Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 63.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans ansigte bar den rent aristokratiska prägeln,
men kunde dock ingalunda kallas vackert, emedan det
saknade alla ädla och milda drag och endast uttryckte
stolthet, sjelfständighetskänsla, hårdhet, jemte
en icke ringa grad af inbilskhet.
Gustaf Wasa älskade icke denne man, emedan han
kände honom såsom hård, icke sällan grym mot sina
underhafvande, något som Gustaf, ehuru sjelf en ganska
sträng herre mot verkligt felande, ej kunde lida. Men
han högaktade Eskil Grip för hans rättskänsla, i
allt hvad som rörde stora och vigtiga ämnen, samt
hans varma fosterlandskänsla, som aldrig förnekade
sig och som gjorde att herr Grip verkligen ansåg
Wasa för fosterlandets räddare och för den ende,
hvars hand var stark nog och hvars hufvud var nog
ljust, för att under så mycken oro och nöd föra det
nära sjunkande statsskeppet i hamn. Icke ens hans
afskaffande af katolicismen ogillade han.
Kungen, som på vägen, särdeles ju närmare han nalkades
Eskilsnäs, hade rönt synbara prof på folkmassans mot
honom så olika sinnesstämning, var rätt glad att af
ställets ägare, till hvilken han hade ett angeläget
ärende, blifva mottagen med vänlighet och öppenhet,
om ock kanske icke med tillräcklig ödmjukhet –
ty ödmjukhet var ett ord, som ej stod i herr Eskils
ordbok, så vida det icke gällde de fordringar han hade
på andra. Af slottets besättning hade Gustaf, vid sin
ankomst, visserligen rönt alla de vördnadsbetygelser,
som enligt den tidens sed borde egnas ett krönt
hufvud, men icke så af den honom på vägen mötande
allmogen, eller af godsets lägre tjenstepersonal,
bland hvilka högst få gillade och älskade honom,
sedan han förstört klostren och aflyst den dagliga
messningen i kyrkorna. Det var således icke så
få mulna ansigten han såg; det var icke så litet
mummel han hörde, ehuru endast helt doft och genast
nedtystadt af vredeblixten från hans ögon, mot hvilken
en hvar måste nedslå sina till jorden.
Och efter att, enligt sitt sätt och sin karakter,
hafva välkomnat sin höge gäst, som förklarade sig
ämna stanna endast några ögonblick, förde herr Eskil
så väl honom som hans åtfölje af tre ädlingar in i de
förnämsta praktrummen i slottet, möblerade, enligt
den tidens sed, dyrbart och gediget, men smaklöst,
obeqvämt och tungt.
På en vink af slottsherren inburos väldiga
silfverkannor, fulla af ungerskt och rhenskt vin, nyss
upptappadt ur källaren, samt ställdes på det stora,
med marmorskifva försedda bordet, omgifna af en hel
krets af mindre bägare, också af silfver, ty glas,
nämligen hvitt och fint, sådant det kunde framsättas
på herremansbord, var på den tiden en dyr lyxartikel
i Sverige, hvaremot silfver fanns i ymnighet, äfven
i förmögnare bönders hem.
Kungen, som var klädd i lifrock och benkläder af
kyller, stöflar af gröfre, garfvadt hjortläder,
försedda med ofantliga sporrar, samt fältbindel
i blått och gult, jemte ett bälte i samma färger,
hvarvid det ofantliga slagsvärdet hängde, slog sig
genast ned vid bordet, på den med dyna af gyllenläder
försedda bänken, der han lade bredvid sig sin svarta
sammetsbarrett, prydd med en lång, hvit strutsfjäder,
samt med ett dyrbart smycke af juveler. Hans trenne
följeslagare, en helt ung, ännu nästan i gossåren,
och två något äldre, men dock långt ifrån medelålders
adelsmän, förblefvo närmare dörren, i stående
ställning.
Knappt voro dock vinkannorna och bägarne framsatta,
förrän Gustaf började iskänka åt sig af det ungerska
vinet, som han älskade mer än det rhenska, i det han
sade:
"Stigen fram, gossar, för att med vår värds tillåtelse
smaka på hans förträffliga vin. J kunnen, liksom jag,
vara törstiga efter den långa ridten."
De unga adelsmännen läto icke säga sig detta tvänne
gånger. De skyndade fram och togo plats, samt beredde
sig att göra full heder åt välfägnaden.
Kungen sväljde med synbart välbehag den första
vinbägaren och satte den ifrån sig; men då värden,
som stod vid hans venstra sida, ville kredensa honom
ännu en bägare af den lika läskande som välsmakande
drycken gjorde han en afvärjande åtbörd och sade:
"Min ädle herr värd, jag är högst tacksam för den
välvilja ni visar mig och mina följeslagare; men ni
skulle i betydlig mån öka denna min tacksamhet om ni
tilläte mig få följa er in i ett enskildt rum, der
vi kunde få språkas vid rätt förtroligt, ensamma och
ostörda. Ty fastän dessa unga ädlingar allesammans
äro mina vänner, på hvilka jag tror mig med full
tillförsigt kunna lita, så är dock det ärende jag har
att till er, herr Eskil, framföra, sådant att det ej
tål mer än fyra ögon och fyra läppar."
Då Gustaf sagt detta steg han upp från bordet.
"Som ers höga nåde befaller", svarade Eskil Grip och
beredde sig att föra kungen till en långt innanför
de stora praktgemaken belägen enskild kammare. Han
vinkade dock i hast åt en betjent och gaf befallning
om, att kannan med det ungerska vinet skulle bäras
ditin, hvaremot de tre ungherrarne fingo behålla
det rhenska.
Kommen till dörren vände Gustaf sig om och sade:
"Låten nu se, mina unga vänner, att j tagen måttligt
till lifs af den välsmakande drycken; ty den är
förrädisk, så ädel den i öfrigt är. Endast den är vis,
som förstår att med måtta och sans njuta af lifvets
goda."
Han nickade nu vänligt och lemnade rum, dit åtföljd af
herr Eskil, som ej var litet nyfiken på hvad det kunde
vara för ett riksvigtigt ärende monarken syftade på.
Då de kommit in i det besagda rummet, vinet blifvit
inburet och tjenarne, som ombesörjt detta, voro i
begrepp att aflägsna sig, yttrade kungen:
"Min ädle herr Eskil, kanske begår jag en stor
ohöflighet, då jag gör en påminnelse om hvad er
godhet och klokhet redan torde hafva förutsett. Jag
ville nämligen bedja er om, att våra stackars
hästar kunde erhålla foder, vatten och den
behöriga ans, hvaraf de efter den långa ridten
i sol och dam äro i så stort behof, helst deras
krafter blifva så snart åter tagna i anspråk."
"Ers nåde", svarade Eskil med en djup böjning på
hufvudet, icke på ryggen, "Ers nåde kan vara
fullkomligt lugn i det hänseendet. Känner jag
min stallmästare rätt – och det vet jag att jag gör
– så har han längesedan beordrat stallsvennerna att
sköta om de ädla djuren."
"Det är godt, välborne herre", sade Gustaf och
betjeningen aflägsnade sig, hvarefter dörren stängdes
med både lås och regel, ett försigtighetsmått, som
väl kunde afstänga otidiga störare från rummet, men
icke lyssnande öron, så vida ekdörrens tjocklek ej
varit en borgen mot den sistnämda olägenheten.
"Ers nåde", började nu herr Eskil, (ty icke förr än i
Erik XIV:s tid började Svenska konungen antaga titeln
af majestät; han, denne fåfänge och praktälskande,
sedermera så olycklige konung var den, som införde
denna förunderliga titel), "Ers nåde, får jag icke den
glädjen att behålla min höge herre öfver middagen?"
"Det har jag visserligen icke ämnat", svarade
Gustaf, tvärtom tänkte jag före middagen vara långt
härifrån. Emellertid får detta bero helt och hållet
på tidsutdrägten af vårt blifvande samtal; och om
ni på tro och heder lofvar mig att ej foga några
anstalter i och för en läckrare måltid, utan låta oss,
om så fordras, med er dela er vanliga hvardagskost,
så ... få vi väl se. Var nu så god och tag plats och
låtom oss dricka och språka som goda vänner."
Herr Eskil satte sig vid det lilla bordet, midt
emot kungen, fyllde bådas bägare och beredde sig
att afhöra hvad monarken kunde hafva att säga.
Och der lemna vi nu de båda samtalande herrarne,
för att se huru den stackars Johan betedde sig i sin
enslighet.
Först rusade han, som om furier varit efter honom,
uppför torntrappan och in i rummet, hvars dörr han
väl tillslöt efter sig, men glömde att stänga, icke
erinrande att någon kunde komma in och öfverraska
honom, under dessa ett upprördt sinnes förfärliga
ögonblick, då han både önskade och behöfde vara
ensam.
Väl inkommen gick han med stora steg fram och
tillbaka i rummet, under åtbörder så vilda, att man
skulle trott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
