Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 32.) - Allmännyttigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Sträcka får hon", föll Elna den ifriga gumman i
talet, ned denna halft skälmska, halft retsamma min,
hvarmed det ofta roar barn och unga personer att
gendrifva uråldriga idéer hos gamla personer, för
hvilka de hysa hvarken kärlek eller vördnad. "Sträcka
får hon, fru Veronica. Hennes tid är förbi. Och hvad
den der bilden särskilt beträffar, så är den ju så
vanskapligt ful, att jag omöjligt begriper hur ni
kan finna något nöje i dess betraktande. – Jungfru
Maria skulle finna sig föga smickrad, om hon från
sin himmel kunde se, huru man stökat till henne."
"Åh, du är ett vidunder af näsvishet", utbrast
Veronica. "Du förstår dig visst på hvad som i konstväg
är vackert eller fult, du, din bondlolla. Se så,
kyss bilden genast, säger jag."
Men Elna sköt med vämjelse silfverbrickan ifrån sig.
"Låt mig vara i fred", sade hon, "jag är ingen
afgudadyrkerska."
Och härmed vände hon sig åt väggen, mycket matt och
temmeligen sjuk. Hon hade, under en ganska kort stund,
hört, förnummit och talat alldeles för mycket, ja vida
mer, än hennes svaga krafter kunde medgifva. De voro
nu uttömda och en kall svett fuktade hennes tinningar,
som voro hvitare än snön.
Modern stod genast åter vid sängen, äfven med fara
att något häftigt undantränga den gamla nunnan och
sålunda visa vanvördnad emot en klosterqvinna, något,
hvartill hon under vanliga förhållanden visst icke
skulle gjort sig skyldig. Nu, åter, var hon endast mor
och allt annat fick vika för den ömma oro och ångest,
hvarmed hon lutade sig öfver sitt sjuka barn.
"Stackars min lilla Elna!" sade hon, "du är
mycket matt ... Ack, att jag hade något stärkande
att gifva dig! Men ingenting har jag ... Icke så
mycket fins här, som en droppe vin eller ett skedblad
köttsoppa. O, det är för uselt. Och ändå var farfar
i går uppe i herrskapets kök, för att bedja om något
till vederqvickelse åt vårt arma sjuka barn."
"Herr Johan och jungfru Ingeborg hafva glömt mig
... glömt att jag fins", pustade Elna. "Jag
begriper dem icke. Hvar hålla de till? ... Veta de
icke, att jag är sjuk?"
"Vi hafva icke vågat besvära dem med vår klagan",
sade Ingrid.
"Ack", inföll den gamla nunnan, "hvad j ären
för fåviska varelser! Icke är det lekamlig spis,
lekamliga stärkemedel, som här äro mest af nöden. O,
nej! ... sådana komma nog i sinom tid, komma när
Herren så för godt finner.
Nej, det är andlig spis ... det är sund och kraftig
själaföda, här måste vara. Är den blott först i en
salig stund åtnjuten,, så blir allt godt igen. Ära
vare den Allsmäktige och Allgode, som dock ingöt i
kättarkungens eljest så barbariska själ så mycken
mensklighetskänsla, som att han dock tillät oss,
stackars gamla menniskor, att få qvarstanna i
klostret och der ha vårt uppehälle till döddagar,
fastän vi måste se vår kyrka plundrad på alla dess
dyrbarheter och förgäfves längta efter ringning till
den heliga messan. Det gör, att de äldsta, klokaste
och förfarnaste af oss ändå finnas qvar inom vårt
älskade Alvastras till hälften förtärda murar och
deribland vår gamla vördnadsvärda syster Hedvig,
hon, som så väl förstår att lägga sina ord, att så
inverka på förstockade hjertan, att hon krossar dem
... söndersmular dem, som med en hammare. Henne
skall jag gå att hemta."
"Det är öfverflödigt, fromma fru Veronica",
sade Ingrid, uttråkad, äfven hon, af de myckna
predikningarne. "Ni kan, om ni är rätt god och
medlidsam, i stället gå att hemta en tår vin åt min
stackars lilla tös; det skulle göra henne godt."
"Vin! Så ni talar, mor Ingrid! Vin! Vet ni, att det
är riktigt syndigt, att ni nämner det ordet. Tror
ni att vi, äfven under vårt välsignade, nu förstörda
klosters dagar, skulle hafva haft vin? ... Vore vi
då några frosserskor, kanhända, vi, fattiga nunnor,
som hade afsagt oss allt verldens goda, för att,
såsom Christi brudar, lefva ett Gudi helgadt lif,
i all sannskyldig helighet och renhet."
"Åh, det är tu tal om er helighet och renhet, gamla
pulverhexor, som grånade i synder och derunder pinade
ihjel den ena efter den andra af de arma unga flickor,
som råkade i era klor. – Se så, undan med er, gamla
fula uggla!"
Den, som så talade, var en stor, grof dräng, som,
bärande på tvänne stora korgar, den ena fylld med
matvaror, den andra med flaskor, kom pustande genom
stugan och in i kammaren, der han nedsatte sin börda,
aftog mössan och torkade sig i pannan med afviga
handen.
"Se här, mor Ingrid", fortfor han, vänd till denna,
"jungfru Ingeborg har skickat mig hit med detta
här. Hon låter helsa, att hon kommer sjelf strax
efter och att både hon och förningarne skulle hafva
varit här, längesedan, om hon haft ringaste nys om,
att Elna var sjuk; men se derom visste då jungfrun,
och inte ungherrn heller, en enda qvitt."
Mor Ingrid strålade af glädje; hon hade inga ord
för sin tacksamhet. Hon gret ... hon hade så
när famntagit karlen, som kom med sådana bud.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
