Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W. - Mundrucu-Indianerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva vi den franske resanden Biard, hvilken
genomströfvade densamma i alla riktningar, att
tacka derför. Den af vid pass 300,000 menniskor
bestående befolkningen bekänner sedan några årtionden
tillbaka kristna läran, dock mera till namnet, ty af
religiösa bruk veta indianerna blott af korstecknet
och ett knappt igenkänligt Ave Maria. De äro vilda,
grymma och krigiska, men derjemte välbildade. Några
stammar, deribland mundrucu-indianerna, tatuera
sig, och anmärkningsvärd är vid detta hudutsirande
figuren af ett par glasögon, hvilka isynnerhet unga
flickor tycka om och som på afstånd förläna dem ett
nästan komiskt utseende. Eldgeväret har hittills
funnit ringa inträde, men i stället äro infödingarne
förträffliga bågskyttar, hvilka på ett ofantligt håll
förmå afskicka sina förgiftade pilar. Utom spjutet,
tomahawken och knifven hör till deras vapen äfven
blåsröret.
Då Biard en morgon slumrade i sin hängmatta i Canoma,
en plats tillhörig mundrucus vid floden af samma
namn, väcktes han plötsligt af qvinnoskri, hvilket
med korta mellanrum upprepades. Nyfiken trädde han
fram till öppningen af sitt tält och observerade nära
detsamma, i en stor öppen bambushydda, en ung flicka,
som satt midt i en af stänger bildad krets. Framför
hyddorna stod en skara unga indianer, af hvilka den
ene efter den andre framträdde och på flickan afslet
några hufvudhår. På förfrågan erfor Biard, att de
unga indianskorna genom denna ceremoni inträdde i de
giftvuxna jungfrurnas led.
Ännu för fyratio år sedan herrskade hos dessa
indianstammar en fruktansvärd sed, hvilken väl aldrig
annars anträffas. På den tiden hade ingen missionär
förirrat sig i dessa vidsträckta ödemarker, och
infödingarne, hvilka tillbådo solen som den store
Anden, voro af den tro, att denne hade alls intet
skäl att låta en menniska dö, hvadan hvarje dödsfall
föranleddes genom en illasinnad menniska. Den
hädangångnes familj förfogade sig alltså till en
trollkarl, som genom den store Andens besvärjelse
tog reda på fienden. Nu var det en helig pligt för
de efterlemnade att döda den betecknade personen och
på detta sätt ägde ett oupphörligt slagtande rum,
af hvilket man kan förklara den svaga befolkningen,
300,000 menniskor på 30,000 qvadratmil.
Märkligt är också det sätt, hvarpå de vinna giftet för
sina pilspetsar. Biard sjelf var vittne till en djefvulsbrygd,
hvarvid tre menniskolif gingo förlorade. Man väljer
till dessa offer städse gamla qvinnor, hvilka också
finna det vara alldeles i sin ordning och med lugn
foga sig i det åt dem bestämda öde. Som indianerna
försäkrade, äger en dylik giftbrygd rum hvartannat
år, hvarvid hvarje gång tre stammar sammanträda till
leverering af de ifrågavarande gamla qvinnorna. Efter
denna tids förlopp skall giftet förlora sin verkan.
En dag församlade sig hela mundrucu-stammen och
förde de utvalda tre gummorna till en närbelägen
skog, hvarest blott få steg från stranden af en bäck
giftköket befann sig. Sedan man uppgjort eld, började
de olyckliga köksorna sitt arbete, i det de framtogo
de i en lädersäck förvarade ingrediensierna och
kastade dem i den kokande vätskan. Rundt omkring,
men på lämpligt afstånd, alltså skyddade mot de
dödande giftångorna, stodo och suto flera indianer
som väktare, ty det skall i sjelfva verket hafva
förekommit, att vid mindre sorgfällig bevakning
stundom ett af de olyckliga slagtoffren aflägsnade
sig. Två dagar och två nätter måste den giftiga
massan koka och derunder oupphörligt omröras, tills
den är lagom tjock samt antagit sina fruktansvärda
egenskaper. Under denna tid få de gamla qvinnorna
icke njuta ett ögonblicks sömn och tyckas, sannolikt
upphetsade af de giftiga ångorna, ej heller derför
känna någon böjelse. På morgonen den tredje dagen
framvällde ur kitteln en tjock blågul rök, hvilken
uppfyllde nästan hela uthuggningen i skogen, så
att de tre gamla qvinnorna blott en och annan gång
derutur framskymtade som sannskyldiga hexor. Då elden
ändtligen förglimmat och massan i kitteln började
svalna, lågo de tre kokerskorna döda på marken. Sedan
höfdingarne företagit ytterligare några ceremonier,
var akten slut. Hvarje indian tog så mycket gift,
som han ansåg sig behöfva och bar det i ett stycke
bambusrör hem till sig.
Af hvilka ingrediensier detta gift består, har det
hittills icke lyckats någon europé att erfara, och
man vet blott, att det vinnes af vissa örter. Det
dödar ganska snart efter sårandet, men offrets kött
förderfvas icke derigenom, enär man ofta sett, att
indianer utan olägenhet och med god smak förtärt
sådant af på ty sätt nedlagda djur. Sannolikt har
giftet egenskapen att vid en uppblandning med blodet
hämma dettas omlopp. Kännedomen om giftörterna är en
okränkbar hemlighet hos höfdingarne, hvilken öfvergår
från far till son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
