Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanartige son, i stället att, såsom en gammal man
och trogen tjenare egnar, varna honom för olydnad
mot mig. Du blir hans medbrottsling, du, din usle,
grånade syndare, i stället att förhålla honom hans
ofog. Vet du, din erkeskälm, att jag borde låta mina
drängar här piska dig sönder och samman."
Den stackars gamle Thomas var alldeles utom sig af
rädsla och ångest.
"Banna honom icke, fader", bad nu Johan, "ty
besinna, att hela felet är mitt. Hur skulle väl det
der kräket hafva vågat neka mig sin bössa, sin väska
och litet krut, då allt sådant hemma hos oss nu är
undanläst? – Och jag vill väl icke råda någon bland
min fars underhafvande, ung eller gammal, att komma
och moralisera mig, eller för mig utpeka hvad som är
rätt och orätt. Således är det jag ensam, som bör
drabbas af din vrede, fader, icke den här stackars
gubben, som blott nödgades lyda, då jag befallde. Han
kom nu, med andan i halsen, för att återfå sitt,
då du öfverraskade oss."
Johan hade, då han talade om Thomas, helt och hållet
bortlagt den vänliga och förtroliga ton, hvarmed han
nyss, då de voro ensamma, hade tilltalat honom, och
antagit en med hans fars vanor och tänkesätt mera
öfverensstämmande ton. Hon gjorde det med flit,
för att blanda bort saken och från gubben afvända
den hotande olyckan.
Med en lika vred, som föraktlig blick på stackars
Thomas yttrade nu herr Eskil Eskilsson:
"Du kan packa dig härifrån, nu, och tacka ditt
skyddshelgon att du får det, helskinnad och
onäpst. Du känner jagtlagarne, gubbe, och det från
din första ungdom, ty så länge har du lydt under
detta gods. Du känner jagtbestämmelserna, så väl mot
tjufskyttar i allmänhet, som emot dem, hvilka understå
sig att under den såsom förbjuden fastställda tiden
skjuta så mycket som den ringaste sparf en gång; och
derföre inskärper jag hos dig, en gång för alla, att
om min son en gång till kommer och vill spela herre –
i så måtto, att han vill göra hvad orätt är, så skall
du minnas, att både din och hans herre ännu lefver och
att det är mig, icke honom du skall lyda. Kom ihåg
det, du, så kärt det dig är, att icke bli nedsänkt
i den djupaste källarhålan under slottet och der i
flera veckor trakteras med vatten och bröd, men för
hvarje fredag, såsom extra förplägning, undfägnas
med ett godt kok stryk. – Rätta dig derefter.
Gubben försvann, sedan han återfått sin bössa och
sin väska af Johan, som, hur gerna han än velat det,
ej vågade gifva honom den skjutna rapphönan, utan
lät den ligga på marken, derifrån den, på herr Eskil
Eskilssons vink, upptogs af den ena betjenten.
Herr Eskil gaf sin son ett tecken att följa sig och
de gingo framåt slottet, Johan med blandade känslor,
af fruktan för att saken möjligen kunde få en olycklig
utgång och glädje öfver att medelst sin oskyldiga list
hafva räddat gamle Thomas.
Stumma och dystra gingo far och son vid hvarandras
sida, båda försänkta i sina tankars inre verld. De
anlände till borgens utanverk, de passerade vindbron,
som vid deras annalkande nedsänktes, men, så snart de,
tillika med de båda tjenarne, hade gått öfver den,
genast åter uppdrogs; de gingo öfver så väl den
yttre, som inre borggården och inträdde slutligen
i den vestra tornflygeln, der hvardagsrummen voro,
utan att hafva vexlat ett ord med hvarandra.
På herr Eskil Eskilsson Grips panna hvilade ett moln,
dystert och tungt, sådant man var van att se det vid
tillfällen då han var mer än vanligt vred. Johan var
blek och det var ej utan, att han ju icke kände sitt
hjerta bulta fortare än vanligt. Ty herr Eskil var
en grym man, som väl kunde skrämma både barn och
underhafvande. Hvad hans för längesedan aflidna fru
angick, så kringlopp ett doft, smygande rykte om,
att han skulle hafva dödat hönne genom skrämsel,
eller misshandling. Sanningen af detta påstående var
dock lika litet lagd i dagen, som den af ett alldeles
lika beskaffadt rykte öm sjelfva kung Gustaf, några
år sednare, hvilket häfden dock söker att så mycket
möjligt är vederlägga, och som efterverlden så gerna
vill tro vara osannt, ehuru Gustaf Wasa ingalunda
var någon mild herre, minst mot
sådana, som icke ägde hans ynnest; och att han ej lefvat
lycklig med sin första gemål, utan alldeles tvärtom,
är hvad ingen häfd kunnat öfverskyla.
Dock, för att återkomma till herr Grip, så
vanslägtades han ingalunda från den namnkunnige Bo
Jonsson, som var hans stamfader, nämligen i att vara
hetsig och sträng, om han ock ej var fullt ut så elak,
som denne historiske notabilitet.
Herr Eskil styrde sina steg till det inre af flygeln,
der hans egna rum voro belägna, och vinkade sonen
efter.
"Nu gäller det att stå på sig", tänkte Johan.
Till sin stora och långt ifrån angenäma öfverraskning,
fann herr Eskil en person inne i kammaren, hvilken
kammare han hoppats finna tom. Derinne satt nämligen
en munk, andäktigt läsande i ett breviarium; ja, så
andäktigt, att han ej ens märkte, eller kanske ock
icke låtsade märka de båda herrarne Grips inträde,
förrän den äldre utbrast:
"Ni här, pater Benedictus! Är ni redan tillbaka från
Wreta?
"Ja, herre", svarade munken och fortfor ätt läsa.
Herr Eskil såg något tveksam ut och kastade en
frågande blick, först på sin son, sedan på den
andlige. Men det var endast några ögonblick han
besinnade sig, sedan sade han:
"Pater, jag har något att uppgöra med min pojke,
här. Ni kan stanna qvar, om ni vill; men ni kan också
lemna oss, om ni så tycker. Kanske vore det sednare
det bästa, ty här förestår en sträng räfst: det vill
jag låta er på förhand veta."
"En räfst!" upprepade patern och lade ifrån sig sitt
breviarium. Men då han blickade på husfaderns anlete
förskräcktes han och beslutet att stanna inne var
med ens fattadt.
"Hvad är å färde?" sporde han ifrigt.
"Ni skall strax få veta det", svarade adelsmannen
torrt; "men", tillade han, "var nu inte’ blödhjertad,
det ber jag."
Och nu började herr Eskil att skola upp sin son,
för det han – såsom han låtit inbilla sig – hade
skjutit rapphönan.
"Hur", sade han bland annat, "hur kan jag väl vänta en
obrottslig lydnad af mina tjenare och underhafvande,
då min egen son föregår dem med exempel af den
fräckaste olydnad."
"Förlåt mig, fader!" bad Johan helt ödmjukt.
"Förlåta dig! ... Hm! ... det få vi se sedan,
det. Först måste du utstå ditt straff; ty ostraffadt
trotsar man icke min vilja – begriper du det?"
"Straff!" upprepade Johan och såg förundrad på
honom. "Jag märker visserligen, att min far är
förtörnad och att jag kanske skall få bedja länge nog,
innan jag får höra det ljufva ordet förlåtelse; men –
straff ... nej! – sådant har jag vuxit ifrån."
Och han sträckte sin långa, smärta figur, till hela
dess längd, och blickade på fadern, icke med trots,
utan med en ädel öppenhet, ett barnsligt förtroende,
som gjorde honom dubbelt vackrare och som skulle hafva
afkylt vreden hos hvarje annan, än herr Eskil Grip.
Hos denne verkade det alldeles motsatsen. Hans ögon
sprutade eld och han antog en ställning, så hotande,
att pater Benedictus ovilkorligt skyndade upp från
stolen, der han satt, och ställde sig midt emellan
far och son.
"Är du vaken, eller drömmer du?" röt herr Eskil,
med en röst så dånande och åsklik, att de små
blyinfattade rutorna i de götiskt hvälfda
tornfönsterna skakade. Du är mig en ..."
Och han lät härvid en skur af fula oqvädinsord
hagla öfver ynglingen, som stod der – just icke lugn
... ty det kokade inom honom och han hade svårt att
beherrska sig; men dock tyst och till utseendet ödmjuk
och undergifven.
"Se så, stränge herr Eskil", yttrade nu munken,
"lugna er, lugna er, i Guds och den Heliga Jungfruns
namn."
"Åh, jag kan just undra hvem som nu för tiden
vill vara så gammalmodig och kännas vid den heliga
jungfrun, sedan Hans nåde Sveriges konung ...
"Den erkekättaren!" föll Benedictus honom i talet,
"den förtappade, som, icke nöjd med att sjelf fara åt
afgrunden, efven vill draga alla Sveriges innevånare
med sig. Måtte han .."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
