
varaktiga besittningar, en större föränderlighet i
beklädnaden, hvilken närmast leder till olika drägter
hos de särskilda, i rang åtskiljda klasserna. Rikare
medel tillåta finare tyger, präktigare prydnader,
oftare ombyte.
Handelsförbindelser med öfriga nationer bifoga
till det sjelfframbringade andra länders natur-
och konstprodukter, och åskådningen af främmande
drägter gifver anledning till
företagande af ändringar i den egna beklädnaden,
hvilka antingen bestämmas af smaken eller
ändamålsenligheten.
Och ändtligen försvinner den till en början föga
föränderliga nationaldrägten helt och hållet, samt
inträder i ett stadium af ombytlighet, hvilket vi
beteckna som mode.
Så betydelselöst och löjligt inför den kritiska
blicken, modet i dess sista orsak än må förefalla –
det är ju ingenting annat än fåfänga, begäret att
väcka uppmärksamhet – måste dock ingalunda förbises,
att detsamma, liksom hvarje annan lyx, på industriens,
konsters och näringars utveckling utöfvat ett
det vigtigaste inflytande. Maschinväsendet,
ensamt betraktadt i spinn-, väf-, färgnings-
och trycknings-maschinernas branche, hade aldrig
kunnat uppnå sin nuvarande utveckling, om icke modet
betingade en emot förr alldeles ofantlig förbrukning
af väfda tyger. För 100 år sedan begagnade man en
drägt under en tid, på hvilken man nu tio gånger
ombyter densamma.
Den stegrade konsumtionen har nödgat till en ökad
produktion. Bomullsodling, får- och silkesafvel och
dylika näringsgrenar hafva måst hålla jemna steg med
efterfrågan. Må hända är det också ett nödvändigt
fall, att öfverproduktionen gifver anledning till
ökad förbrukning.
Lika mycket, sjelfva factum med dess vidtutgrenade,
folkens materiela välbefinnande betingande
sakförhållanden, på grund hvaraf ogästvänliga och
af naturen föga gynnade nejder genom arbete och
uppfinning kunna rikta sig, står fast, och lyxen
i kläder och prydnader erhåller derigenom en hög
kulturhistorisk vigtighet.
Modet är förbundet med nyare tiden. De gamla
folkslagen kände ej till detsamma eller åtminstone
på långt när icke i den grad, hvarthän det i våra
dagar utvecklat sig. Grekerna, och i hufvudsaken
äfven romarne, hade en enkel klädedrägt, hvilken
till form och i det närmaste samma stoff gick
i arf från slägte till slägte. Hos båda folken
var drägten derjemte ett tecken till visst stånd,
alltså ett slags uniform, och en dylik inskränker
allt för stor ändringslust. Visserligen berätta
gamla skriftställare, att äfven i Rom stort slöseri
bedrefs med kläder, så att särskilda förordningar
till minskande af lyxen måste utfärdas. Men denna
lyx sträckte sig mera till förbrukningen af särdeles
dyrbara och sällsynta tyger, såsom purpur och siden,
samt till användandet af stora massor ädelstenar och
perlor: utpreglade sig alltså icke i uppfinningen
af nya former och mönster, utan blef, likt hvarje
annat slöseri med massor, barbariskt samt utan
fruktbringande inflytande på konster och näringar. För
öfrigt uppträdde denna lyx endast periodiskt och
angrep icke hela befolkningen.
Greken af stånd bar till och med en helt enkel drägt
och inga, eller åtminstone ganska anspråkslösa, prydnader.
Men det är märkvärdigt att modet, hvilket dock,
för att kunna uppträda i dess fulla omfång, redan
förutsätter genomlöpandet af vissa bildningsstadier,
i enskilda fall också anträffas hos helt råa
nationer, som till exempel hos kaffrerna. Dessa
sätta ett särdeles värde på glaskoraller, men priset
omvexlar allt efter omständigheterna, under det
att samma färger och sorter icke alltid äro lika
omtyckta. Understundom träda helt andra produkter
i förgrunden. Vid Lichtensteins besök uppskattades
ett slags små koraller, hvilka de erhöllo genom
byte, ovanligt högt. Bekant är vidare begäret hos
alla negrer att bära europeiska kläder, hvilket i
länder som Vestindien framkallar de allra barockaste
drägter.
För de civiliserade folken började modets
verldsbeherrskande makt först under medeltiden
att blomstra och den tillväxte isynnerhet genom det
tygellösa lifvet i femtonde, sextonde och sjuttonde
århundradena.
Lyxen riktade sig äfven här först på föremålens massa
och urartade stundom till de största löjligheter. Till
byxor användes ofta 60-80 alnar tyg. Styfkjolar och
släp voro former, i hvilka ägarens glans och rikedom
kunde så rätt utveckla sig. De frodades äfven i hög
grad, om hvilken våra dagars krinoliner knappt förmå
gifva oss en föreställning. Regeringarne sökte hämma
manien genom bestämda föreskrifter öfver den drägt,
som de särskilda klasserna ägde att begagna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
