Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. XVI. Paul Würtz i Krakau. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XVI.
Paul Würtz i Krakau.
Från tiden för Sveriges krigiska storhet och från
dennas underbaraste dagar skola vi denna gång berätta
en liten, men ärofull, episod.
Från det ensliga Öland, der Carl Gustaf, såsom
Sveriges kronprins, af idel försigtighet att icke
stöta den om sin makt ömtåliga Christina, lefvat
nära nog ett eremitlif, hade han ändtligen uppträdt
på Sveriges tron. Länge hade stora tankar och planer
föresväfvat honom, och fastän han på sitt Borgholm för
den hos honom inneboende verksamhetslusten icke haft
annan afledare än de byggnads- och odlingsföretag,
som slottet och den lilla ö, af hvilken han
hufvudsakligast skulle hemta sina inkomster, erbjödo
honom, – fastän han, ur stånd att på nyttigare
sätt använda den honom alltför rikligt tillmätta
ledighetstiden, hade måst deltaga i de honom då
och då besökande gamla krigsbussarnes bacchanaliska
orgier samt till och med tycktes hafva alltför mycket
öfverlemnat sig åt dessa, hade han dock icke ett
ögonblick glömt de ord, som han en gång i ungdomsdagar
tyckt sig höra i drömmen: "framåt till Sverige, till
Polen, till kejsarkronan!" Dessa ord ljödo ständigt
för hans öron, dessa lysande bilder sväfvade ständigt
för hans själ, och midt under dryckeslagen, midt under
bekymren, – och till och med af bekymmer för det
materiela lifvet tärdes då arfvingen till Sveriges
tron, – tyckte han sig höra dem upprepas. Hvem vet,
hvilka planer till profetians uppfyllande, som i
Borgholms salar uppgjordes mellan Carl Gustaf och de
bepröfvade vännerna från tretioåra krigets dagar,
Arvid Wittenberg, Lasse Kagg, Paul Würtz, den alltid
glade, den furstlige vännen alltid lika tillgifne,
Lorenz von der Linde icke att förglömma?
Men nu var det annorlunda. Det första steget till
spådomens uppfyllande hade redan blifvit taget. Carl
Gustaf hade sanningsenligt kunnat säga: "jag besegrade
Polacken, innan jag såg honom". Det skickelsedigra
fälttåget 1655 hade slutat med nästan hela Polens
underkastelse. På ett halft år hade de segrande
Svenskarne bemäktigat sig Polens bägge hufvudstäder,
hade de eröfrat Polackarnes halfva rike och sett sin
konung hyllad af befolkningen i detta rikes flesta
delar. Verlden betraktade den Svenske konungen med
häpnad och beundran, men också med afund. Hos Carl
Gustaf sjelf ingaf den sagolika framgången den mest
förtröstansfulla tillit till hans egen kraft och till
lyckan. Men han skulle emellertid snart få erfara, att
"lyckan icke var fyrkantig, utan rund, ett rullande
klot", såsom det hette i en vid samma
tid utkommen flygskrift. Året 1656 blef ett
sorgligt motstycke till det föregående segeråret.
Att här upprepa alla de orsaker, som förmådde
Polackarne till resning mot Carl Gustaf, skulle leda
oss alldeles för långt ifrån vårt ämne. Nog af, de
reste sig, och bland de minsta anledningarne dertill
var ingalunda de kätterska Svenskarnes framfart mot
de strängt katholska Polackarnes helgedomar. Stephan
Czarnecki blef denna gång Polens räddare, och blott
genom ett halft underverk lyckades Carl Gustaf
komma ur den förtviflade belägenhet, hvari han hade
bragt honom. Ändtligen, – det var i Maj 1656, – kom
konung Johan Casimir sjelf utanför Warschau med en
oräknelig här, och den tappre Wittenberg, den Svenske
befälhafvaren i staden, måste dagtinga, efter det han
med sina högst 1200 man i fem veckors tid hållit den
stora staden i lydnad och försvarat dess förfallna
fästningsverk mot 100,000 fiender. Derföre var också
Polackarnes hat mot honom outsläckligt, och i trots
för alla gifna löften blef Wittenberg qvarhållen i
fängelse till sin följande året inträffade död.
Visserligen tycktes olyckan för Svenskarne snart
godtgjord genom "tre-dagars-slaget vid Warschau", der
särdeles Carl Gustaf, men äfven hans bundsförvandt,
den s. k. Store kurfursten, Fredrik Wilhelm af
Brandenburg, gjorde underverk af tapperhet och
fältherresnille, men hvars frukter tillintetgjordes
genom Brandenburgarens öfverdrifna fordringar, och
hvilket derföre i Polska kriget blef en vändpunkt,
icke till det bättre, utan till det sämre. Carl Gustaf
drog sig efter detta slag tillbaka till Vest-Preussen
och inskränkte sig till att försvara de fästen han
ännu innehade i Stor-Polen och försök att eröfra
Danzig, medan Johan Kasimir och hans kraftfulla gemål,
Maria Gonzaga, uppbjödo allt för att fullständigt
rensa sitt land från Svenskarne. Dessas förbund med
den Siebenbürgska Ragoczy blef likaledes utan fördel
för dem, och snart återstod af Svenska väldet i Polen
endast det af Paul Würtz försvarade Krakau.
Det var på hösten 1655, som Carl Gustaf eröfrade
Krakau, i hvilken stad han inlagt en besättning af
3000 man under generalmajor Paul Würtz. Denne satte
genast stadens fästningsverk i ordning, samlade
betydliga förråder derstädes och tyglade stadsboerna
med mycken stränghet. Då Polackarne afföllo från
Svenska konungen, angreps staden på vintern mellan
1655 och 1656 af Dembinski, hvilken dock vid ett
utfall af Würtz öfverraskades i sömnen efter ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0037.html
