Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. - Logogryf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hur rysligt han bannade den stackars kocken och
hotade att sätta honom i ett af slottets underjordiska
fängelser, om han en gång till beträdde honom med att
ligga i maskopi med tiggarpack och tjufpack. Heldre
må då väl hundarne och svinen kunna äta upp maten,
sade hans nåd, än att den skall vräkas åt sådana
der, som gå och stryka omkring knutarna. – Åh, käre
unge herre, jag hörde mycket väl hvart och ett af de
förfärliga orden, fastän jag stod på något afstånd,
och så, att hans nåd icke såg mig. Hur de skuro mig
in i själen, kan jag ej beskrifva. Aldrig förr har
jag varit tiggare och blir det aldrig heller; ty,
ehuru gammal, arbetar jag för mitt usla uppehälle. Och
aldrig, hittills, har jag varit tjuf heller, fastän
hans nåds orimliga hårdhet, den Gud i himlen i sin bok
uppskrifver och på domedagen lönar efter förtjenst,
nu har gjort mig dertill; i fall det så skall kallas,
att man skjuter en fattig rapphöna i den af vildt
öfverflödande skogen."
"Din bevekelsegrund ursäktar, i mina ögon,
ditt fel, kära gubbe", svarade Johan; "men jag
tycker att du har
vågat alldeles för mycket. Tänk om någon mer än jag
har hört skottet – och hvarför skulle det ej höras af
någon mera? ... Tänk om min far får veta ... om
någon berättar ... Jag bäfvar vid blotta tanken
... du vore då med ens olycklig. Derföre skynda
dig härifrån ... Skynda allt hvad skyndas kan. –
Tag den här vägen ... Så! ... Frågar någon mig,
så skall jag säga att jag icke hört något skott."
I detsamma hördes röster, temmeligen nära; de voro
flera ... en var dock mera bullrande och högljudd,
än de öfriga.
"Himmel! ... Det är min fars röst!" stammade Johan,
helt blek. – "Rädda dig, olycklige! ... Tag hit!"
Han ryckte väskan ifrån honom och slängde dess rem
öfver sin egen axel; derjemte tog han bössan och
rapphönan i sina händer och beredde sig att sålunda
rustad möta stormen.
"Det är för sent att fly, ty de äro snart här",
hviskade han till gubben. "Såge de dig på språng,
så vore det detsamma, som att du toge brottet på
dig. Derföre stå qvar och håll dig tapper ... Dig
skall intet ondt vederfaras; jag skall påtaga mig
alltsammans."
(Forts.)
Liten pilt sprang öfver heden,
månen sken så kall och klar,
trädens skugga uppå leden
blef så spöklik – underbar,
"Vore väl jag hemma åter
uti stugans skydd, hos mor",
tänker han och stilla gråter
och på troll och gastar tror.
Bär i skäppan har han plockat,
mor skall bröd sig byta till,
men den stygga skogsfrun lockat
liten pilt att "fara vill".
Nu han ändtligt stigen funnit,
springer längtande framåt,
han till "vägamötet" hunnit,
då han ser ett styggt försåt:
uti gräsets mjuka ringar
sig mitt hela tydligt ter ...
om den lille hafvit vingar,
de ej hulpit honom mer:
fruktan och – förtjusning hämmat
lilla fotens lätta språng,
hvad han skådar är så främmadt
och så kändt på samma gång.
Halfva natten han betagen
ser den granna undersyn,
men nu börjar unga dagen
titta fram vid österns bryn;
som en blixt mitt hela svinner,
allting är sig likt som förr,
och den lille siarn finner
sig försatt vid kojans dörr.
"Men – hvad såg han?" gissen bara!
Jag det ej förråder här,
men så mycket kan jag svara
att mitt hela sjudeldt är.
Och om dessa delar sättas,
flyttas, blandas med hvarann,
skall nu skyldigast berättas
hvad man deraf bilda kan:
Hvad i jorden alltid finnes
och uppå den äfvenväl,
luften ock, om rätt jag minnes,
deraf stundom fått sin del;
arf af våra hulda fäder,
som tyvärr! ej mistas kan;
ungdomslofven, lätt som väder,
som med kyssens glöd förbrann;
spira, hvarmed köksan prålar
i sin dunkla region;
och så någon som man målar
ut som en gemen patron ...
hvad för guldets glans väl varit
mer än en i sina dar;
det, hvarmed den tärna farit,
som har ingens aktning qvar;
hvad till lifdömd fånge sades
af en mäktig, mild monark;
hvad som till förtjensten lades
att föröka namnets prakt;
hvad som "ingenting" förstärker,
då sin rätta plats det får;
hos ett helt hvad man bemärker,
då man räknekonst förstår;
hvad behöfver ungmöns lockar –
vore de så sköna än –
och hvad äpplena man plockar,
då de uppnått mognaden;
så att stånd, som hålls för mera
än hvad ofta det är värdt;
rum, der ungdom figurera
ses, så bra den nån’sin lärt;
Köpmansvapen, oumbärligt,
så för säljarn, som hans kund!
stoft, som pinar en förfärligt,
då det hittar ögats rund;
hvad ett nöje då kan väcka,
när det njuts till öfvermått;
nu farväl, J systrar täcka,
gissen snällt på hvad J fått!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
