Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löjtnant Kula. Richard Gustafsson. - Ur blommornas lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu börjades en strid man emot man. De mina slogos
som det höfves finnar och svenskar; men kossackerna
behöllo alltjemt öfvermakten.
Efter en stunds strid sutto kossackerna af och
trängde in på oss likt rasande ulfvar. De minas led
glesnade allt mer och mer, hälften af dem låg redan
på valplatsen, jag sjelf anfölls af tre svartmuskiga
sjutusandjeflar, af hvilka en i synnerhet tycktes
hafva föresatt sig att blifva min baneman. Anfäktad
från alla sidor, såg jag mig i andanom dödens man; men
föresatte mig att sälja mitt lif så dyrt som möjligt.
En af mina motståndare hade jag redan spetsat på
min klinga, då ett hugg riktades åt mig af min
oförsonligaste fiende. Jag kunde icke parera, ty
min klinga satt just då i den andra kossackkroppen,
och min död tycktes säker; men i samma ögonblick
blixtrade en klinga bakom mig och klöf kossackens
hufvud nästan ned till halsen.
Jag vände mig om och såg löjtnant Kula, som
stridstumultet kallat till lif. Den synen glömmer jag
aldrig; de svarta lockarne fladdrade vildt kring hans
bleka ansigte och de mörka ögonen sprutade eld.
– Stå på er, gossar! – ropade han med stentorsstämma
och sprang sjelf blindt in i fiendehopen.
Vid hans åsyn lifvades de våra; men kossackerna
betogos af en panisk förskräckelse. De som hunno,
skyndade till sina hästar och ilade i sporrsträck
från stället, de öfriga föllo för våra klingor och
bajonetter.
Då nu ingen lefvande fiende mer stod att finna,
såg jag mig om efter löjtnant Kula. Jag fann honom
liggande i en ring af döda fiender, hans kläder voro
öfverhöljda af blod, som strömmade ur ett sår i
bröstet; men i handen höll han ännu qvar sin goda
klinga.
Jag skyndade till honom, upplyftade hans hufvud och
sökte dämma det flödande blodet med ett stycke af
en vapenrock, som jag slet från en död af de våra;
men då betraktade han mig vemodigt och skakade sakta
på hufvudet.
– Jag dör för mitt fosterland och jag begär icke
bättre, sade han matt; en tjenst vill jag dock
bedja dig bevisa en döende vän.
– Du får icke dö, tappre kamrat, svarade jag
djupt rörd, du skall ännu en gång strida vid min
sida.
– Den striden är slut, endast dödskampen
återstår. Då jag är död, så tag från mitt hjerta ett
miniatyrporträtt, och om du någonsin återser Sverige,
så lemna det till fröken Adèle Stålklinga i Stockholm.
Säg henne att min sista tanke var för henne, och
att jag löser den ed hon svor mig att aldrig tillhöra
någon annan än mig. Må hon lefva lika lycklig som
jag dör; säg henne, att jag från min himmel ...
En döf rossling afbröt här hans ord och blodet
frustade öfver hans läppar. Inom några minuter var
han död.
Jag tog porträttet som hängde om halsen ned på
bröstet; men huru förvånad blef jag icke, då jag fann
att det var krossadt. Den lansstöt, som dödat min vän,
hade först träffat medaljongen, och krossat densamma,
innan den inträngt i min väns trofasta bröst.
Sedan vi upphemtat våra döda och sårade kamrater,
begåfvo vi oss åter på väg, och anlände snart till
byn.
Följande dagen jordades löjtnant Kula och hans
fallna stridskamrater i en gemensam graf å byns
kyrkogård. Ett enkelt träkors var den grafvård han
fick; men i kamraternas hjertan restes en herrligare
minnesvård, oförgänglig så länge dessa hjertan klappa,
och på den stod med rätta ristadt: Så många kamrater
han hade, så många vänner hade han.
Då jag kort tid derefter kom tillbaka till Sverige
sökte jag förgäfves efter fröken Stålklinga, för att
fullgöra min väns sista vilja. Slutligen fick jag
den upplysningen, att hon den 7 September samma år
firat sitt bröllop med grefve K. – således samma dag
som min vän stupade.
Min vän var lycklig som fick dö innan denna
underrättelse krossat hans hjerta, liksom kossackens
pik med rätta krossade menederskans bild. Hans öde
blef mig en varning, och jag svor vid hans minne
att icke öka antalet af dem som dåraktigt tro på en
qvinnas eder."
Nu är min berättelse slut. Kanhända nu att du förstår
min mening, då jag tackar Gud för det att jag aldrig
haft någon hjerteflamma. Tro mig, att träffa en trogen
qvinna det är att spela på ett lotteri, der en bland
hundra vinner.
Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
