Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korpen. - Den vansinnigas ljusa mellanstunder. Ludv. E-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig om, märkte jag Hans stående på vakt i ett hörn
af rummet, med ena ögat riktadt på mig, med det
andra på en flik af mattan. Blott med möda kunde jag
få honom bort från stället och då jag upplyftade
mattan, visade sig icke allenast mitt bokmärke,
utan äfven en sax, en fingerborg, en desertknif och
en hop småsaker, som då och då på ett oförklarligt
sätt försvunnit. Vid hvarje föremål jag borttog,
lät Hans höra ett sorgligt kraxande, liksom ginge det
honom ofantligt till hjertat, att hans kära skatt så
obarmhertigt plundrades.
Flera år igenom fortfor Hans att glädja sig åt en god
helsa och tröttnade aldrig att tillställa hvarjehanda
upptåg, tills han en afton, då jag hade främmande,
vid bordet lät åtskilliga goda saker smaka sig bättre
än han kunde fördraga, ty knappt hade han förfogat
sig på sin vanliga sofplats, innan han med ett skri
föll till golfvet och var ögonblickligen död. Fastän
det icke fanns en enda person i hela huset, hvilken
han icke någon gång spelat ett skälmstycke, saknades
han dock allmänt.
Till slut vill jag berätta en historia, som på sin
tid i den trakt jag bodde väckte stor munterhet. En
skräddare hade en korp, hvilken rätt tydligt,
men med mycket sträf ton, kunde uttala orden:
"Vänta bara, jag skall nog knipa dig!" En dag flög
han sin väg och slog upp sitt qvarter å ett två mil
längre bort beläget landtställe, hvilket på grund
af en process för tillfället stod obebodt. Hans
vistelseort var vanligtvis en spis, hvars skorsten
af korpen begagnades som förstuga och der han flög ut
och in. Snart derefter föll dom i processen rörande
äganderätten och den nye innehafvaren träffade anstalt
att reparera huset. Som spisen, der korpen uppehöll
sig, var bristfällig, skickade man en sotare dit, för
att undersöka densamma, men knappt hade han hunnit ett
stycke upp i pipan, förrän en tordönsröst skallade i
hans öra: "Vänta bara, jag skall nog knipa
dig!" hvarpå sotaren halfdöd af fasa störtade ned
igen. Äfven de öfriga handtverkarne hörde tidtals
samma ödesdigra rop och då man ej kunde upptäcka,
hvarifrån det härrörde, hette det snart, att det
spökade i huset, hvilket också öfvergafs af alla
arbetarne. I sin förlägenhet lät ägaren offentligen
utlysa en belöning af hundra riksdaler till den som
kunde upptäcka och fördrifva den hemlighetsfulle
inkräktaren. Då skräddaren fick höra talas härom,
visste han genast, hvem denne var, tog en säck under
armen och begaf sig till det utskrikna huset. Då han
steg upp i spisen, uppvaktades han som de andra med:
"Vänta bara, jag skall nog knipa dig", men skräddaren
tog saken lugnt och svarade: "Pass nu på min gosse,
att jag icke först kniper dig!" Så snart korpen
igenkände sin herres röst, kom han sjelfmant ned,
hvarpå skräddaren stoppade "spöket" i säcken.
Då han derefter af husägaren fordrade den
utlofvade belöningen, sade denne: "Men hur’ kan jag
veta, att ni verkligen upptäckt och undanröjt
orsaken till all denna oreda?"
"Stick er hand i säcken, om ni icke tror mig", sade
skräddaren, och öppnade litet på den, utan att dock
låta se innehållet. Herrn stack ned handen, men drog
den ögonblickligen tillbaka, då någon der nere
argt röt emot honom: "Vänta bara jag skall nog
knipa dig!"
Men som han var glad att blifva qvitt upphofvet till
så mycken förargelse, betalade han gerna den utsatta
belöningen.
Vår illustration återgifver en särdeles vacker
korpart, gamkorpen (Corvultur crassirostris)
från Abyssinien, hvilken icke blott i storlek,
utan äfven i rofgirighet öfverträffar sin europeiske
slägting. Ett ovanligt tjockt, något sammantryckt
näbb, hvilket på öfverdelen är betydligt krökt, och
sålunda liknar gamens, långa vingar, i hvilka fjerde
och femte vingpennan äro de längsta, bilda förnämsta
kännetecknet på denna art.
 |
| Gamkorpen (Corvultur crassirostris). |
I dyster cell dit solen sällan skickar
Igenom gallradt fönster sina blickar,
Jag ser en vissnad ros, en bleknad stjerna –
En sorgens tärna.
I hennes öga ingen glädje strålar
Och ingen rodnad hennes kinder målar,
Kring hennes läppar inga löjen leka:
De äro bleka.
Hvi så? jag frågar. "Ack", hon sjelf hörs svara,
"Hur skulle glad och säll man kunna vara
Sen man har lidit såsom jag på färden
Igenom verlden.
En gång dock lyste jag af fröjd och fägring,
Af himlen sjelf mitt lif då var en hägring –
Jag älskade, blef älskad. – Men den tiden
Är nu förliden.
Ty han, han svek sin tro, bröt sönder ringen.
Hvad jag då led ... o, detta känner ingen –
Till slut allting blef natt, förståndet flydde,
Ej morgon grydde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
