Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frid och hvila, lik den ljumma sommarnatten, som
vaggar blommor och fjärilar till sömns. Det var
en natt af begrundning, af inre sjelfåskådning
... Det var en dag af fröjd, hopp, ungdomsglädje
och ungdomsfrid.
Sådan var den unge ädlingen, som, efter att hafva
klättrat utför bergets alla branter och skrofligheter
åt landsidan till, nu styrde kosan åt ett i
närheten beläget herregods, ett befästadt slott,
med större och mindre torn, bastioner, vallgrafvar
och vindbrygga fullkomligt enligt medeltidens sätt,
då man stundligen måste frukta fienders öfverrumpling
och derföre nödgades vara betänkt på ett stundligt
sjelfförsvar. Äfven Eskilsnäs (detta var borgens namn,
såsom gossen sjelf redan en gång nämnt) låg på en
höjd, ett berg af granit, kalksten och alunskiffer,
alldeles samma beståndsdelar, som Omberget, ehuru
icke på långt när så högt som detta.
En ung ädling! – Ja, det märktes tydligt på de
rent aristokratiska dragen. Ty ännu på den tiden
funnos inom Sverige – såsom ock öfverallt i norden –
endast tvänne stånd: det adliga och det borgerliga,
eller det frälse och det ofrälse, af hvilket sednare
presterna utgingo. Adeln, en ännu oblandad afkomma
af den ljushåriga, blåögda, sköna och högväxta
menniskorace, som med Sigge Fridulfsson inkommit
från trakten af Svarta Hafvet, hade, genom att
ständigt gifta sig inom sin klass, bibehållit sin
urgamla formskönhet, hvaremot bönder och borgare,
merändels afkomlingar af de fula och småväxtas
stam, som utgjort landets uräldsta innebyggare,
hade mindre regelbunden ansigtstyp, som visserligen
kunde förskönas af den inneboende själens godhet och
ädelhet, men der rena skönhetslinier, hög växt och
fria, otvungna later dock hörde till undantagen.
Icke underligt heller om frihet och otvungenhet i
skick och åtbörder saknades der, hvarest känslan
af frihet och oberoende saknades i menniskornas
inre ... om det nödvändiga af en skygg, mot jorden
nedslagen blick, jemte en otillbörligt krökt rygg
och böjda knän mötte vandraren från alla håll,
så länge adelns makt ännu var obruten och så länge
den klassen inbillade sig vara allt ... trodde de
öfriga menniskorna vara till endast för dess nytta,
nöje och välbefinnande.
Väl hade Gustaf Wasa, upptagande det af Engelbrecht
fällda svärdet och vandrande i hans fotspår,
brutit det förfärliga ok, hvarunder svenskarne,
de fria vikingarnes ätteläggar, så länge och så
nesligt blödt ... väl hade Dalarnes raska allmoge
visat hvad den dugde till, då den anfördes af en man
med stark arm och ljust hufvud ... Väl voro samma
bönder, anförda af daljunkaren, nu som bäst stadda i
uppror mot just densamme hjelten, landets befriare,
kring hvilken ett lika enhälligt som rättvist jubel
nyligen blifvit höjdt; men det oaktadt voro dock de
flesta frälsebönder fullkomliga slafvar under sina
godsherrar, som hade full rätt öfver dem, på en gång
både domare och domens verkställare.
Man behöfde blott kasta en, om än aldrig så hastig
blick på den yngling, om hvilken vi här så länge hafva
talat och som vi nu gå att för läsaren presentera
under namn af Johan Eskilsson Grip, för att se
att han var af s. k. ädel börd. Tog man ej ens hans
förnäma anletsdrag och fria hållning i betraktande,
så förnams dock af klädedrägten, att han var en
herremans son och en blifvande herre öfver hundratals
underlydande.
Drägten, som den unge Johan bar den vackra sommardagen
1530, var, ehuru i djupaste hvardagslag och – vi
måste sanningsenligt medgifva det – temmeligen nött
och till och med något urväxt – likväl ursprungligen
ganska dyrbar och af sådan både snitt och finlek,
som då för tiden höfdes en adelsman. För att börja
med det vackra hufvudet, derifrån – enligt den tidens
prisvärda mode – håret fritt och långt nedhängde
i nacken, här i ett rikt svall af skönt glänsande
mörkbruna lockar, så mera pryddes än skyldes det
af en svart sammetsbarett, som behagligt vårdslöst
tronade på venstra sidan af hjessan och som var prydd
med en örnfjäder, efter det var till hvardags, i
stället för den hvita, långa och breda strutsplym,
som vanligen utgjorde prydnaden på en ädlings
helgedagsbarett. Linnet, af finaste hollandslärft,
framstack betydligt, så väl vid halsen som armarne, var på
båda hållen rikt rynkadt och försedt med lad, eller
linningar, underligt utsydda och till och med prydda
med perlor, enligt medeltidens besynnerliga bruk.
Omkring lifvet var en tätt åtsittande tröja af
liffärgadt engelskt, (menniskofärgadt kläde.) Allt
kläde kallades på den tiden engelskt – så
benämndes det, rätt och slätt i handeln, fastän
det lika väl kunde vara från Frankrike, Brabant,
Nederländerna, Holland, Böhmen och Lübeck, som från
England. Denna tröja hade tätt åtsittande halflånga
ärmar och var omgjordad med ett bälte af karduan,
konstigt arbetadt, försedt med sirater af silfver och
sammanhållet af ett silfverspänne i plump fason. Der
utanpå satt en annan tröja, eller liten jacka,
äfven af engelskt kläde; men mörk, i en färg, som då
kallades dystergrönt och var mycket modern. Ärmarne
på denna tröja voro vida längre än behöfligt var:
de skulle, alldeles som ett par pajazzoärmar, hafva
nedhängt en god half aln öfver händerna, om de ej
varit, ofvanför armbågen, försedda med ett hål,
eller sprund, hvarigenom armen träddes, och sedan
hopfästades på ryggen. Detta föga vackra mode gjorde
ytterjackan nästan till ett öfverflödsplagg, som under
de kallare årstiderna måste vara brämad med dyrbara
pelsverk, men under de varmare försedd med kanter,
eller kårder, också af kläde, men i någon lysande,
från sjelfva jackan afstickande färg, såsom hvitt,
lavendelfärgadt, papegojegrönt, ljusblått, brandgult
eller ljusgult. Kårderna på Johan Eskilssons
mörkgröna yttertröja voro ljusgula, eller lichtgula,
enligt den tidens sätt att uttrycka sig. Må det
också märkas, att fint kläde var då ganska dyrbart
och användes af så väl konungar och prinsar, som
drottningar och prinsessor, samt deras både manliga
och qvinliga omgifning, som äfven af adelsståndets
herrar och damer, hvaremot de borgerliga brukade sämre
kläde, eller engelskt, och folk af ringare klass det
aldra gröfsta.
Om strumpor visste man då ännu ingenting i Sverige,
förutom silkesstrumpor eller silkeshoser, som voro
ofantligt dyra och som endast vid konungars och
furstars högtidsdrägter kunde komma i fråga. Under
medeltiden och ända till Johan III:s tid, då strumpor
af ylle och bomull först hemtades utifrån och
strumpväfvare sedan införskrefvos, gjordes strumporna
af kläde åt både män och fruntimmer. De sistnämnda
kallades halfhoser, såsom slutande nedanom knäet;
männernas deremot hoser: de gingo högt upp, nära
inemot höfterna, der de korta burgundiska byxorna,
med sina puffar, vidtogo. Sådana bar nu vår unge
hjelte af Kersee, i nästan samma mörkgröna färg,
som den löst hängande jackan. Kersee var ett slags
mjukt ylletyg från den engelska provinsen Kent, som de
kungliga prinsarne och andra högmögna herrar plägade
begagna till underkläder, särdeles i hvardagslag, ty
till helgdags begagnades gemenligen stommet, ett ännu
finare cch mjukare, men också mycket tunnare ylletyg,
hvarom häfden nämner att man hade det i svart, brunt,
kerserödt och lavendelfärgadt, sålunda endast i fyra
kulörer.
Johan Eskilssons hoser voro af en klar ljusgrå färg
och slöto sig beundransvärdt väl till de smärta
formerna; hvilket måtte hafva varit särdeles svårt
att åstadkomma. Att af tyg förfärdiga sådana plagg,
der tricotväfnadens elasticitet fordras, om klädnaden
skall rätt kunna smyga sig efter benet, förutsätter
i sanning en förvånande skicklighet hos den tidens
skräddare, såvida det ej skulle se klumpigt ut; – och
det gjorde det ju icke, för att dömma af målningar
från den tiden.
Skor bar ynglingen, icke stöflar, ty sådana brukades
endast till krigardrägt. Man hade då ännu icke kommit
underfund med att förfärdiga nätta och vackra skodon
af läder, utan man gjorde stöflar af hjorthud och låga
skor af tyg, vanligen sammet eller kläde, dock alltid
med bottnar, eller sulor af tjockt läder; ty sulläder
hade länge varit kändt och användt i norden. Dessa
skor sågo dock temmeligen toffelaktiga ut, helst
de voro försedda med silfverströning, såsom prydnad,
såväl på vristen som på hela öfvertyget. – Ströning
var små sirater, i form af blommor, stjernor,
hjertan o. s. v., som guldsmeden af en guldklimp,
eller ett silfverstycke, uthamrade så tunnt som
möjligt, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
