Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Stjernqvällen. Claës Johan Ljungström. - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Örnen alltjemt
Flyger mot målet, som blifvit bestämdt;
Vingarne, städse sig lika,
Ej honom svika.
Vädurens ull,
Se’n den vid skapelsens morgon växt full,
Än’ är, lik fullmånens skifva,
Hvit som en drifva.
Tjuren sin char,
Utan att tröttas, beständigt framdrar;
Gullvifvor, hvilka ej blekna,
Vägen beteckna.
Syskonen två
Tvillingar födda tillhopa framgå,
Lyste af kärlekens låga,
Vägen de tåga.
Kräftan sin gång
Känner fullväl, fast omäteligt lång;
Gnistrande ljust hennes vatten
Glänser i natten.
Vilddjurens Kung
Vet ej af annat än ständigt bli ung;
Elden, som blickarne hysa,
Glömmer ej lysa.
Städse sin dans
Jungfrun ses tråda i strålande glans;
Kornmogna axet i handen
Blänker kring landen.
Vågen, som krönt
Blef utaf Skaparen, ändring ej rönt;
Verldarnes tyngder der väger
Han, som dem äger.
Taggen, som der
Än’ Skorpionen, som fordomdags, bär,
Bildas af stjernstrålar bara,
Glänsande klara.
Alltid sin jagt
Skytten der öfvar; och pilen, han lagt,
Uppå sin båge, den skiner
Blank som rubiner.
Liflig och vig
Stenbocken hittar i rymden sin stig,
Aldrig på stjernbergens toppar
Miste han hoppar.
Vattuman än’
Hvälfver sitt krus och han hvälfver igen,
Kan ej dess ljusflöde tömma,
Hur det vill strömma.
Fiskarnes fjäll
Bildas af silfver på nytt hvarje qväll;
Marelden, hvari de blänka,
Kring sig de stänka.
Sitter i Nord
Klar som demanten den dubben, som gjord
Blef och i verldsaxeln slagen
Skapelsedagen.
Droppar af ljus,
Stänkta på muren af Allfaders hus,
Alltid er lysande flamma
Ter sig densamma!
Annat är här:
Vexlande former så fjerran som när,
Oroligt skiftande öden,
Lurande döden.
Skall jag väl fri
Utur de fängslande bojorna bli,
Lätt genom stjernornas skara
Rymden befara?
Jo, jag en gång
Lossad skall bli ur det jordiska tvång,
Själen med himmelska vingar
Då sig uppsvingar.
Fritt skall hon då
Blicka omkring i det ändlösa blå,
Skåda hur verldarne vandra
Rundtom hvarandra;
Skåda hur allt
Går som den Evige en gång befallt,
Idel fullkomlighet finna,
Sjelf denna vinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
