Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Något om visiter.
- Korpen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmaning dertill, men platsen i soffan bredvid
frun i huset är icke för er, min herre!
Och nu, då vi äro ensamma med den älskvärda
värdinnan, kunna vi språka bort en halftimma,
ostördare och mera ogeneradt än i hvirfveln af ett
stort sällskap. Visserligen låter vid dylika samtal
filosofens ord om vännerna tillämpa sig: "Ack,
mina vänner", sade han, "det finnas inga vänner
mera." Men uppmärksamt höra på eller åtminstone
synas uppmärksam, kan man alltid, och det är nästan
tillräckligt. Åtminstone berättar man, att en talför
dam, för hvilken elaka "vänner" presenterat en
döfstum, efteråt prisat denne som särdeles snillrik
och underhållande. "Gif mig åtminstone ett tecken,
att ni hör mig, monseigneur!" sade ett fruntimmer
till den berömde Colbert, då hon i affärer talade
med honom och han icke gaf något svar.
Huru länge skall man dröja? Tjugo minuter eller
en halftimma, icke längre. Ett oskyldigt samspråk
är själen, ett uppbrott i rättan tid triumfen, vid
angenäma besök. Förberede man dock för ingen del detta
genom att se på klockan, utan gifve man uteslutande
akt på det stilla slaget af vår naturliga takt,
hvilken i rätta ögonblicket helt visst säger oss:
"Nu! Kommer under vårt uppehåll på stället nytt
besök, så tager man, efter det vanliga utbytet af
helsningar, så snart som möjligt afsked, dock icke
ögonblickligen, emedan sådant vore en ohöflighet mot
den nykomne. Äro de, som vi ämnade besöka, icke hemma
(hvilket bland väluppfostrade menniskor aldrig borde
vara en lögn) så aflemna vi våra kort. Dock,
en annan gång mera öfver denna präktiga, moderna uppfinning,
ty ni är otålig, min fru – det har ringt.
Korpen.
Korpen är en så välbekant fågel, att en närmare
beskrifning torde vara alldeles öfverflödig. Han
bebor alla kända delar af verlden samt är så kraftig
och härdad, att hvarken den strängaste köld eller
starkaste hetta utöfvar något inflytande på honom.
Vi äro vana att tänka oss korpen som en svart fågel,
derföre säger ordspråket: "svart som en korp"; men det
finnes också exemplar af snöhvit färg, och man antager
vanligen, att detta färgskifte uppkommit genom sjukdom
eller långvarig vistelse i ett särdeles kallt klimat.
Korpen utmärker sig bland andra fåglar för sin stora
glupskhet, ty allt möjligtvis ätbart, lefvande eller
dödt, är honom välkommet, och ingen varelse, som
han beherrskar med den starkares rätt, är säker för
hans kraftiga näbb eller ypperliga matsmältningsorganer.
Till och med på lam och får vågar han hacka ut
ögonen, om han finner dem sjuka och hjelplösa. Hans
oändligt skarpa lukt, hvilken på otroliga afstånd
låter honom vädra sitt rof, kommer honom på hans
jagtutflygter väl till pass, men lyckas han icke
förskaffa sig större vildbråd, nöjer han sig med
insekter och det vidrigaste affall.
Korparne lefva icke i större flockar, utan blott
parvis ock bygga vanligen sina bon i träd samt lägga
fem eller sex ägg af blekgrön färg, tecknade med bruna
fläckar. Så snart ungarne äro i stånd att sörja för
sig sjelfva bortdrifvas de af föräldrarne, hvilka icke
en gång tåla, att de uppehålla sig i grannskapet.
Denna fågel låter lätt tämja sig och kan användas till
åtskilliga nyttiga tjenster. Sålunda har man dresserat
honom till fågelfångst, liksom falken, och lärt honom
att apportera som en hund. Trädgårdsmästare begagna
sig af honom till utrotande af regnmaskar och annan
ohyra. Han lär sig tala lika bra som en papegoja,
ja, till och med att sjunga. Den berömde engelske
skriftställaren Goldsmith berättar, att han hörde en
korp med stor tydlighet och mycken humor sjunga en
bekant folksång.
Hans talenter oräknade, är haa, i alla händelser det
oförskämdaste djur, som finnes. Full af nyfikenhet,
genomsnokande allt, blandande sig i allt, städse redo
till ofog, retar han alla andra husdjur och förskonar
icke sjelfva menniskan med sina upptåg. Blott med
köksan söker han vanligen och af lätt begripliga skäl
att ställa sig på god fot. Ingen fågel är så stor
gourmand, och om han det oaktadt uppnår en hög ålder
(man påstår, att han blifver öfver hundra år gammal)
så har han obestridligen för sådant sina kraftiga
matsmältningsorganer och sin stora rörlighet att
tacka.
Då jag för några år sedan en middag återvände hem från
en spatsertur, såg jag på en gångstig en korp hoppa
framför mig, hvilken uppenbart lupit från sin herre,
ty att han var tam, syntes på hans skarlakansröda hatt
och kamascher. Då jag närmat mig honom tillräckligt,
sträckte jag
ut handen, hvarpå han genast flög upp på min arm
och vred hufvudet på sned, för att helt noga kunna
betrakta mig. Sedan han tillräckligt öfvertygat sig
om min persons respektabla utseende, satte han sig
beqvämare tillrätta och gaf sin belåtenhet tillkänna
genom en serie kort utstötta läten, som högligen
roade mig.
Då jag kom hem, tog jag fågeln med mig i
matsalen. Under måltiden satte sig Hans, som vi
kallade honom, på mitt stolstyre och förhöll sig
fullkomligt stilla; men så snart deserten serverades,
flög han med ett glädjeskri på bordet och företog,
sedan han förfriskat sig med en bakelse samt några
nötter jemte en god klunk vin ur mitt glas, en
upptäcktsresa omkring bordet. Här visade sig till
fullo, att blyghet ingalunda hörde till hans fel,
ty han tog från hvarje tallrik det som behagade
honom och drack ur hvartenda glas, hvarvid han,
om någon sökte freda sin tillhörighet, med näbb och
vingar satte sig till motvärn. Slutligen hade han
intagit en så riklig mängd vin, att hans gång blef
temligen osäker, men besatt tillräcklig fyndighet,
för att begifva sig på ett mindre bord i närheten,
der han snart föll i en stärkande sömn.
Följande dagen stubbade jag en af hans vingar och
tog honom med mig ut i trädgården. Under det han
gravitetiskt marscherade framför mig, kom en stor
fläckig katta, en favorit till mig, och var med ett
språng korpen om halsen. Hon hängaf sig sannelikt åt den
illusionen, att hon lika snart skulle affärda honom
som en sparf. Men huru stor blef hennes förskräckelse,
då Hans med sitt näbb skickligt for in i hennes öppna
gap, högg sig fast i tungan ooh icke mera släppte
denna. Det var verkligen högst komiskt att se,
huru den stackars kattan skuttade gången utefter och
förgäfves sökte komma loss, under det att korpen som
en dansmästare hoppade bredvid henne och triumferande
slog med vingarne, tills jag ändtligen befriade det
af förskräckelse halfdöda djuret.
Från och med denna stund visade katten ett slags
helig vördnad för korpen, medan denne med synbar
skadeglädje vid alla tillfällen sökte förnya
bekantskapen. Sålunda uppvaktade han henne här hon
hade ungar, dagligen. Vanligen infann han sig helt
oväntadt vid korgen, der familjen hade slagit sig ned,
stack ned näbben, grep en af ungarne vid svansen,
lyftade den upp, lät den dingla i luften några minuter
och släppte den sedan tillbaka. Derunder tycktes den
ångest, modern vid sådana experimenter ådagalade,
bereda honom den högsta förnöjelse.
Då och då saknades åtskilliga småsaker i huset,
men det föll ingen in att misstänka Hans för stöld,
tills slumpen en gång bringade mig på rätta spåret. En
dag satt jag i min kammare och läste, men blef
hastigt utkallad och lade mitt bokmärke af elfenben
i boken. När jag återkom var det försvunnet. Då under
min frånvaro ingen varit i rummet kunde jag ej fatta,
huru dermed tillgått; men när jag såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0039.html
