Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utslappad mage. Nu skulle det vara godt att ha den der
stora, stora gäddan, som fader Thomas fångade strax
före den tiden, då Elna sjuknade, och som vi inte
nändes behålla."
"Nändes!" upprepade Ingrid och såg både bedröfvad
och förnärmad ut. "Visst hade vi kunnat nännats,
om vi funnit oss hafva haft råd; men – vi äro ju så
fattiga och fisken var så stor ... Marcus mjölnare
betalade den hederligt. Och om vi också hade spisat
den sjelfva, så – icke hade vi derföre någon fiskbit
mer åt vår fattiga unge."
"Det förstås", medgaf mor Brita, "men så kunde
det också möjligtvis hända, att flickan ej hade
sjuknat. Ty, mor Lisa må säga hvad hon vill om
slaskvattnet, som rann ner till elfvorna, men –
jag har min tro för mig, jag."
"Och den är?" ... frågade mor Lisa.
"Den är", återtog Brita, "att ni bar er dumt åt med
den der stora fisken. Ni kunde gerna sälja den ... det
stod ju i ert eget skön – men ni skulle ha rensat
den först, eller, om ni det icke velat, åtminstone
behållit ett stycke af fenorna qvar vid gården. Ty
det måtte nu väl hvar förnuftig menniska veta, att om
en säljer en fisk hel och hållen, sådan han kommer
ur sjön ... eller ock ger bort den, utan att taga
af så mycket som några fjäll, ett öga, eller så der,
så komma stora olyckor öfver huset, antingen sjukdom,
eldsvåda, eller något lika lydande ondt. Mins ni
inte, mor Ingrid, den der ofantliga ålen, som er man
hade fångat dagen förrän han dränkte sig och som han
sålde till Alvastra kloster, denna heliga stiftelse,
som fick ett så snöpligt slut?"
Mor Ingrids ansigte skiftade plötsligt från det
hvitaste bleka till det mörkaste röda.
"Min man dränkte sig icke, fastän det finns menniskor,
nog elaka för att vilja påstå det", sade hon,
men rösten qväfdes af gråt och hon skyndade ut på
gården, lemnande de båda grannqvinnorna allena med
den slumrande flickan, till hvilken de nu stego in,
dock endast öfver tröskeln.
"Jaha, ja ... må säga det!" yttrade mor Lisa med
försmädlig min, och blickade efter den utgående,
"må säga det, hm! Han dränkte sig icke, kan tänka! –
Jo, förvisso gjorde han så, och det så säkert, som
att jag står här. – Och han hade nog skäl dertill,
stackars karl, eftersom det var somliga karlar,
hans kamrater och stallbröder, som försmädade honom."
"Försmädade honom!" upprepade mor Lisa ... "Hur skall
jag det förstå? ... Simon var ju alltid en så dugtig
karl ..."
"Ja, det var han visst, och just derför så grämde
det honom, att han låtit draga sig vid näsan, då han
valde sig hustru. Ty hvilken karl vill icke ha en
ärlig flicka, men ..."
"Men der herremans gerning, herremans ord och
herremans pengar komma emellan", föll Brita henne
i talet, "så kan mången enfaldig menniska, så väl
man som qvinna, bli vilseledd. Nå, ja ... det är nu
längesedan ... ja, väl tio år, sedan karlen dog;
och mor Ingrid har ju, allt sedan hon blef gift,
uppfört sig oförvitligt."
"Sedan hon blef gift, ja ... det är nog sannt
... och att menniskan är ganska hygglig, det kan
ingen neka. Men se ... Simon kunde ju aldrig riktigt
tåla henne, utan han grälade jemnt och bemötte henne
hårdt. Aldrig var någonting till lags och flickungen,
fattiger, som var bara fyra år då han dog, den fördrog
han aldrig."
Fördrog han henne aldrig? ... Hur kan du säga
det?" frågade mor Brita. "Åhå! ... nu går du för
långt i dina påståenden. Jag såg honom ofta sitta
med barnet på knäet."
"Ja, det såg också jag mångfaldiga gånger", inföll
den andra gumman; "men – hur gjorde han? Bäst han satt
och jollrade med den lilla, så slängde han ner henne
ur knäet, så det hurrade efter, och då gret hon och
sprang att kasta sig i moderns famn och modern gret
med och beklagade både sitt och sitt barns öde. Och
så blef det träta af."
"Ja, ja, det var nog så det, och det kunde icke
annorlunda vara, under så fatala omständigheter. –
I alla fall är det högst besynnerligt, att gubben
Thomas är så god emot sonhustrun. Vore hon hans egen
dotter, kunde han aldrig
hålla mer af henne, än han gör, och flickan –
hon är då riktigt hans ögonsten."
"Ja, det är hon visst, det; men så är hon också en
rar flicka, och det hade varit stor skada, om hon
hade gått åt i den här sjukdomen. Nu måtte väl all
fara kunna anses vara förbi, fastän den stackarn ser
ut som ett riktigt lik, der hon ligger. Det är då
grufligt hvad sjukdom kan förändra menniskan. Hon,
det lilla sockerbarnet, som alltid var så frodig och
blomstrande! Med så röda läppar och kinder!"
"Läppar, ja, men icke kinder – dem har hon aldrig
haft röda. Nej, bevars! Det skall icke vara förnämt,
det, kantänka – och Elna är af förnämt ursprung."
"Ja, men nog hör det ungdomen till att vara rödblommig."
"Till en viss grad, ja ... Men aldrig ser du någon
adelsjungfru trind i synen och rödmosig, såsom
bondflickorna; utan de äro mera bleka ... och skära
... och smala i ansigtet, alldeles som Elna alltid
har varit. Det förstås att ingen bondgosse finner
henne vacker, ty hon har ett ordentligt herremanstycke
... men – hvad gör det? Gift blir hon nog, i alla
fall, om hon får lefva; ty våra gossar här äro nog
så förnuftiga, att de se mindre på skönhet och mer
på andra egenskaper, när de skola fria."
"Åh, ja ... det blir nog bra med det der, bara
flickstackarn får lefva och bli frisk igen. – Men hvar
i all verlden tog mor Ingrid vägen? ... Hon kommer
ju inte in igen. Bara inte hon går och gör detsamma,
som hennes man gjorde! – Om så olyckligt vore, så är
det bara för ditt dumma prats skull, Brita."
"Mitt prat?"
"Ja, just ditt prat. Hvarför skulle du säga åt henne
att mannen hennes gick och dränkte sig? – Tänk nu,
om ... Vi måste ut, att se efter henne."
Och de båda qvinnorna rusade på dörren.
Knappt hade de vändt ryggen till, förrän den sjuka
satte sig upp i sängen. Hon hade icke sofvit ... hon
hade hört hvartenda ord af samtalet.
Med en förvirrad blick såg hon sig omkring, gnuggade
sig i ögonen och lade sedan händerna sammanknäppta
öfver pannan.
"Store Gud!" sade hon, "hvad var det? Hvad menade
de? Min far skulle icke hafva fallit ur båten af
våda ... han skulle hafva dränkt sig med flit
... för det ... för det, att han funnit lifvet
så tungt ... emedan ingen sämja och ingen lycka
rådde här i huset ... emedan min mor ej skulle
varit någon rätt sedesam flicka. – Så, ungefär,
uppfattade jag deras tal ... Och min mor gick ut
... Min stackars mor! ... Hvart tog hon vägen? –
Blef hon så bedröfvad öfver deras elakhet, att hon
... Ha! ... en ångest griper mig ... jag måste ..."
Hon kastade härvid af sig täcket, rusade upp ur sängen
och var redan nära dörren emellan kammaren och stugan,
då modern hastigt åter inträdde.
"Hvarthän, i alla helgons namn?" ropade Ingrid
bestört. Elna slog armarne om hennes hals och föll i
gråt. Modern bar henne till sängen, som om hon ännu
varit ett litet barn, lade henne, bredde på henne väl
och stoppade om henne, såsom hon hundratals gånger
hade gjort under hennes spädare år, samt mångfaldiga
gånger nu, under hennes sjukdom."
"Hvad kommer åt dig, mitt stackars barn?" frågade
hon ömt. "Hvad ville du?"
"Jag ville se hvart du tog vägen, moder", snyftade
Elna. "Jag ville veta, att du lefde ... att icke
du, också ... Ack, moder! verlden är så ond och
menniskorna äro så elaka!"
"Har du redan erfarit det?" frågade Ingrid med ett
sorgset leende. "Jag begriper emellertid icke hvad
som kommit åt dig, i hast."
"Moder", sade Elna, "jag har varit mycket, mycket sjuk."
"Du har det, min stackars flicka; men nu är du bättre,
Gud och den Heliga Jungfrun vare lofvade!"
"O, tala icke om den Heliga Jungfrun, moder. Gud,
allena måste vi tacka, Gud – och Frälsaren, förstås."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
