Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 63.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom vara alldeles ursinnig. Tala förmådde han icke,
änskönt det kunde hafva varit en lättnad att i
artikulerade ljud utgjuta sina känslor.
Ändtligen kastade han sig ned på stolen vid det lilla
skrifbordet, som stod i rummet, och hvarpå lågo några
få, i skinn inbundna böcker – mycket nog för en ung
man under denna på litteratur så fattiga tid. På
den tarfliga sängen låg en luta, hvilket instrument
högst sällan fick saknas i ett adelshus; ty på det
spelade både män och fruntimmer af den högre klassen,
samt sjöngo dertill kärleksqväden, af högst enkel
och tarflig poesi.
Johan mera föll än satte sig på den hårda, obeqväma
stolen af ek, konstigt skulpterad, men ej försedd
med någon dyna. Han stödde båda armarne mot bordet
och ansigtet mot händerna och brast i gråt.
Men denna gråt var så våldsam och plågsam, att den
i stället att lindra smärtan i hans bröst, som var
nära att sprängas, snarare ökade den, ty det var
en konvulsivisk gråt; icke en sådan man ser det
öfverretade, våldsamt kufvade barnasinnet utgjuta –
nej, det var den brådmogne ynglingens förtviflans
uttryck.
Medan han så satt under snyftningar, så djupa att
bröstet häfde sig onaturligt och axlarne rycktes
upp och ned, så högljudda och hjertskärande att de
skulle kunnat röra en stenbild, rycktes dörren till
rummet våldsamt upp och in störtade – en vän – den
ende på jorden, hvars ankomst kunde vara till gagn
och tröst, den ende som möjligen skulle kunna lugna
och hugsvala – nämligen Svante Sture, Johan Grips
med honom jemnårige lek- och läskamrat.
"Är du här, Johan?" ropade den unge Sturen
ifrigt. "Hvarför, i Guds namn, gömmer du dig undan,
då jag kommer? – Men ... hur i all verlden är det
fatt med dig? ... Du kommer ej emot mig ... du vänder
bort ditt ansigte ... du gråter!"
"Nej, Svante, jag gråter icke", svarade den stolte
Johan och bemödade sig att göra rösten klar och ren,
hvilket dock helt och hållet misslyckades. "Nej,
jag gråter icke."
"Du gör det, säger jag", återtog Sturen, bemödande sig
att få hans händer från ansigtet. "Neka icke dertill
... och framför allt blygs icke för dina tårar;
ty vid våra år är det ju ännu tillåtet att hafva
menskliga känslor."
"Nej, nej, jag gråter icke", envisades Johan, som
gjorde fåfänga ansträngningar att lösgöra sina händer
från vännens. Ändtligen lyckades det honom och han
rusade upp. Men en blodström frustade i detsamma
öfver hans bröst, helt och hållet förstörande den
ljusa liftröjan.
Svante Stures bestörtning vid denna syn förmår hvarken
pensel eller penna måla. Han trodde vännen vara en
sjelfmördare; ty i första ögonblicket varsnade han
ej hvarifrån blodet kom.
Johan hade fallit baklänges ned på sängen, öfver
lutan, som gaf ett klagande ljud ifrån sig, då hon
krossades under tyngden.
"Du är sårad!" ropade Svante, i det han störtade fram,
fattade i Johan med båda armarne och stödde mot sitt
bröst hans dödsbleka ansigte, då ganska ymnigt med
blod kom äfven på hans, Sturens, kyllerrock. "Hvar är
du sårad? ... Har du gjort det sjelf, olycklige!"
"Ja, väl olycklig ... olycklig, olycklig", stammade Johan.
Af dessa ord uttalade med matt röst, styrktes Svante
ännu mer i sin förmodan, att den stackars gossen
kunde tagit sig något oråd före. Han var i begrepp
att kalla på hjelp, då Johan, som märkte hans afsigt,
grep om hans handled, så hårdt, som om den sutit i
ett skrufstäd. Det var förtviflan, som gaf styrka åt
den ännu späda handen.
"Af barmhertighet!" stammade Johan, "lugna dig och
tig! ... Ser du icke att det är näsblod?"
Ja, verkligen! De våldsamma känslorna hade kommit
blodet i svallning, så att det tagit sig en utväg –
lyckligtvis genom näsan.
"Ja, vid Gud!" sade Sturen lugnad. "Min sann är det
icke näsblod. Jag fruktade ..."
Han talade icke meningen till slut, utan skyndade
att stämma blodet, medelst kallt vatten och i nacken
lagda kalla nycklar, det enda, som stod till buds;
detta lyckades så småningom.
I samma mån blef också Johan så pass återställd,
att hans vän trodde honom om att kunna underhålla ett
samtal, hvarför han började bestorma honom med frågor,
angående orsaken till hans oerhörda smärta.
Johan ville i början icke svara; ändtligen sade han
med en nästan vild blick:
"Svante ... jag gret icke ... Jag gret icke."
"Du gret", sade Sturen i bestämd ton, "och jag
begriper ej hvarför du vill förneka det. Blygs du
för dessa tårar, så skall jag säga dig, att det är en
falsk blygsel. Ty det gifves tillfällen här i lifvet,
då äfven den starkaste man måste gråta – hvad mera
då en sextonårig yngling."
Johan teg. Efter en paus sade han:
"Svante; lofva mig en sak."
"Hvad då?"
"Sök att glömma att du sett mig gråta."
"Ja, min stackars vän, det skall jag visst försöka,
om det kan bringa dig någon tröst. Men – hvad är
å färde? Hvem och hvad är det, som har bragt dig
i ett sådant tillstånd af öfverretning? Säg mig
det? ... Förtro dig åt din vän! Jag försäkrar, att
du har ingen bättre än mig. Det har du ju sjelf så
många gånger sagt, allt sedan vi, såsom små gossar,
vistades tillsammans på Ekeberg och der läste,
tillsammans med gossarne och flickorna Lejonhufvud,
för den der beskedliga munken, pater Benedictus,
som de enkom hade hemtat ut från fransiskanerklostret
och som nu, sedan alla kloster äro förstörda, lärer
funnit en fristad hos din far, enligt hvad jag hört."
"Han har det ... Det är en beskedlig gubbe, annars,
den der pater Benedictus; men han kan omöjligt
förlika sig med reformationen och den som infört den
i Sverige."
"Det må vi icke förtänka honom, käre Johan; ur hans
synpunkt betraktadt är det ganska naturligt. Alla
sådana storverk behöfva tid på sig, för att sinnena
skola vänja sig vid dem. Men nu var det om dig vi
skulle tala. Hvad har väl tilldragit sig här, som
kunnat så uppröra dig och skaka alla dina nerver?"
Och nu berättade Johan, redigt och sammanhängande,
ända till hvarje ord af de båda uppträdena, i skogen
och i herr Eskils kammare.
Svante Sture afhörde honom uppmärksamt, men måtte
dock ej hafva fattat meningen af hans berättelse,
ty då den var slut sade han:
"Hm! ... Det var förskräckligt det der. Men, du
som bättre än någon annan känner din fars våldsamma
lynne, du borde ej hafva retat honom."
"Retat honom?"
"Ja. Hvarför gick du och jagade under förbjuden tid?"
"Jag! ... Gick jag och jagade? ... Det var ju
icke jag ... Det var ju gamle Thomas, som af ångest
öfver sin sjuka sondotter gick åstad och gjorde
det der vågstycket, och jag, som påtog mig brottet,
för att skona honom för följderna af min fars vrede."
"Jag förstod dig icke rätt. Det var således för hans,
för en simpel tjenares skull! – Det är obegripligt."
"Alldeles icke, käraste min Svante. Så hård, som
min far är och mån om att blifva åtlydd, äfven i det
minsta, så hade han bestämdt låtit piska sönder gamle
Thomas, som aldrig hade öfverlefvat hvarken smärtan
eller skammen; ty han är sextiotvå år gammal och har
hittills alltid uppfört sig oförvitligt. I min mors
föräldrars hus har han tjenat i sin ungdom och med
henne följde han hit i huset. Bland hennes sista ord
på sjuksängen var, att min far aldrig måtte förskjuta
Thomas, blefve han än aldrig så gammal. Min syster
och mig anbefallde hon likaledes, att vi skulle vara
goda emot honom. Men det behöfde hon visst icke; ty
vi båda hålla ju så mycket af den trogne tjenaren,
som bar oss på sina armar, då vi ej kunde gå, lekte
med oss, då vi blefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
