Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XV. Carl IX i slaget vid Kerkholm. Th. - Löjtnant Kula. Richard Gustafsson.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

För att afskära Anders Lennartson, som från Reval
brutit upp med 4,000 man för att förena sig med Carl,
angrep Chodkiewitz honom mellan Felin och Pernau;
men Anders Lennartson lyckades slå sig igenom och
stöta till Carl. Denne hade nu 15 till 18,000 man
emot Chodkiewitz’ högst 5,000, med hvilken ringa
styrka den sistnämnde lägrade sig vid byn Yxkull på
Dünaflodens strand, för att både kunna draga till
sig förstärkningar och bispringa det af Svenskarne
belägrade Riga. I förlitande på sin öfvermakt
beslöt nu Carl att upphäfva Rigas belägring och i
stället angripa Polackarne samt krossa dem helt och
hållet. Efter en nattlig marsch på svåra vägar och
i regnväder, som icke allenast genomblötte folket,
utan skadade krutet och de öfriga förråderna,
anlände Svenskarne till höjderna vid Kerkholm,
hvarifrån de sågo den lilla Polska hären ligga
lägrad midt framför sig vid Dünas strand. Oaktadt
Anders Lennartsons råd, att man borde vänta, till
dess soldaterna hunnit samla nya krafter efter den
ansträngande marschen, helst Polackarne omöjligen
kunde undkomma, beslöt Carl att genast angripa och
uppställde sin här i slagordning. Han ämnade omringa
fienden från bägge sidorna och sålunda helt och hållet
tillintetgöra honom. Ännu obeslutsam, tillbragte
han dock hela förmiddagen med skärmytslingar och
hade derunder den harmen att se en trupp ryttare,
anförda af hertig Fredrik af Kurland, lyckligt komma
genom ett hittills okändt vad öfver den breda Düna
och förena sig med Chodkiewitz, hvilken sålunda
förstärktes med 500 man. Chodkiewitz’ ställning
var emellertid, denna förstärkning oaktadt, lika
förtviflad som förut och den ofantliga öfvermakten i
antal ännu lika stor på Svenskarnes sida. Då beslöt
den Polske höfdingen att strida för lifvet. Genom
ett låtsadt anfall ville han locka Svenskarne ned
från deras höjder och derpå genom en plötslig flykt
förmå dem att alldeles öfvergifva sin fördelaktiga
ställning. Planen verkställdes, och en liten lätt
beväpnad skara sändes mot Svenskarne. Efter en kort,
men häftig strid vände sig denna skara till flykt,
förföljd af Svenskarne. Men på slätten mötte dessa
den Polska hären. Fältherrens
lifregimente, fördt af Vincentius Woyna, lyckades
genombryta Svenska linien, och då de Kurländska
ryttarne nu derjemte höggo in, ökades oredan. Den af
Carl tillämnade kringränningen misslyckades genom
Polacken Sapiehas tapperhet; men i stället angrep
Dumbrowa, en annan af Chodkiewitz’ undergeneraler,
högra Svenska flygeln och kastade denna öfver ända. I
fyra timmar stod slaget, – slagtandet kallas det
af samtida historieskrifvare; – förgäfves gjorde
Carl allt för att vinna segern och kastade sig
med dödsförakt midt i elden; förgäfves upphjöd
Anders Lennartson hela sitt mod; han stupade sjelf
och med honom hertigen af Lüneburg och 9,000
Svenskar. Femhundrade Svenskar togos till fånga;
sextio fanor, elfva kanoner och hela lägret föllo i
segervinnarnes händer.

Carl sjelf var nära att bli tagen. När Svenskarne
började fly, störtade han in i värsta handgemänget
och fick der hästen undanskjuten. Igenkänd af fienden
och häftigt angripen, försvarade han sig med mod,
men skulle omöjligen, ensam som han var, kunnat stå
emot öfvermakten, om icke en oväntad undsättning
kommit. Det var den Liefländska ädlingen Henrik
Wrede, som igenkände Carl och såg hans fara. Wrede
galopperade till stället, hoppade af hästen och bad
Carl på denna rädda sitt dyrbara lif. Carl svängde
sig upp i sadeln och ilade derifrån; men Henrik Wrede
var efter några ögonblick huggen i stycken.

Så förlorades slaget vid Kerkholm. Polackarnes glädje
öfver segern varade emellertid icke länge. Carl
förlorade icke modet, utan vidtog alla åtgärder
till krigets kraftfulla fortsättande, och i sina
bemödanden understöddes han kraftigt af ständerna. Nya
förstärkningar afsändes till Liefland, och Svenskarnes
ställning der var snart förbättrad. Men Henrik Wredes
högsinnade handling glömdes icke af Carl. Hans
enka fick ansenliga förläningar i Finland, hans
söner erhöllo löfte om friherrlig värdighet. Först
Christina infriade löftet. Det urgamla Wrede-vapnet,
rosenkransen, tillökades med sidofält, i hvilka man
ser en springande häst med krona på hufvudet, ett
minne af Henrik Wredes sjelfuppoffring för Wasahuset.

Th.

Löjtnant Kula.

Kom nu, kära vän, så dricka vi ett glas med
hvarann! – yttrade kapten Birgersson, tog mig under
armen och förde mig fram till bordet der punschen
serverades. Birgersson var en gammal afskedad och
pensionerad kapten, en fryntlig och älsklig gubbe;
men tyvärr ungkarl. Ofta hade jag tänkt för mig
sjelf, att det måste hafva varit någon ovanlig orsak,
som nödgat honom att vandra ensam genom verlden, ty
ännu på gamla dagar var gubben så vacker och treflig,
att mången flickas hjerta klappade fortare, då hennes
ögon möttes af hans.

– Ett glas till tål du vid – återtog kapten, sedan
vi druckit ur det första.

– Som farbror vill, men det glaset tömmer jag i
botten för min flicka – svarade jag och drack, hvarpå
jag tog det tredje glaset, höjde det och sade: –
Det tredje glaset tömma vi för farbrors egen lilla
hjerteflamma!

– Nej, nu kan det vara nog – förklarade kaptenen,
i en hast blifven allvarsam. – Jag har ingen
hjerteflamma; har aldrig haft någon, och det tackar
jag Gud för.

– Det kan aldrig vara farbrors mening.

– Jo du, det är min mening, och vill du höra
hvad det är som stålsatt mitt hjerta för Amors pilar,
så kom och sätt dig här i soffan, och lyssna till
hvad jag vill berätta.

Jag satte mig vid gubbens sida, och efter några
ögonblicks paus började han sin berättelse, som lydde
som följer:

"Då Finnarne i sista frihetsstriden hjeltemodigt
utgjöto sitt blod för sin fädernetorfva, kämpade
jag och många andra svenskar ståndaktigt vid deras
sida. Jag tjenade den tiden som fänrik vid Savolaks
jägarregemente, och vid samma kompani som jag,
tjenstgjorde en annan svensk, löjtnant Kula.
Blixt och dunder! det var en rask pojke må du tro,
tjugotvå år, och modig som ett lejon. En stor fröjd
var det att se honom i spetsen för sina gossar bryta
in der fienden stod som tätast; han gjorde snart rum
minsann, ty fiender mejade han som gräs, och de som
icke föllo för hans hugg, skrämde han på flykten med
sina blixtrande ögon.

I en skärmytsling, några dagar före slaget vid
Oravais, stod jag invid hans sida, och följde
glad hans exempel att skära sönder grårockar med
sabelklingan. Men vid slutet af striden förlamades
hans arm, kinden bleknade och för första gången
vacklade han. En gevärskula hade träffat honom i
venstra axeln och smärtan af såret satte honom ur
stånd att fortfarande kämpa, hvarför jag ock snart
förde honom ur striden.

Följande dag afsändes han och de andra sårade
på vagnar till en by, som låg ett par mil från
stridsplatsen. En betäckning af 25 man under mitt
befäl åtföljde vagnarne.

Vi hade lyckligt och väl tillryggalagt ungefär halfva
vägen, och hade just passerat genom en tät skog,
då vi plötsligt upptäckte en rad blänkande lansar
invid skogsbrynet.

Jag lät vagnarne stanna och ordnade min lilla hop
till försvar, ty jag visste väl hvad som komma
skulle. Fienden, en kringströfvande kossackhop,
till antalet minst dubbelt så stort som vi, lät
icke länge vänta på sig, utan stormade löst på oss,
tjutande som vildar.

Komna på några famnars afstånd från oss, helsade
vi dem med en gevärssalfva, som sträckte mången
ryttare till marken, för att krossas under hofvarne
på kamraternas hästar; till svar erhöllo vi några
smattrande pistolskott, som träffade två af mitt folk.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1866/0006.html

		Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 2 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|