- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
377

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - Min första Flamma af förf. till "Positivspelarens Son"

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Några dagar före midsommar landade ångbåten, som förde
mig och min kappsäck, vid Tunasund, mitt blifvande
sommarresidens. Jag sprang helt glad upp på bryggan
och emottogs af en tjenarinna, som ödmjukt frågade:

"Är det notarien Lindersten?"

"Alldeles, mitt barn", svarade jag.

"Då skall jag visa vägen till notariens rum, för frun
är till staden och kommer icke åter förr än med sista
båten."

Jag följde tjenarinnan genom en väl vårdad trädgård.

Tunasund var ett litet förtjusande ställe, som på
ena sidan hade en insjö och på den andra en vik af
saltsjön. Den mark, hvaruppå det var beläget, bildade
skiljobandet emellan de båda sjöarne, som eljest
varit förenade. Med insjön i vester, saltsjön i öster,
höga skogbevuxna berg i norr och söder, presenterade
den lilla viken en högst intagande tafla. Fåglarne
sjöngo, blommorna doftade, lofven susade och vågen
lekte vid stranden. Det var en skön idyll.

Mitt rum var prydligt och med utsigt åt sjön. Jag
dröjde likväl icke länge der, utan sedan jag sett
min kappsäck inlogerad, fått fram en sommarhatt
och en dito rock, begaf jag mig på väg till Tunaås,
der mina vänner bodde.

Der var muntert, och tiden ilade hastigt
förbi. Aftonen var långt framskriden, då jag återvände
till mitt hem, fullt förvissad, att alla derstädes
gått till hvila. Redan ett godt stycke derifrån hörde
jag dock röster, som talade.

Då jag trädde inom grindarne, fann jag tvänne
fruntimmer, sittande på ett af gungbrädena och tvänne
små flickor i full fart med att kasta ring. Den
ena ringen föll på min hatt, just som jag tillslöt
grinden, och detta väckte stor munterhet hos de
små. Ett af fruntimmerna reste sig och kom mig till
mötes.

När man hör ordet enka, föreställer man sig en
qvinnofigur, med ett gråtmildt, tråkigt yttre,
insvept i svart ylle; en afgjord vän af kaffe,
knähundar och snusdosor, samt beröfvad all den poesi
och det tjusande behag, en ung flicka eller ung
fru vanligen äger. Jag hade aldrig träffat samman
med någon hygglig enka och hade om dem det klenaste
begrepp, man kan hafva.

Damen, som nu nalkades mig, var ett litet fint
fruntimmer, med en så lätt gång, att hon knappast
tycktes vidröra marken, och med ett utseende så
jungfruligt, att man omöjligt kunde antaga, det hon
uppnått tjugo år. Ansigtet var smalt, dragen späda,
håret ljust. Hon var icke egentligen vacker; men hela
hennes yttre hade något ljuft intagande och älskligt
qvinligt.

Då hon var mig helt nära, yttrade hon till hälften
blygt till hälften skämtsamt:

"Jag får bedja notarien om ursägt, för det jag icke
var hemma vid er ankomst; men angelägna affärer tvungo
mig att resa till staden. Emellertid får jag nu,
ehuru sent, önska er välkommen."

Jag bugade mig och framstammade:

"Jag har väl icke den äran att ..."

"Ack, jag har ju icke presenterat mig, inföll den
lilla elfvan, småskrattande; mitt namn är Kenth.

Det var således min värdinna; enka efter den för flera
år tillbaka förlista sjökaptenen och moder till de
begge barnen, som lekte på gården, hvaraf det ena
bestämdt uppnått tio år. Jag hade mycket svårt att
få detta klart för mig. Hon såg ju sjelf ut, som hade
hon nyligen lemnat barndomen.

Vi pratade en stund, sedan jag blifvit presenterad
för hennes äldre syster, mamsell Edberg.

Mygg och tanken på det lilla enkebarnet höllo mig
vaken under natten och förmådde mig att tidigare än
vanligt lemna sängen, men utan att detta medförde
någon fördel; ty af min värdinna såg jag icke en enda
skymt. Mitt kaffe serverades i lusthuset, der jag i
all sköns ro fick förtära det på egen hand.

*



Dagar och veckor förflöto helt hasteliga. Mina vänner
på Tunaås sågo mig sällan. Jag trifdes så innerligt
väl på på Tunasund, att jag företrädesvis sällskapade
med min värdinna, hennes syster och barn.

"Elma Kenth var mycket musikalisk, hade vacker röst
och älskade musiken med hela sin själ. Jag sjöng äfven
så der temmeligen bra och ägde någorlunda färdighet
på piano. Vi musicerade, promenerade, pratade och
gjorde båtfärder tillsammans. Jag, som förr aldrig
kunnat fördraga barn, omfattade fru Elmas små döttrar
med ett verkligt intresse och blef en stor favorit
hos den tioåriga Maria och den åttaåriga Anna. Jag
skämtade med mamsell Edberg och sökte på allt sätt
göra mig angenäm för min omgifning, under det min
lilla värdinna upptog hela min fantasi.

Hon var emellertid icke så lätt att behaga, emedan
hon visade sig särdeles nyckfull och ombytlig.

Att jag redan efter första dagarnes sammanvaro var
förtjust, märkte hon ganska väl. Det gifves ingenting
som en qvinna så hastigt observerar. Emellertid
föreföll det mig, som om denna upptäckt skrämt
henne; från att vara blid och vänlig blef hon
tillbakadragen. Då jag sökte dölja mina flammande
känslor, var hon idel älskvärdhet; men bara något af
dem framskymtade, blef hon retsam och pikant. Allt
detta var hon likväl på ett så älskvärdt och tjusande
sätt, att de små nyckerna och kapriserna endast satte
mitt hjerta i ännu häftigare låga.

Att Elma var flera år äldre än jag, tänkte jag aldrig
på. Hon föreföll såsom ett intagande barn, hvilket
man måste älska och göra till viljes.

En afton vid slutet af sommaren kunde jag icke längre
behålla hemligheten af mitt hjertas tillstånd för
mig sjelf, utan vågade fram, icke allenast med en
kärleksförklaring, utan med ett formligt frieri. Jag
ville blifva hennes stöd och en far för de små. Hand,
hjerta och återstoden af mitt fädernearf lade jag
för hennes fötter, bifogande att jag icke kunde lefva
utan henne.

Elma var rörd, tårar lyste i hennes ögon, och det
låg smärta i hennes leende. Jag trodde mig hafva
besegrat henne och knäböjde exalteradt, såsom alla
andra älskare, för att i en riktigt ödmjuk ställning
kunna emottaga beseglandet af min lycka. Men då reste
hon sig hastigt, sägande:

"Om jag än kunde älska en man, yngre än jag sjelf,
skulle jag ändå icke kunna blifva er maka. Orsaken
skall ni få veta i morgon."

Hon skyndade bort, och der låg jag på knä med den
korg jag fått. Jag hoppades likväl på morgondagen.

Morgondagen kom och med den Elmas förklaring, hvilken
innefattades i en kort lefnadsteckning, hvilken hon
meddelade mig, så lydande:

"Jag är dotter af en förmögen köpman. Vid sjutton
års ålder hade jag gjort mitt val och skänkt mitt
hjerta åt en ung sjökapten, vid namn Wilhelm Kenth,
som förde ett af min fars fartyg.

Wilhelm var af god härkomst, hade fått en
vårdad uppfostran och ägde ett naturligt poetiskt
sinne. Vacker, hurtig, glad och god, måste han af mig
blifva älskad. Min bröllopsdag var också den gladaste
och lyckligaste dag, jag hitintills upplefvat.

Ungdom, kärlek och sällhet logo emot mig, och
framtiden syntes så rik på löften om lycka.

Tvänne dagar efter vårt bröllop förde Wilhelm mig
ombord på sitt fartyg. Några timmar derefter lyftade
det ankar och vi afseglade ifrån Stockholm. På
stranden stodo mina föräldrar och syskon, hviftande
ett sista farväl åt oss. Jag kände icke smärtan af
att skiljas från de mina, jag kände blott lyckan af
att vara med honom och hade gerna framlefvat hela
mitt lif inom denna reling, blott jag stundligen fått
vara vid hans sida."

"Ni älskade er man bra högt", inföll jag harmset.

"Ja, det gjorde jag", svarade Elma, suckande. En liten
paus uppstod, hvarefter hon återtog med ett vackert,
barnsligt leende:

"Har ni någonsin varit ombord på ett större fartyg? I
så fall vet ni äfven, huru allt der är putsadt och
prydligt. Jag tyckte, att Wilhelms fartyg var ett
litet paradis och gladde mig åt den långa resan. Vi
skulle till Westindien.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free