Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jenny Linds aftonhymn. - Nissa-ån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta framträdde för hennes själ, men på samma
gång tanken på hemmet, fäderneslandet, den lyckliga
barndomen, de kära lekkamraterna; med dem talade hon,
för dem klagade hon sin nöd, och hon hörde deras
tröstande ord i modersmålets ljufva toner. Deras
ljud elektriserade Jenny. Modersmålet! det ljufva,
det enda, det välsignade, om hon blott finge sjunga
på detta – då – då – skulle hon måhända återvinna
sin förlorade ryktbarhet.
En idé genombäfvar plötsligen den stackars unga
flickan; som en nådens milda stråle från en vänlig
himmel faller den lysande och värmande i den
omtöcknade själen.
Bland de melodier och sånger, som hon redan under
sin barndom älskat och sjungit, var en liten
enkel aftonhymn den, hvilken hon högst af alla
uppskattade. På vackra stilla aftnar, då barnen
sprungit sig trötta i skog och mark och nu hvilade
ut i den mjuka mossan, hade hennes lekkamrater ofta
bedt: Jenny, sjung aftonbönen, så som du, kan ju
ingen sjunga!"
Och derefter hade de knäppt ihop alla de små händerna
och de blå och grå barnaögonen riktade sig andäktigt
på den lilla sångerskan, och i det gröna skogstemplet,
genom hvilket de sista solstrålarne gyllne darrade,
hade den enkla hymnen framklingat ur rena,
oskyldiga barnahjertan och höjt sig upp till Guds
tron. – Under de förflutna, på händelser så rika
åren, hade den nästan blifvit bortglömd af Jenny,
men nu i bedröfvelsens stund uppflammade minnet
deraf samtidigt med tankarne på föräldrahemmet och
fosterlandet.
Liksom drifven af en högre impuls, skjöt Jenny Lind
klaverspelaren, efter arians slut, sakta från stolen
och sjönk ned derpå. Ännu darrande, irrade hennes
fingrar öfver tangenterna; dock med de första kära
minnesrika tonerna växte hennes mod; de stodo alla
hos henne, de kära i hemmet, hon var åter i sitt
hemland, som skyddande slingrade sina armar omkring
den uppskrämda dottern och dyra röster hviskade:
"Sjung Jenny, så som du, kan ju ingen sjunga!"
Och hon sjunger! Tystnaden i salen, som under det
långa efterspelet öfvergått till en susning af
hviskningar, inträder ånyo, man lyssnar till den
stilla melodien, orden hör man knappt, förstår
dem heller icke, men tonerna från den gudomligt
ljufva rösten intränga i hvarje hjerta. Minnet af
fosterlandet, af de kära der hemma, har löst den
förtrollning, som så oförklarligt hvilade öfver
sångerskan, den svenska aftonhymnen strömmar i
gudaborna, himmelskt klara toner ur hennes bröst
och denna englaröst banar sig väg till hvarje
hjerta. Liksom en förtrollning sväfvar öfver alla
närvarande och de hårdaste hjertan vekna.
Äfven nu djup tystnad, men af andakt och djup rörelse.
Liksom hade hon nu tillförsäkrat sig ett högre
bistånd, höjer nordens bleka dotter sin milda blick
emot söderns ros, till det ögonpar, hvars uttryck
förut så oändligt skakat henne, att hon derigenom
förlorat allt herravälde öfver sig sjelf. Den mörka,
flammande blicken i Giulia Grisis nattsvarta ögon är
försvunnen, en klar tår skimrar nu deri, hänger i
de långa ögonhåren; och denna tår är den skönaste,
dyrbaraste perlan, som någonsin skimrade i Jenny
Linds lagerkrans, så som den har ingen annan lyst
in i hennes själ. Hänförelsen af denna hjertskakande
sång förmådde sjelfva medtäflerskan icke motstå. Och
då under den bifallsstorm, som brusade omkring den
svenska sångerskan, äfven Giulia Grisi trädde fram
till henne och med ädel värdighet samt med osminkad
beundran räckte henne handen, hviskade hon sakta:
"Signora, skydde på konstnärinnans hala, farliga bana
Gud ständigt hos er det, hvarigenom ni i dag besegrat
oss alla!"
Och om äfven Grisi och Persiani denna afton
öfverträffade sig sjelfva i röstens prakt och
fyllighet samt presterade utmärkta saker – så förblef
dock den blonda, bleka sångerskan, med sin enkla
hemlandshymn, drottningen i tonernas rike. Med minnet
af fosterlandet, med hågkomsterna från barndomen hade
hon vunnit första priset.
 |
| Herresätet Nissafors. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
