Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häpnar, då man hör en och annan dum historia
uppdukas af enfaldiga varelser, som tro derpå. Hvad
är emellertid allt detta, mot den oerhörda
vidskepelse, som rådde under tiden före och strax
efter reformationen? Då man läser derom kan man
icke annat än på det högsta förvåna sig öfver det
då rådande själamörkret och tacka Himlen som låtit
det sanna ljuset komma åtminstone flertalet af våra
landsmän till del.
Efter denna lilla afvikelse återvända vi till kojan.
Det var den lilla gård, der gamle Thomas bodde och
som var långt ifrån någon egentlig bondgård; ty för
en sådan orkade den gamle mannen icke arbeta. De som
hafva vackrare bostäder och större ägor måste i mån
deraf göra skäl för sig, var herr Eskils beständiga
tal; de mera arbetssvaga måste åtnöja sig med mindre.
Och till följd deraf var det endast ett litet –
hvad man i våra dagar benämner torp, som gamle
Thomas innehade och der han bodde med sonhustru och
sondotter.
Det var samma morgon och vid samma tid, som unge Johan
Eskilsson hade det ofvanomtalade samtalet med Thomas,
der borta vid jagtparken, då de öfverraskades af herr
Eskil.
Boningshuset var lågt och icke särdeles rymligt. En
större stuga och en liten kammare derinnanför utgjorde
familjens hela bostad.
Man behöfde blott inträda genom den låga dörren, efter
att bugande hafva klifvit öfver den höga tröskeln, för
att redan vid första blicken omkring stugan varsna att
det var ett tjäll för den djupaste fattigdom; ty allt
derinne tillkännagaf en nästan total brist på lifvets
alla beqvämligheter. Men der rådde dock en i lika,
grad förvånande renlighetsanda, som gick i bredd med
fattigdomen, så att ingen – äfven den högst uppsatte,
skulle hafva känt någon motvilja för att uppehålla
sig en och annan minut under detta låga tak med mörka
sparrar och mellan dessa vägger utan hvitlimning, men
der mossan var så väl instoppad emellan stockarne.
I stugan befunno sig tre qvinnor, en yngre om
några och tretio års ålder, och tvänne äldre,
hvilka båda väl hade sett sina sextio. Den unga
var husets värdinna, mor Ingrid, Thomas’ sonhustru
och Simons enka; de båda gamla voro hennes närmaste
grannqvinnor.
Mor Ingrid var lång, blek och mager.
Hon såg lidande ut, icke som om det skulle varit af
brist och umbäranden allena, utan som om en djup och
innerlig sorg, innästlad i hjertats innersta rot,
hade i förtid blekt hennes kinder och släckt hennes
ögons glans. Men de voro dock så vackra, dessa ögon,
de uttryckte så mycken godhet och tillika så mycket
förstånd, att det just gjorde godt i själen på den som
länge betraktade dem. Och fastän ansigtet var hvarken
fint eller regelbundet, kunde man dock lätt ana,
att när dessa kinder haft rundning och varit prydda
af ungdomens rosor, dessa ögon blickat sorgfritt och
förtröstansfullt omkring i lifvet, och denna gestalt
varit fyllig och smidig, måtte Ingrid varit ganska
behaglig, ja fullt ut så behaglig, som någon bland
allmogens qvinnor.
Dock – allt detta var längesedan ... Nu såg hon ut som
en i förtid åldrad, utsläpad stackare, och den drägt
hon bar, höjde för ingen del hennes behag, om hon ock
skulle haft qvar någon ringaste rest deraf. Hon hade
en kjortel af mörkrandigt, hemmaväfdt tyg, som man
gerna skulle kunnat kalla blaggarn, så groft var det,
och förklädet, af något ljusare färg, var icke stort
finare. Tröjan, af grått vadmal, men af en mycket ful
snitt, hade långa, krokiga, vid handleden trånga,
men vid armbågen uppslitsade ärmar, genom hvilka
dock rena, ehuru grofva lintygsärmar framstucko. En
rund mössa, af något tunnare ylletyg, fullständigade
kostymen; ty det var på den tiden icke brukligt
i Sverige, att en gift qvinna gick med hufvudet
obetäckt, icke ens en drottning, eller hertiginna,
såsom vi se af gamla porträtter från den tiden och
långt derutöfver.
De båda gamla grannqvinnornas klädsel var föga
afvikande från Ingrids, endast med den skillnaden, att
de voro på långt när icke så snygga och rena som hon.
Från stugan stod dörren öppen till den lilla kammaren
innanför, hvarest låg, på en mycket renlig men mycket
hård bädd, en sjuk flicka om fjorton års ålder. Det
var Elna, Ingrids dotter.
Hon sof – åtminstone såg det så ut; ty hon andades
lugnt och jemnt och låg alldeles orörlig, med
sin afmagrade högra hand på det grofva hårtäcket.
De tre qvinnorna stodo allesammans i dörren till
kammaren och betraktade den sofvande.
"Min stackars lilla flicka, hvad hon var illa ute i
den svåra messlingen!" suckade mor Ingrid och blickade
på sin dotter så, som endast en mor kan blicka.
"Ja", sade den ena af grannqvinnorna, som hette Brita,
"det var en riktigt svår messling och hon hade icke
fått den, hon, om hon icke i sitt oförstånd hade
förargat elfvorna."
"Hvad menar ni, mor Brita?" frågade Ingrid.
"Jo, jag menar just hvad jag säger", svarade
denna. "Kom jag icke och gick förbi knuten här, en
middag, då Elna hade diskat och kom ut med diskbaljan,
hvars hela innehåll hon stjelpte ut i gräset och lät
det rinna ner i marken. Icke duger tocket, inte. Man
skall slå allt slask i en gammal så, eller ett kar,
hvarur man sedan ger svinen dricka. Jag kom för sent,
för att hindra Elna och icke förr, än olyckan var
skedd, hann jag fatta henne i armen och ropa: "kära
barn, hvad tänker du på? Du slår ju slaskvatten,
smutsigt och litet varmt till, så att det far ner
i jorden och droppar ner i elfvornas sängar och i
deras små barns vaggor och det tycka de inte om, utan
hämnas, skall du veta. Få se, om du inte blir sjuk
... ty det pläga alla blifva, som slå orent vatten
på marken. – Elna skrattade och sprang helt hurtigt
in med sin tomma balja; men – pass på! – hon sjuknade
redan samma natt och har sedan varit för döden."
"Ja, det skall vår nådiga himmelska fru veta, att den
stackars ungen har varit", svarade Ingrid med tårar i
sina vackra ögon. Med vår nådiga himmelska fru menade
hon, naturligtvis, jungfru Maria. Ty det var ju så
få år sedan lutherska lärans antagande blifvit öfver
hela Sveriges rike anbefalld, så att folket ännu,
vid hvarje tillfälle, hade vår fru och helgonen på
tungan."
"Jo jo", sade den andra gumman, som kallades mor Lisa,
"det der kan allt hafva sina sidor, det, hvad andra
åkommor angår; men se, att messling och andra dylika,
som äro barnsjukdomar, och som ingen kan undgå,
komma deraf, att man retar eller förolämpar elfvorna,
se det tror jag då inte på; för se, tåcka skall man
nödvändigt hafva. Emellertid var det fasligt väl,
att flickan icke blef blind och se det har ni då mig
helt och hållet att tacka för, mor Ingrid."
"Jag tror det ... och jag tackar er ock, i alla
helgons namn", sade den fromma Ingrid, som var mycket
gudfruktig, ehuru efter gamla viset, ty med det unga
hade hon, så väl som mången annan, svårt att komma
sig riktigt före. – Men, hur i all verlden tillredde
ni den der saften, som tog bort blemman på ögat?"
"Åh, det var väl icke så konstigt och jag kan gerna
säga er det, fastän mången, i mitt ställe, skulle
vara afundsjuk om konsten. Jag tog smultron och lade
dem i ett messingskärl, strödde salt på bären och
lät dem stå i solen. Allt mer och mer lutade jag
på kärlet och lät saften afrinna. Den var alldeles
grön, och jag hällde den i en glasflaska. Det var i
denna vätska jag doppade linnelappen, som jag tidt
och ofta lade på det stackars barnets värkande öga,
sedan jag först drupit en droppa i sjelfva ögat; under
locket. Samma medel hjelper för rosen i ansigtet."
"Ja", suckade Ingrid ... "det är ändå en himmelriks
välgerning, att menniskor finnas, hvilka äro lika
kunniga, som beskedliga och som både kunna och vilja
hjelpa, ty hvart skulle väl en stackare eljest taga
vägen? Emellertid har jag nu en nästan lika stor sorg,
som när jag hade min Elna som aldra sjukast; ty nu
börjar hon på att vilja ha mat och – hvad skall jag
väl gifva henne, som är passande?"
"Ja, se det, ja", menade mor Brita. "Fisk vore,
efter mitt förmenande, det bäst passande för en efter
sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
