Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 63.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtföljd af unge Sturen och ett par andra herrar. Det
blef en villervalla, må ni tro. – Inte vet jag hvad
det var åt min bror; men han såg alldeles förstörd
ut. Han kom springande ur min fars rum och tog vägen
snedt öfver borggården, för att hinna undan, innan
det höga främmandet hann fram öfver vindbryggan. Och
så sprang han upp i sin kammare, i östra tornet,
der han stängde in sig. Men mig hade han mött under
farten och helt hastigt hviskat om att Elna var sjuk,
m. m. – Då skyndade jag till köket och sedan hit."
"Men, goda jungfru, att kocken då fick tid att tänka
på oss, stackare. Jag tycker det skulle ha blifvit
en förfärlig brådska med tillredelsen af middagen,
då kungen kom", sade Ingrid.
"Hans nåde stannar icke öfver middagen", svarade
Ingeborg. "Han ville endast säga några ord åt min far,
eftersom han red förbi, för att färdas till Alvastra,
der han anlägger ett slott, helt nära det gamla
klostret."
Knappt hade Ingeborg Grip sagt detta och åter börjat
ett ifrigt samtal med Ingeborg, då en betjent, klädd
i huset Grips grannaste helgdagslivré, kom instörtande
och ropade:
"Jungfru Ingeborg! ... för Guds skull skynda! Kungen
önskar se jungfrun, ty hans höga nåde har nu beslutat
stanna öfver middagen och herr Eskil har befallt er
skynda, allt hvad skyndas kan."
"Hur visste min far, att jag var här?" frågade
Ingeborg helt bestört.
"Kocken har sagt det, som jag tror."
"Se så, ja! ... Hvad var det jag sade?" jemrade Ingrid.
"Ni kan vara fullkomligt lugn, mor Ingrid", sade
Ingeborg; "er skall intet ondt vederfaras, och icke
mig, heller. Farväl! Jag kommer snart igen."
Och i nästa sekund var hon ute genom dörren.
Mor och dotter hade knappast hunnit utbyta några ord,
förrän gamle Thomas kom vacklande in i stugan, der
han nedsjönk på den blåmålade träsoffan, som stod
nära dörren.
"Hvad i Herrans namn står på, far?"
"Åh, hå!" pustade den gamle", hvilken ångest jag har
utstått! Det kan ni aldrig begripa, eller föreställa
er. Tänk, bara, att herr Johan var nära att för min
skull få stryk af sin far!"
"Stryk! ... Herr Johan! ... Det är icke möjligt."
"Jo, minsann var det icke hardt nära. Och hade icke
kungen helt oförmodadt kommit, så ..."
"Nå, men berätta då far! Berätta! För din skull,
sade du."
"Ja, just för min skull. O, jag har ännu hjertat i
halsgropen och det dänger och slår, så att bröstet
kan sprängas."
Och nu började gubben att berätta, ord för ord,
hvad vi redan veta, först om hans samtal med Johan
och sammanträffandet med herr Eskil, och vidare om
den sednare tilldragelsen mellan far och son. Gubben
hade smugit sig en bakväg, gått – icke öfver vindbron,
utan öfver slussgrafven, der han visste ett ställe
finnas, som man kunde vada öfver. Så hade han, äfven
med fara att blifva ertappad som lyssnare, ställt sig
under fönstret till herr Eskils kammare, hvilket var
beläget något högt från marken och hvaraf öfversta
afdelningen för tillfället stod öppen, och sålunda
förnummit hvarje ord. Han hade varit så ängslig, att
den ädelmodige ynglingen skulle blifva misshandlad
för hans skull, att han ännu darrade i alla leder.
Ingenting om Ingrids och Elnas både förvåning och
beundran ... de öfvergingo alla gränser, och all
beskrifning deröfver skulle bli för matt.
*
III.
Vänskap och politik.
Vid den lika oväntade som bestörtning väckande
underrättelsen om konungens ankomst till Eskilsnäs
blef, såsom man lätt kan föreställa sig, en stor
uppståndelse derstädes, och ägaren till slottet fick
nu helt annat att sköta, än att experimentera
med sitt uppfostringssystem. Han rusade genast
ut på borggården, der han, barhufvad och höfviskt
bugande, (ehuru – vi måste tillstå det – icke så
särdeles djupt), mottog det höga främmandet. Sonen
deremot, flydde under villervallan, genom en bakport,
och stack sig undan i sin tysta kammare, belägen
högt uppe i ett af tornen, öfvertygad, som han var,
att der få vara ostörd och ej bli uppsökt af någon,
så länge det höga besöket varade. Han hade dock –
såsom vi redan veta, af en slump mött sin syster
Ingeborg och fått tillfälle att, i flygande, om man
så får säga, tillhviska henne några ord om Elna.
Herr Eskil var i allt en oböjlig, stolt och hård man
och skulle omöjligen – om icke med tvångsmedel –
kunnat förmås att visa Gustaf I skyldig höflighet
och undersåtlig vördnad, så vida han ej i sitt hjerta
hållit af honom och gillat alla hans åtgärder, äfven
den, att låta kröna sig till konung och icke stanna
vid blott riksföreståndare, såsom Sturarne varit – en
handling, som de fleste af landets adelsmän klandrade,
mer af högmod, än af någon annan bevekelsegrund; ty
de tyckte sig ogerna vilja sänka hjessan och kröka
ryggen för en deras fordna like. Herr Eskil, deremot,
var bland de få af sina ståndsbröder, som hyste den
meningen, att styrelsen inom Sverige nödvändigt borde
vara monarkisk, såsom i allo bäst passande. Folket
hade ju från urminnes tider varit vandt att hafva en
konung, och huru mycket än de ädla Sturarnes minne
var bland dem afgudadt, fordrades dock – så tyckte
herr Eskil Grip – både krona och spira för att så väl
inom, som utom Sveriges landamären gifva mera glans
och gehör åt den som förde riksrodret.
Men, låtom oss återvända till mottagningen på
borggården. Der stodo nu tvänne ansenliga män, stora,
högväxta, af ett kraftfullt och manhaftigt utseende,
i spänstighet och muskelstyrka öfverträffande – icke
allenast många bland sina samtida, utan helt säkert
allt hvad nutiden sett eller kan föreställa sig. De
voro båda af ett nu längesedan utdödt slägte, barn
af en tid, då Sverige ägde män med stora kroppar och
stora själar. Vi vilja väl icke härmed hafva sagt,
att det nu helt och hållet saknar de sednare; men
att de förra – de, som förmådde icke allenast bära de
tunga rustningar, vid hvars blotta åsyn man förvånas,
utan äfven lätt och ledigt röra sig med dem, nu äro
borta från jorden, för att aldrig mera återkomma,
det kunna vi med all visshet påstå, liksom att något
så resligt och till det yttre kraftfullt slägte helt
säkert aldrig mer kommer att finnas i Norden.
Konung Gustaf I, då ännu icke förmäld, var i
sin mannaålders blomma; han hade nyss fyllt sina
tretiofyra år. En vacker man var han, icke blott
i fråga om anletsdragen, som voro fina och nobla,
utan till hela gestalten, med ett ord – i hela
sitt yttre. Den ansenliga längden, de symetriska
lemmarne, det hvälfda, breda bröstet, höljdt af det
längsta, yppigaste och jemnaste skägg man någonsin
sett, och som Gustaf krusade, kammade och vårdade
med yttersta omsorg (det var hans enda, men också
märkbara koketteri), den imponerande hållningen och
de nästan medfödda kungliga laterna – allt detta
tillsammantaget gjorde, att hvarhelst han visade sig
egnades honom en ofrivillig vördnad, äfven af dem,
som af en eller annan orsak ogillade hans handlingar
och, vare sig hemligen eller uppenbarligen, erkände
sig för hans motståndare.
Och då dertill kom, att han hade röst och anletsdrag
fullkomligt i sin makt: att den förra kunde låta än
dundrande som åskan, än mild som vestanvindens sus,
allt eftersom han ville skrämma eller öfvertala, samt
att blickar och minspel så klart och tydligt återgåfvo
alla själens rörelser och inneboende tankar, så måste
man erkänna, att denne man var af Gud utrustad med
förmåga till det stora och heliga värf han en gång
för alla föresatt sig – fäderneslandets räddning
från utländskt ok och dess höjande till frihet och
sjelfständighet.
Äfven herr Eskil Eskilson Grip var, såsom redan nämdt
är, en till det yttre stor och ansenlig man. Han var
fullt ut så lång som Gustaf Wasa, kanske till och med
något längre, var lika högbröstad och muskelstark,
dock måhända något för korpulent för att endast vara
fyratiotvå år gammal. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0095.html
