Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gulddragarekonsten, den, att göra metallen till en mjuk och
böjlig tråd, hvaraf spetsar, band och andra sköna
prydnader kunna förfärdigas, ännu var okänd i norden
[1].
Skyndsamt, med sådana elastiska steg, som endast
ungdomen plär kunna taga, ilade Johan framåt, tills
han kom till en inhägnad skog, som var hans faders
jagtpark eller djurgård. Den var stor och vidsträckt
och ganska tätt bevuxen af både löf- och furuskog.
Qvittret af oräkneliga fåglar, flyttfåglar af
mångahanda slag, som der i de lummiga träden hade
byggt sina bon, sjöngo sina morgonhymner och njöto af
sin stilla familjelycka, nådde den unge vandrarens
öron och gjorde ett djupt intryck på hans veka, för
allt skönt i naturen känsliga själ. Äfven surret af
de myriader insekter, som sväfvade omkring honom,
fann han behagligt och fröjdade sig deråt. För
öfrigt tycktes ännu morgonens frid ligga utbredd
öfver nejden; ty ingen farkost syntes på Vetterns
spegelklara yta; intet yxhugg förnams från skogen,
intet vallhjons sång från bergen ... icke så
mycket som en koskällas enkla, men dock på sitt sätt
harmoniska ljud hördes när eller fjerran.
Men plötsligt spratt den unge Johan till vid ljudet
af ett böss-skott, som smällde helt nära honom och
han visste ej sjelf hvarför detta föreföll honom så
obehagligt. Kanske derföre, att det störande inverkade
på hans tankegång ... måhända ock derföre, att det
störde naturens stilla frid. – Eller månne det var
någon ledsam aning, som tillsnörde den unges bröst och
jagade blodet i snabbare takt genom hans hjerta? –
Vi veta det icke och han sjelf visste det ej; det
vissa är, att han fann sig på ett oangenämt sätt
öfverraskad.
Länge hann han dock icke öfverlemna sig åt detta
intryck, eller ens börja reda sina tankar, ty öfver
inhägnaden, som bestod af glest lagda, med stolpar här
och der sammanfogade stänger, klättrade i detsamma en
mansperson, hukade sig ned och såg sig omkring med
skygga blickar, men beredde sig – då han ingenting
misstänkt såg – att skynda vidare.
"En tjufskytt!" tänkte Johan, som ej var nog nära
att kunna se den gråklädde mannens anletsdrag – ty
gråklädd var han, såsom alla bönder på den tiden. –
"Nå, icke vill jag förebrå den stackarn, eller skrämma
honom med hotelse om att sqvallra för min far. –
Det är stor synd med dessa stackare, som aldrig få
smaka något vildt, under det att herrarne i sina
ofta milsvida skogar hafva hundrafaldt mera djur än
de behöfva för sitt af läckerheter dignande bord."
Att nedskrifva dessa den ädle ynglingens tankar om
den olika delningen af lifvets goda går icke fort; men
att tänka dem gick för honom med blixtens hastighet.
Och dervid stötte han på den stackars bonden, som ej
hade blifvit honom varse, förrän han helt oförmodadt
befann sig ansigte mot ansigte med godsherrens egen
son.
De mötande blefvo båda lika bestörta.
"Herr Johan!" ropade den gråklädde, darrande i alla
lemmar.
"Gamle Thomas!" svarade Johan och såg bedröfvad ut.
Thomas var en gubbe om sextiotvå år; men hans
af lidanden, sorger, umbäranden och hård medfart
krökta gestalt och den kala hjessan, hvaromkring
endast några grå hårstripor fladdrade för vinden,
nu, då han ryckte mössan af sig, gjorde att han
syntes minst ett tiotal år äldre, än han var. Han var
klädd i den öfver hela landet af menige man brukliga
grofva grå vadmalsdrägten, benkläder, som tillika
bildade damasker, eller hoser, jemte en kort kolt
af samma tyg, icke mycket afvikande från de lifegna
ryssarnes. På fötterna hade han plumpa träskor och
den slitna mössan, som han nu höll i handen, var en
vanlig bondlufva af groft blått kläde.
Gubben bar en jagtväska, hvars rem dock ej var kastad
öfver axeln, såsom på jägare, hvilka gå i lofliga
ärenden, utan hängde i armvecket. I venstra handen
höll han en bössa, jemte en blodig, ännu sprittande
rapphöna, som nyss blifvit dödad.
"Herr Johan!" upprepade den gamle, som väl kände till
hvem han vände sig, "förlåt mig och förråd mig icke".
"Båda dessa böner vare dig beviljade, gamle Thomas",
svarade Johan Eskilsson med godhet. "Men hvad i
Herrans namn tager du dig för? – Jag har aldrig förr
hört omtalas, att någon funnit dig på olofliga vägar
och det gör mig ledsen, att ......"
"Döm mig icke hårdt, unge herre", föll den gamle
honom i talet. "Det är nöden ... nej, icke ens den
skulle kunna förmå mig till en lagöfverträdelse
... har aldrig gjort det hittills, för allt hvad
jag lidit ... Nej – det är smärtan, fadershjertats
djupa smärta. Min sondotter Elna, min enda glädje,
min ålderdoms tröst och mina ögons ljus, ligger sjuk
... har länge kämpat med döden, men är nu så mycket
på bättringsvägen, att ....."
"Elna sjuk! ... Och det visste hvarken jag eller
min syster", inföll Johan, med bedröfvad uppsyn.
"Ja, unge herre, hon har varit ganska eländig. Hennes
mor har varit förtviflad, och om mig sjelf vill
jag icke ens tala, ty min ångest har öfvergått all
beskrifning. – Hon är nu så mycket bättre, att hon
skulle kunna förtära något, endast vi hade något
som smakade och som kunde gifva henne krafter. Men –
hvad hafva väl vi, fattiga stackare?"
"Men, kära Thomas", yttrade ynglingen i förebrående
ton, "hvarför hafva jag och min syster ej fått veta,
att Elna var sjuk? ... Vi skulle då hafva besökt
henne och underlättat hvad vi kunnat?"
"Vi ville icke besvära herrskapet", svarade gubben
med nedslagna ögon.
"Hm!" återtog Johan. "Det förefaller mig
dock besynnerligt, att ni med ens blifvit så
utfattiga. Hittills hafven j ju alltid haft ert
dagliga bröd, fastän det varit tarfligt."
"Unga herrn har alldeles rätt; men sådan mat, som jag
och min sonhustru äta, passar ej för en så sjuk, som
min stackars Elna. Marcus mjölnare, hvilken, som herrn
vet, är en örtkunnig man och temmeligen slängd med att
bota sjuka, har varit så beskedlig och tittat in till
Elna, minst en gång om dagen. Han säger, att det är
en svår messling, som hon har haft, men att all fara
nu är öfverstånden, endast hon kunde få någon föda,
som styrkte hennes krafter, något vildt, eller annat
kött, ägg, färsk fisk, eller dylikt. Hvarifrån skola
dock vi, arma varelser, taga sådant?"
"Min stackars Thomas!" yttrade Johan med en fuktig
glans i sina ögon; "icke vill jag vara hård emot
den fattige; men nog är det, i alla fall, bättre,
att icke hafva det som är godt, än att skaffa sig
det på olofliga vägar."
"Unge herrn har alldeles rätt; men det är lätt att
säga för den rike, som sitter i öfverflöd och icke ens
kan drömma om hvad den fattige lider. Tänk er, herre,
att ... att se barnet ligga der så aftynadt, som om
det varit dödt och ... och veta jagtparken vara så
nära ... der det hvimlar af allt slags vildt. Och när
jag nu vet, att denna enda lilla fågel, som herrskapet
dock alls icke saknar, kan ..."
"Men, Thomas, du skulle hellre hafva gått till kocken
vid Eskilsnäs och för honom klagat din nöd, så hade
du fått litet passande mat åt ditt sjuka barnbarn."
"Jo, visst, också! – Kocken är en medlidsam man, som
säkert hade gifvit mig hvad jag begärde ... ty jag
var verkligen der i går, med en liten korg, och bad
så vackert och beskref hur dålig min lilla stackars
flicka var. Han började redan se sig omkring bland
den oerhörda mängd af guds lån af alla slag, som der
voro dels sammanhopade, dels kringkastade, och hvaraf
så ofantligt mycket kommer till ingen nytta. Men i
detsamma kom herr Eskil Eskilsson sjelf gående förbi
köksbyggningen och tittade in och fick se mig stå
der med korgen. Hans vrede uppsvallade dervid så,
att han ryckte korgen ifrån mig, kastade den långt
bort och hotade mig med knytnäfven, om jag icke
genast packade mig bort. Förstås, att jag icke lät
säga mig detta två gånger, utan lagade mig derifrån,
så fort som möjligt; men jag hörde, i det jag gick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
