Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. XVII. Drottning Philippa. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XVII.
Drottning Philippa.
I våra dagar, då den onekligen sanna satsen, att
qvinnan är först menniska och derefter qvinna,
af reaktionen mot den åsigt, som i henne ser endast
"förljufvarinnan af lifvet" eller, med andra ord, en
lek- och granlåtsdocka, synes hafva blifvit utsträckt
ända derhän, att man vill anse qvinnan skicklig
och lämplig till allt, äfven det, hvartill naturen
säkerligen aldrig ämnat henne, torde det icke vara
ur vägen att genom exempel ur qvinnans historia söka
styrka, huruledes, om hon ock någon gång och i följd
af omständigheternas kraf kan med framgång försöka
sig i manliga värf, hon dock snart åter återvänder
till den rätta, ljufva qvinligheten och dermed visar,
att skalden hade rätt, då han sade:
"i hydda som på tron,
som sömmerska, som amazon,
är qvinnan ändock alltid qvinna."
Ett sådant exempel af en qvinna, som, ehuru af
omständigheterna och den plats hon innehade i verlden,
förmådd att träda utom den för hennes kön af naturen
anvisade kretsen, dock alltjemt behöll sin qvinlighet,
var den huldaste maka och, då egna barn blifvit henne
förnekade, med moderlig omvårdnad omfattade hela folk,
äger vår historia att uppvisa i den furstinna, hvars
namn utgör öfverskriften på denna uppsats. Tillhörande
en tid, oändligen mycket mindre utvecklad än den,
hvari vi lefva, och i hvilken råheten var så
till sägandes det utmärkande draget, misskänd
och misshandlad af en make, som icke förstod att
uppskatta hvarken hennes värde eller sina pligter mot
de folk, hvilkas herrskare han var, tvangs Philippa
mer än en gång att uppträda verksamt och ingripande i
händelserna, men behöll hon alltid sin vekare naturs
prägel, och glömde hon aldrig hvem hon var och hvad
henne tillhörde. Hon var ingen "virago", hvartill
en viss öfverdrifven och motnaturlig uppfattning af
qvinnan i våra dagar så gerna skulle vilja göra henne,
utan, om hon än någon gång fann sig nödsakad "att
snöra den veka barmen i kyller" icke desto mindre
alltid den älskande, försakande och uppoffrande
qvinnan. På den svenska medeltidens mörka himmel
strålar Philippa som en stjerna af första ordningen,
och bildar derjemte till företrädarinnan på Sveriges
tron, den manliga Margaretha Waldemarsdotter, den
mest slående kontrast, kontrasten mellan qvinnan,
sådan hon bör vara, och qvinnan, "om hvilken naturen
misstagit sig, så att hon i förseende af degen till
en man bildade en qvinna".
Sedan Margaretha, den kloka stiftarinnan af föreningen
i Kalmar hade år 1396 till sin efterträdare låtit utse
sin systerdotters son, hertig Henrik af Pommern,
hvars namn hon utbytte mot det af de nordiska
folken mer kända och älskade Erik, och hvilken i vår
konungalängd är känd såsom Erik den trettonde, var hon
också betänkt på att förskaffa honom en brud, värdig
sin medregent och den blifvande herrskaren öfver tre
riken. En sådan brud fann hon i engelska konungen
Henrik IV:s af Lancaster dotter, Philippa, grefvinna
af Elsee och Hartford, hvilken med sin faders samtycke
gaf sitt ja till Eriks frieri. År 1406 afhemtades
den engelska "fröken", som hon kallas i den tidens
krönikor, till Danmark, der hon med fröjd mottogs af
konung Erik och drottning Margaretha, som strax lät
vidtaga tillredelser till bröllopet. Detta firades i
Lund, och i metropolitankyrkan derstädes vigdes det
furstliga paret. Krönikan har mycket att berätta om
den prakt, som utvecklades vid denna förmälning,
till hvilken Margaretha kallat prelater, riddare
och svenner, som alla infunno sig på "kallelsen",
"utstofferade som bäst de kunde" och beledsagade af
"ädla fruar, stolta och sköna, och en skara ädelborna
mör." "På praktfulla banketter och lysande tornerspel,
var ingen brist, och alla hade stor glädje och
fröjd." Så började detta äktenskap, hvilket dock
var bestämdt att sluta på ett helt annat sätt, och
hvars lycka snart förbyttes i sorg och elände.
Så länge den kraftfulla Margaretha lefde, hon,
som gaf de Svenska herrarne det spotska svaret:
"bevaren j mina bref, jag skall nog bevara edra
slott", och som också förstod att bevara dem så,
att de voro stängda för sina egna herrar, hade Erik
föga att säga i regeringen, om han än icke i allt
rättade sig efter den regerande drottningen och mången
gång handlade både sjelfrådigt och otacksamt emot
denna sin välgörarinna. Äfven efter Margarethas död
vidtog den unge konungen åtskilliga goda anstalter,
till och med för det af unionskonungarne alltid
styfmoderligt behandlade Sverige, och då hans
mindre goda egenskaper någon gång redan nu gjorde
sig gällande, var drottning Philippa alltid den,
som ställde till rätta de mellan konungen och hans
undersåter uppkomna missförhållandena. Mild och
ömsinnad, derjemte utrustad med stort förstånd och
oförskräckt sinne, var hon för Erik en ovärderlig
rådgifvarinna och hjelparinna. När klagande infunno
sig vid hofvet, var det till henne de vände sig med
sina klagomål, säkra om att få rättvisa, och under
talrika resor genom sin gemåls länder bilade hon
mången tvist och stillade hon månget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0069.html
