Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 63.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig mer kom upp och läste Bibeln, tillsammans med
oss. Men då vi frågade efter dig svarades beständigt
att du var i klostret, hos de gamla nunnorna, för
att lära dig språngsöm och annat fint syarbete."
"Jag!" sade Elna, helt förvånad. "Jag har aldrig
varit i klostret och lärt mig någon söm, det vet den
fromma fru Veronica, som står der."
"Nej, minsann hon det har, min lilla fina jungfru",
sade Veronica. "Nej, då! Vi sex, som nu äro qvar i
Alvastra och der njuta underhåll intill döddagar,
af kungens nåd, som det heter, sedan han frånröfvat
oss allt, äro allesammans alltför gamla och hafva för
svaga ögon, för att befatta oss med finsömnad. Helt
annat vore det, om någon af de yngre nunnorna stannat
qvar, men ..."
"Bättre visste de", var drängens mumlande inpass.
"Tyst han, der!" befallde Ingeborg.
"Men", återtog Veronica, som icke låtsade gifva akt
på afbrottet, "de äreförgätna menniskorna skyndade
att begagna sig af tillåtelsen att lemna vår heliga
fristad. De flyttade, den ena hit, den andra dit, till
vänner och anförvandter, och somliga hafva till och
med – o, jag blygs att uttala det förfärliga ordet!"
"Hu då, hm ... hvad hafva de då gjort?" frågade
lilla Ingeborg, helt förskräckt och fruktande att få
höra något brott nämnas.
"De ha ... de ha ..." stammade gumman, tvekande. "De
ha – gift sig!" utstötte hon ändtligen.
Nu skrattade Ingeborg Grip. Det var ett klingande
skratt, friskt och hjertligt, sådant det kan komma
endast från så unga läppar; men det sekunderades på
ett oväntadt sätt af drängens grofva bas, hvilken
snart öfverröstade barnets oskyldiga qvitter.
Men nu blef Veronica riktigt ond. Ådrorna i hennes
panna svällde och hon antog en vredgad min.
"Hör på, min lilla jungfru", sade hon, "man skrattar
icke gammalt folk och isynnerhet klosterfolk, så der
midt upp i synen. Henne ursäktar jag emellertid, ty
hon är bara ett barn; men var så god och tysta den
der grofhuggaren, der, som tar sig flera friheter,
än som någonsin kunna komma på en tjenares lott. –
Här har han stått och varit ohöflig emot mig, den
råa besten, och jag anhåller, att han derför måtte
behörigen näpsas. Hvad har det nu blifvit för tider,
då ..."
"Det har blifvit bättre tider för den fattige och
oupplyste", inföll tjenaren med hög röst, "bättre
tider, säger jag, tack vare vår nådige konung, den Gud
mildeligen välsigne, både i ny och nedan! Han tål inga
kloster, han ... Klok och upplyst i allt har han
insett hvad ondt de der djeflanästena gjorde och hur
de lata och otuktiga munkarne och nunnorna i frosseri
förstörde hvad den stackars bonden hade qvar, sedan
han gifvit godsherren hvad honom tillkom. Jag vet det,
jag; ty min farfar var mjölnare under Alvastra, medan
det ännu innehades af Benediktinermunkar. Sedan, under
min fars tid, flyttade Bernhardinermunkar dit; och
ena riktiga kanaljer voro de, allesammans. Slutligen
kom der ett kjortelregemente och ..."
"Se så, nu tiger du", sade Ingeborg. "Du får icke
förolämpa den här gamla nunnan."
"Jo", svarade mannen, uppretad ända till vredesmod,
"det får jag och det skall jag. Hon ..."
"Du hör hvad din herres dotter säger", inföll Ingeborg
och hade dervid en hållning, så imponerande, som en
liten prinsessas. "Blygs du icke, Hans? Jag klagar
på dig för min far, och då får du se, att du först
blir alldeles olycklig."
"Åh nej, det gör jungfrun icke, det vet jag; ty ännu
aldrig har jungfrun lagt något ondt ord för någon
stackare, utan alltid godt", sade tjenaren, och hans
min förvandlades härvid, så underbart plötsligt,
från ondska till den innerligaste kärlek, då han från
Veronica vände sin blick till Ingeborg.
"Nå, ja, men så tyst då", sade denna, blidkad. "Gå
nu beskedligt hem, Hans. Korgarne få stå qvar."
"Ja, jungfru, jag går, men först måste jag säga ..."
"Icke ett ord mera, Hans, så vida du håller af mig
... och det vet jag att du gör. Mins du, hur du
gjorde små vagnar åt mig, då jag var liten, liten,
och min mor lefde? Hafva vi icke alltid varit vänner?
Hvarför skall du nu göra mig emot och tvinga mig
att skaffa dig ledsamheter, det jag dock så gerna
vill undvika?"
Karlen såg på henne med en blick, som nästan tårades.
"Den söta engeln!" sade han, "Gud välsigna henne! Hon
blir sin saliga fru moders fullkomliga afbild."
Och han gick, men vände sig om i dörren och knöt
näfven åt Veronica.
"Du, din gamla elaka uggla!" sade han, ty det tycktes
verkligen vara honom omöjligt att hålla inne med
något af den galla, som jäste inom honom ... Ja,
korsa dig, du ... det kan du gerna göra. Men det
hjelper icke ändå; ty Pocker tar dig nog, likaväl,
en vacker dag, med båd’ hull och hår. – Var det
icke du, som så grymt pinade min arma systerdotter,
då hon var tjenande syster i Alvastra? .... Hur blef
hon icke gisslad för de minsta förseelser, huru fick
hon icke sitta i fångkällaren, i det der fuktiga
hålet, dygn ut och dygn in, utan både mat och dryck,
och ni, barbariska klostermenniskor nöjde er bara
lifhanken var qvar. Och icke blott den arma Märtha
var offer för ert tyranni ... det var allt många,
som delade samma olycksöde. – Och nu, då befriaren
kom, då den stackars flickan, liksom många andra,
skulle blifvit lycklig af sin frihet – nu var hon
förstörd till både kropp och själ, hade lungsot och
var litet vriden på förståndet med emellanåt. Men på
sina rediga och någorlunda plågfria stunder omtalade
hon för oss saker och tilldragelser inom klostret,
hvarvid håren kunde resas på hufvudet. Nu är hon
död och frid vare med hennes själ; men öfver hennes
plågare måtte aldrig någon frid komma."
När han talat till punkt rusade han ut; han hade nu
sagt allt hvad som låg honom på hjertat och förr
skulle en strid ström kunna hejdas i sitt lopp,
än lilla Ingeborg skulle kunnat hejda den på sin
aflidna systerdotters vägnar så djupt kränkte mannens
ordsvall.
Ingeborg vände sig nu åter till Elna och började tala
med henne, då hon åter stördes af Veronica, som sade:
"Jungfru Ingeborg, tror hon att jag behöfver tåla det der?"
"Ja, i fall det är sanning", svarade Ingeborg.
"Men det är det icke, jungfru lilla; det är det
icke. Begriper hon icke, att ..."
"Af barmhertighet låt mig vara i fred!" bad Ingeborg,
nu temmeligen otålig. "Elna har varit min lekkamrat
och jag håller innerligen af henne. Nu har hon varit
sjuk och det är således länge sedan jag träffade
henne. Låt oss nu ostörda få språka tillsammans."
Det ofantliga anseende, som adeln på den tiden hade,
gjorde att äfven deras barn, om också minderåriga,
blefvo åtlydda och bevisade all aktning. Således fann
den gamla nunnan för godt att icke längre motsätta
sig ädlingens dotter, utan förfogade sig ändtligen
bort, mumlande mellan tänderna en hel hop, som de
unga flickorna dock icke hörde, så inbegripna voro
de i sitt ifriga samtal, medan mor Ingrid stökade
med uppackningen af korgarnes herrliga innehåll.
"Här är vin, både sött och starkt", sade Ingeborg;
"och så fins der mumma och kirsedrank och rostockeröl
i de andra flaskorna; ty jag tänkte så, att hvad
den sjuka ej förtär kan väl komma till pass åt de
friska. Och i den andra korgen finnas allehanda goda
saker; jag var med då kocken lade ner dem."
"Ja, men hur vågade jungfrun? ... Tänk om herr
Eskil blir ond! ... Han blef det i går, då han fann
min svärfar i köket", sade Ingrid med ängslig min.
"Ingen fara", sade Ingeborg? "Jag vill visst icke
bakom min fars rygg göra något, som han ogillar. Men –
Elna är ju sjuk och lider brist på allt. Och om min
far är sträng mot Johan, så plär han deremot med mig
vara ganska öfverseende; ty jag förstår så väl att
lirka med honom. – Det här får han dock aldrig veta,
ty han har helt annat nu att tänka på. – Kungen kom
till Eskilsnäs, för en stund sedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
