Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Borgholm. (Sv. M.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Borgholm.
(Ur Sv. M.)
Första gången Öland omnämnes i historien, är då hon
– här som vanligt – har uppdraget att om densamma
förtälja en olycka. Det var nemligen då ön i 8:de
seklet plundrades af Ragnar Lodbroks söner.
Häfden fortsätter sedan sitt kall, och omtalar flera
dylika utmärkelser, härjningar af pesten och den
ännu grymmare menniskohanden, stormar, som rasat
kring dess stränder, krigets åskor, vildare än de,
som dånat deromkring, och hvaraf den sista år 1676,
då Svenska flottan blef slagen af den Danska, och dess
amiralskepp Kronan sjönk tillika med befälhafvaren
grefve Creutz.
Ön är fruktbar; bland dess märkliga
alster äro de små, starka men ihärdiga hästarne,
hvilka utgöra en egen race, som likväl på sednare
åren blifvit allt mer och mer sällsynt, och hotar
att snart alldeles utdö. Öland har, under de krig,
hvarmed i medeltiden Sverige och Danmark söndersleto
hvarandra, åtskilliga gånger, men blott för kortare
tider, lagts under danska väldet, och undgick, lika
litet som rikets öfriga landskap, sin känning af
Kalmare-unionens nesa och lidanden.
Bland Ölands naturmärkvärdigheter är Jungfrun,
en fruktansvärd klippa, belägen en mil från land,
mörk, hotande, tvärbrant och otillgänglig, hvilket
föranledt dess namn, och de många sjöskador, som der
omkring inträffat, hafva gjort, att seglaren icke
ser henne utan bäfvan, samt att många sagor om henne
förvaras i traditionen. Bland dessa är äfven följande:
En ung och oskyldig flicka föll i en röfvares våld,
som med rå känslolöshet hånade hennes svaghet, och
mot henne utöfvade styrkans vilda rätt. Hon sökte då
på denna klippa en tillflygt undan det förakt, eller
det kränkande medlidande, hvarmed hon fruktade att
verlden skulle anse hennes olycka; men då hon äfven
här fann sig gäckad af den döda naturen, liksom af
menniskorna, och jorden nekade henne hvarje medel
till uppehälle, beslöt hon att ej fortsätta sina usla
dagar så länge, till dess hungern skulle lykta dem,
utan gjorde sjelf ett slut derpå, och störtade sig
i en sjö på klippans topp, der hon ändtligen fann
den efterlängtade räddaren undan eländet. Nu
yttrade omsider naturen sin sorg öfver
hennes öde. Sjön, hvari hon kastat sig, färgade
sitt vatten svart, och dess få invånare, fiskarne,
antogo samma nattens färg. De syntes endast lefva der,
för att bevittna den oskyldigas beklagansvärda lott,
ej för att gagna det lefvande slägtet, ty hvem som
försökte använda dem till sin föda hämtade deraf,
i stället för näring, sjukdom och döden.
Jungfrun, olycksbringande för så mången seglare,
var år 1598 nära att blifva konung Sigismunds graf,
emedan konungens skepp i tre dagar drefs deromkring
under storm och mist, till dess det ändtligen lyckades
berga sig undan fasta landet.
Det märkvärdigaste af hvad Öland har att erbjuda
betraktaren, som här forskar efter något svenskt
minne, hvarvid hans blick kan fästa sig, är Borgholms
slott. Det ligger på vestra sidan af ön, vid en
vinkel, som det utskjutande kalkberget der bildar,
3 mil norr ifrån Kalmar, öfver hvilken stad, äfvensom
öfver den kringliggande trakten, man från slottet
har den skönaste, mest pittoreska utsigt. Borgen
anlades redan i långt aflägsna tider, och ingen
tradition vet uppgifva af hvem eller när det
skedde. Redan på 1200-talet omnämdes den likväl i
en författning af Magnus Ladulås, och hans söner
Erik och Waldemar hade den sedermera i förläning
tillika med ön. Borgholm har varit en af de både
praktfullaste och starkaste borgar i Norden, och en
af dem, som genom sin rymlighet, sin smakfullhet och
den kringliggande nejdens skönhet, mest lockat landets
mäktige, att der vistas. Hade den ej legat på en ö, så
att man måste passera vattnet för att ditkomma, skulle
den troligen i ännu högre grad inbjudit dertill,
och således blifvit vittne till ännu flera historiskt
märkvärdiga tilldragelser. Den saknar emellertid för
ingen del sådana. År 1361 intogs borgen af danske
konungen Waldemar, hvilket den svage Magnus lät ske,
utan att deremot foga några anstalter. Den återkom
likväl snart under svensk lydnad. Under den följande
unions-tiden vexlade den som oftast herre. Carl
Knutsson, Sten Sture, Svante Sture och Gustaf Wasa
nödgades, efter hvarandra, rycka den ur danskarnes
händer.
 |
| Borgholms slott i äldre tider. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0085.html
