Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmännyttigt. - Logogryf. - Gåta. - Charad. - Upplösning (af Logogryfen i föregående häfte).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphetta stryklod och krusjern öfver en spritlampa, kan
äfven slutet på arbetet företagas i boningsrummet och
det hela från början till slut förrättas inom fyra
väggar. Före strykningen upplöses en liten qvantitet
finaste blå stärkelse i kallt vatten och massan röres
mycket klar; derefter skafves litet stearinljus deri,
ett par skedar sprit påfylles, och i denna massa
svänger man linnet, utpressar det stycke för stycke
möjligast kraftigt, klappar det något mellan båda
händerna, jemnar ut broderiet och lägger det trådrätt
med högra sidan på ett flanell, hvarefter man med ett
varmt strykjern opererar på den venstra. Behandladt
på detta sätt, skall finlinnet blifva klart och skönt
samt länge konservera sig.
En forntid jag hafvit af storhet och glans
och högre än kungar och kejsare sutit;
vid hoffolkets fester, vid lekar och dans
jag tårar af glädje och rörelse gjutit;
juvelernas prakt genom mig trädde fram
och drägternas färger och mångfald desslikes;
en fest utan mig varit höjden af skam –
så konungens sjelf, som ock hela hans rikes –
Dock! ej blott vid hofvet min lefnad förflöt,
ej endast åt flärden jag gifvit min dyrkan,
till andaktens vänner jag äfven mig slöt,
och hög som vid hofvet min plats var i kyrkan;
mång’ natt har jag vakat vid tårbestänkt bår;
försmältande sjelf vid den smärta jag skådat,
jag ofta mig speglat i andaktens tår
och ofta min glans har ett brudtåg bebådat.
Vid hofvet numera man knappast mig minns –
otacksamma ständigt förblifva de stora –
men ännu i kloster och kyrkor jag finns
och skall väl så snart ej den platsen förlora.
Af bokstäfvers tal i mitt sköte jag bär
så många som verldenes erkända under,
få se om af dem jag kan framtrolla här
åt läsaren några fundersamma stunder:
hvad loppet och "hoppet" mot strömmen ju styr;
hvad bäckens små glindrande vågor ses skölja;
hvad utan betalning hos tiggaren hyr;
hvad qvinnans behag vet att afundsjukt dölja;
en gyllene spira som vaggar för vind,
af byggmästarn hägnad med finaste tinnar;
en dans, som kan purpurströ tärnornas kind,
i det, under tiden, han dödstråden tvinnar;
ett ställe för fester och skålar och tal;
en klippare, hyllad ändå utaf könet;
hvad tråden för sömmerskan alltid gör hal,
(egentligen gjorde väl skräddarn det rönet);
hvad Grekelands vise ju voro en gång;
hvad aldrig för menskan nog segt kunnat blifva;
hvad, upprepadt, ofta får höras i sång
och mäktar att vägen och arbetet lifva;
hvad man af ett yrke bör göra med sans,
om gyllene frukt man med tiden vill vinna;
hvad uppträder alltid med anspråk på glans,
men dock vid hvars sida man skuggor skall finna;
hvad ofta väl lästes i tjuserskans blick,
fast läpparne motsatsen yttrade ständigt;
hvad ropade Sven, då i skolan han fick
ett rapp för det lexorna gingo eländigt;
hvad kärleken blef efter smekmånans slut,
hur än man försökte att spela de ömma;
en grannrikets ö, som hört kulor och krut
och sett huru blodet, de tappres, måst strömma;
en smakbit, hvars doft lockar skaran i sky
att sänka sig ned till de jordiska zoner;
ett fängsel för blommor med rosende hy,
ja, ock någon gång för de simpla pioner;
en högtid, för barnen i synnerhet kär
och som de med åren ej nånsin förglömma
och nu logogryfen jag afslutar här,
ej finns mer ett endaste ord i dess gömma.
Som oftast af ädel metall jag består,
Men stundom, jemväl, utaf sämre.
Bokstäfver och tal på mig läsa man får
På sidorna, bakre och främre.
Den arme ger koppar, den rike ger gull,
För det, att jag ofta skall visa mig full;
Och medan han girigt mig tömmer
Bekymret och sorgen han glömmer.
Mitt första, ökadt med ett a,
Kan lysa oss, men icke värma.
Det prisas af poeterna,
Som för allt skönt i verlden svärma.
Mitt andra är af många slag,
Abstrakt och verkligt, som man tar det.
Det kan ock göras, natt och dag,
Och många svåra följder har det.
Af vatten det ock vara kan,
O, hvad det glittrar då mot solen!
Och om man reser, finner man
Det ymnigast mot norra polen.
Man vet ej hvad mitt hela är,
Och ingen kan det uppenbara.
När du det ser, du önska lär,
Att sjelf du kunde det förklara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
