Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - Min första Flamma af förf. till "Positivspelarens Son"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är icke möjligt för någon att tänka sig, huru
angenäm den första tiden var. Vi hade piano ombord
och musicerade tillsammans. Väderleken var herrlig,
besättningen vid gladt lynne och befälhafvaren
tillbad sin unga hustru, som fann sig lycksalig af
att tillbedjas.
En natt utbröt storm. Wilhelm var på däck, då jag
vaknade vid detta egna knakande, som kommer den
ovane att befara fartygets undergång. Med mycken
möda lyckades det mig att blifva klädd, hvarefter
jag försökte komma upp på däck, för att få dö med
Wilhelm. Det tycktes mig omöjligt att vi skulle undgå
att finna vår graf i hafvets djup. I det jag kom
upp på öfversta steget af trappan, vräktes fartyget
så häftigt åt sidan, att jag säkert blifvit kastad
handlöst tillbaka, om jag icke med alla krafter hållit
mig fast. Jag kunde emellertid icke taga ett enda
steg vidare, utan måste stanna i stickande storm och
störtregn, fasthakande mig vid ledstången. Återvända
ner ville jag icke. Här ägde jag åtminstone den
trösten, att uppfånga Wilhelms röst, då han utdelade
sina befallningar. Slutligen hörde jag, oaktadt
stormens tjut, steg nalkas och ögonblicket derefter
utropade Wilhelm:
"För himlens skull, Elma, återvänd
till hytten. Huru har du vågat dig upp i detta
svåra väder, mitt ljufva barn?"
Han bar mig ner. Den
följande dagen låg jag sjuk i häftig feber. Jag hade
förkylt mig och fått lunginflammation.
Huru ömt han vårdade mig, huru mycken kärlek han
bevisade mig under min långa sjukdom, skulle jag
icke kunna skildra; men minnet deraf skall aldrig
förblekna. Jag omtalar detta också endast för att ni
skall förstå, huru innerligt jag måste fästa mig vid
min kärleksfulle make. Då jag åter tillfrisknade,
älskade jag honom högre än någonsin; ty jemte ömhet
hade uppstått en djup känsla af tacksamhet.
Vi hade varit borta något öfver ett år, då vi åter
ankrade på Stockholms redd.
I tre månader stannade Wilhelm hemma; men derefter
måste han åter ut, den gången utan mig, som nödgades
stanna hos min lilla Maria.
Hvilket år fullt af ångest. Huru vakade och lyssnade
jag icke vid minsta vindstöt, och hvilka fasans bilder
föresväfvade mig icke under dessa nätter, då höst-
och vårstormarne rasade. Jag gret och bad för honom,
utan hvilken icke fanns någon fröjd för mig. Huru slog
icke mitt hjerta vid emottagandet af hvarje bref.
Tolf månader, huru fort ila de icke, då vi äro
lyckliga; men hvilken evighet utgöra de icke, då vi
framlefva dem i oro och bäfvan.
Ändtligen kom sommaren. En dag i slutet af Juni
öppnades dörren till min sängkammare och i nästa
minut hvilade jag vid min mans bröst. – Åter en kort
tid af oblandad sällhet; så kom hösten och med den
skiljsmessan.
Då jag i afskedets stund, badande i tårar, lindade
mina armar om Wilhelms hals, tillhviskade han mig de
tröstande orden, att han nästa höst skulle stanna i
hemmet.
Ett år förgick ånyo under samma qval och ångest.
I Augusti återkom han frisk och glad. Under jublande
glädje omfamnade han mig och våra barn; Anna var
då endast åtta månader gammal.
Fartyget, som under sista resan lidit mycket af de
svåra stormarne, skulle under vintern repareras och
min man stanna hos mig. Vi ordnade nu vårt lilla bo
för hans hemmavaro och byggde de mest förtjusande
luftslott, hvilket utgjorde Wilhelms största nöje. Han
hade haft med sig flera vackra saker och köpte
dagligen mera, för att riktigt smycka vår boning.
Oktober månad inföll. Det var den andre på
aftonen. Wilhelm och jag sutto framför brasan i hans
kabinett, då min far inträdde till oss.
Han var en kraftfull man, med mycken energi och
orubblig vilja. Öm make och god far, men utan
all svaghet i sina känslor, rättskaffens och aktad
affärsman, förstod han icke, att kärleken kunde spela
hufvudrolen i en mans lif; i hans eget hade arbete
och verksamhet varit de herrskande elementerna.
"God afton barn", sade han och nickade åt oss. "Ni
må väl, kan jag se. Sitt still, sitt still", tillade
han och vinkade åt mig, "det är egentligen för att
tala med Wilhelm, som jag är här i afton."
En oförklarlig bäfvan genomilade mitt hjerta.
"Eqvatorn" (namnet på det fartyg min man förde),
måste genast repareras, emedan han skall ut i höst."
Jag hoppade till på stolen. Wilhelms ansigte
öfverdrogs af en hastig blekhet, i det han svarade:
"Det var ju beslutadt, att fartyget skulle läggas
upp öfver vintern."
"Det är sannt; men jag har nu fått en särdeles
fördelaktig frakt. Fartyget bör kunna vara färdigt att
afgå härifrån i början af November. Jag ville derför
i afton underrätta dig derom, på det vi redan i morgon
skulle kunna börja med hvad som är att göra."
"Det är väl aldrig pappas mening, att Wilhelm skall
ut", inföll jag med skälfvande röst.
"Hvad pratar du", utlät sig min far; "det kan väl ännu
mindre vara min afsigt att taga befälet ifrån honom
och sätta till en annan kapten. Det skulle ju se ut,
som om jag blifvit missnöjd med min måg och ...
"Men ..." afbröt jag halfgråtande.
"Icke några men, Elma, din man är ung, har ännu icke
samlat något och behöfver förtjena sitt framtida
oberoende. Denna resa blir mer än vanligt inbringande
för honom. För öfrigt, vi måste arbeta medan vi äro
unga, för att kunna hvila när vi blifva gamla."
Fördel, arbete, framtida utkomst, hvad betydde allt
detta för mig, nu då frågan var, att min make skulle
åter ryckas ifrån mig. Det riktiga i min fars ord
kunde jag icke uppfatta, och för Wilhelm tycktes
det äfven vara svårt att foga sig efter svärfaderns
vilja. Han gjorde också några inkast, men min far
uttalade dervid sitt bestämda ogillande och sade:
"Vill du såsom en annan vekling stanna hemma, så
nog får jag en befälhafvare i ditt ställe; men skyll
sedan icke på mig, ifall du när våren kommer skulle
få svårt att få fartyg."
Gubben reste sig, och Wilhelm fattade hans hand,
sägande:
"Blif icke missnöjd. Pappa inser säkert, att det
skall vara svårt för mig att skiljas från Elma och
mina barn; men en sjöman måste lyda, när rederiet
befaller."
En dödskyla lade sig öfver mitt hjerta. Jag brast i gråt.
Saken var emellertid afgjord. Min glädje och mina
sköna förhoppningar voro mig beröfvade.
Dagen derpå fördes fartyget i dockan, och Wilhelms
tid upptogs nu vid tillsynen af fartygets reparation
och utrustning.
Jag såg på min mans molnhöljda panna, att denna resa
var honom motbjudande. Han, som eljest brukade vara
så glad och hurtig, var nu tyst och dyster. Han sökte
visserligen vid alla tillfällen trösta och intala
mig mod; men jag läste i hans ögon, att de ord,
som gingo öfver hans läppar, icke dikterades af en
inre öfvertygelse.
Under dessa qvalfulla veckor af förberedelser till en
skiljsmessa, som föreföll mig bittrare än någon af
de föregående, föll det mig in, att jag borde följa
honom.
Wilhelm oåtspord gick jag till mina föräldrar, för
att af min far utbedja mig tillåtelse och öfvertala
min mor att taga vården om mina små. Min far vägrade
bestämdt och mamma sökte bevisa mig, att jag icke
hade rättighet att öfvergifva mina barn samt att
pligten emot dem kräfde, att jag stannade hemma.
Olycklig och beröfvad mitt sista hopp, återvände jag
hem, och då Wilhelm på aftonen inträdde till mig,
meddelade jag honom mitt af min far tillintetgjorda
beslut och min sorg öfver att det icke kunde få
utföras.
Wilhelm log bedröfvad, kysste mig och försäkrade:
att jag icke lyckats erhålla hans samtycke, ifall
jag vändt mig till honom.
Den åttonde November var fartyget klart till afsegling
och skulle den nionde i dagningen lyfta ankar.
Ända till klockan två på natten stannade Wilhelm
hos mig. När han slutligen måste säga mig farväl,
hängde jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
