Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barn och små fåglar. Onkel Adam.
- Öfver begagnandet af kulörda glasögon.
- Tankar, väckta vid en skolexamen. S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hade blifvit sorgligt stämd och kände att det ej var
långt efter tårar; men hastigt vände jag mig om, strök bort
en tår och mumlade vid mig sjelf: "Gamle narr! hvarför
sörjer du – det är ju nu, som förr; ty här har du både
barn och små fåglar.
Onkel Adam.
*
Öfver begagnandet af kulörda glasögon.
Många personer med svaga ögon begagna kulörda
glasögon, äfven då de äro rent skadliga. Under inga
omständigheter skulle man nyttja sådana å mulna dagar,
i skymningen och vid mildt ljussken, enär ögonen derigenom
blifva till den grad känsliga och retliga, att de icke mera
fördraga starkare ljussken eller belysning. Kulörda glasögon äro
nyttiga, för att skydda ögonen mot återskenet af det på snön
fallande solljuset. Personer, som tillfriskna efter ögonsjukdomar,
kunna likaledes begagna sådane, men de böra så snart
som möjligt åter bortläggas. Ögat borde härdas, då det icke
är fråga om bländande föremål, såsom snö, vattenytor, hvita
byggnader o. s. v. Personer med mycket svaga ögon kunna
äfven vid läsning och skrifning betjena sig af svagt kulörda
glas, men böra icke deraf göra en vana, enär ögat blifver
allt känsligare för luftens intryck. Gröna glas äro efter många
observationer skadliga för ögonen. Den som begagnar
kulörda glasögon, bör använda blåaktiga glas. Dock få dessa
ingalunda vara kopparblå, ej heller rökiga och dunkla, sådane
de tillverkas i Paris och London, utan koboltblå, som man
får dem från Berlin.
Vi tillråda de af våra läsare, som nödgas använda
kulörda glasögon att behjerta ofvanstående, på erfarenheten
grundade vinkar.
*
Tankar, väckta vid en skolexamen.
När jag bevistar en examen i en goss- eller flickskola
och hör dessa 12 à 13 års gamla barn reda sig i
ämnen, som för en tjugu, tretio år sedan voro alldeles
främmande för barnaundervisningen, och i hvilka jag, och,
jag vågar säga det, de flesta jemte mig, vid en långt mera
framskriden ålder saknade all insigt, ja, hvarom vi knappast
hade en namnkännedom, känner jag mig ofta färdig att rodna
inför det unga slägtet, och har många gånger önskat att kunna
räkna mig till det, för att på nytt få ingå i skolan och
tillegna mig en bildningsgrund, sådan, hvarmed den nu utrustar
sina lärjungar. Men tiden går framåt och icke tillbaka, och
visaren på hans sekeltafla tager icke minuten, ännu mindre
årtiondena åter, sedan han mätt deras gång. Att stanna vid
en sådan önskan vore alltså en dårskap, men då den väckes
genom jemförelsen af de framsteg undervisningsväsendet gjort
i våra dagar och det intresse, hvarmed det nu, emot förr,
omfattas, leder den tankarne på ett annat dermed närbeslägtadt
förhållande, nämligen de större fordringar samhället i vår
tid bör äga på den bildade individens medverkan till dess
allmänna förkofran.
Fordomdags behöfde icke – med undantag för den lärda
klassen – hvarken mannen eller qvinnan mycken kunskap
för att, som det heter, taga sig ut i verlden. Deraf en
rådande likgiltighet, att ej säga förakt för densamma. Bokvett
var en last, hvarmed man sällan gjorde någon förmånlig
seglats på lyckans haf. Hvad var naturligare än att man hellre
gick med okunighetens barlast. Männernas inre råhet alstrade
afsky för hvad de kallade “lärdom“ hos qvinnan, och gjorde
den till ett mål för löjet. Menniskorna behöfde icke hvarandras
andeliga krafter. I sina förhållanden utom familjen och
sällskapslifvet kände de sig isolerade som stenpelare vid ett
bråddjup. De voro icke förbundna genom den kedja, som
förklarar gemensamheten af deras bestämmelse. Jag säger
icke, att ju ej äfven då lysande handlingar utfördes och
välgörenhetsinrättningar till allmännare gagn stiftades, ty
upplysningen har aldrig saknat vänner och anhängare, men,
lemnande dem i sitt värde, stannar jag endast vid de underbara
förändringar bildningens stigande och spridande framkallat i
det närvarande lifvets alla förhållanden. Den har dragit
kedjan mellan de omtalade pelarne och bundit folken,
samhällsklasserna och individerna vid hvarandra genom bandet af ett
förut okändt ömsesidigt beroende, ett beroende af så mycket
större vigt, som dess inflytande först finner sin gräns på det
sedliga och moraliska lifvets gebiet.
Månne denna sanning och de förbindelser, som den
ålägger bildningens pretendenter, nog tidigt och
nog klart inskäres hos lärjungen i skolan, eller
månne den icke förtjenar sitt rum bland de ämnen, som
tillhöra skolundervisningen? Låtom oss pröfva det!
Tag fram ett barn ur hopen och ställ framför denna
en gosse eller flicka ur de välklädda klasserna,
som så fermt löser ett aritmetiskt tal, är så
ofelbar i alla satslärans bestämmelser, så bekant
med logikens hufvudstycken och skanderar hexametrar
och alexandriner efter metrikens reglor, och fråga
honom eller henne: Hvilka pligter ålägga dig
bildningens företräden mot denne din broder? och den
tillfrågade skall troligen blifva dig svaret skyldig,
eller förklara sig icke hafva några pligter mot det
barnet. Och dock, af huru mycken högre betydelse är
ej kunskapen derom än i något af de upprepade ämnena,
ehuru nödvändiga steg de kunna vara i den trappa, som
leder till bildningens höjder. Men då hennes yttersta
mål är att göra menniskan god (i detta ords sanna
mening) och i kärlek förbrödra henne med sitt slägte,
så bör det icke skymmas af medlet, eller detta sättas
i dess ställe.
Detta fattiga barnet, till hvilket det välklädda
icke visste sig äga några pligter, är dock en lem
i samma samhällskropp som detta; och lika som den
ena lemmens lidande förlamar den andras verksamhet
och åstadkommer hela lekamens illabefinnande hos
menniskan, blir verkan och återverkan densamma inom
samhället. Jag tvekar icke att säga, att de lägre
klassernas förderf till stor del utgår från de högres
och att förbiseendet eller misskännandet af det
analoga gemensamhetsförhållandet mellan kroppens
och samhällets lemmar innebär en stor brist i vår
tids bildning. Detta påstående är vågadt, och skall
tvifvelsutan väcka motstånd från flera håll. Man skall
säga att de olyckliga samhällsbarnens öde aldrig så
behjertats af deras lyckligare likar som i våra
dagar; att större summor aldrig varit nedlagda på
barmhertighetens offeraltare; ej så många föreningar
blifvit stiftade för menniskovänliga ändamål eller
mångfaldigare tillfällen varit beredda till en mera
omedelbar beröring emellan hög och låg. – Sannt,
mycket sannt! Allt hvad med penningar kan åstadkommas
till armodets hjelp är bringadt eller skall bringas
till stånd, men det är ej nog? Ett annat återstår
nu att göra. “Menniskan lefver icke allenast af
bröd“, och den nöd, som hårdast trycker den elända,
består ej i bristen deraf, utan i bristen på sedligt
medvetande. Vore det endast den oförskyldt påkomna
fattigdomens behof, som skulle afhjelpas, visste nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0091.html
