Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sken och verklighet. Berättelse af Richard Gustafsson. - Birmas befolkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, det är långt flera som förtjena en liten
uppmuntran denna termin än den föregående –
genmäler läraren.
– Se här hvad som behöfs till premier åt de flitiga
och till kläder åt de fattigaste – återtager
excellensen och lemnar läraren en summa penningar.
– Guds välsignelse och barnens tacksamhet blifva
lönen för edra välgerningar.
– Det är den skönaste lönen.
Excellensen trycker lärarens hand och går för att
åter stiga in i sin vagn.
På något afstånd från porten stå ett par herrar och
samtala med hvarandra. Den ena får se excellensen,
just då han stiger in i vagnen, och utropar:
– Såg du hvem det var?
– Nej! Hvem var det?
– En sådan gammal flickjägare!
– Hvem?
– Excellensen X. Det var han som kom ut ur huset
derborta och steg i vagnen.
– Han har väl haft något rendezvous, den gamle skälmen
– Helt säkert, men han förstår så väl att hölja
sina krokar i ett mystiskt dunkel.
– En sådan slipad gubbkanalje!
Vagnen med excellensen far förbi och försvinner bakom
ett hörn, men de båda samtalande stå ännu qvar, den
ene lyssnande med spänd uppmärksamhet till hvad den
andre förtäljer.
Det är historien om excellensens enskilda lif som
afhandlas; men vi hafva sett hur ringa tro man bör
sätta till dessa omdömen och berättelser, som löpa
omkring från mun till mun. I stället att lyssna till
vidare förtal om den aktningsvärde gamle ädlingen,
vilja vi begifva oss till en annan skådeplats och
söka upp nya föremål.
På teatern gifves i afton en pjes för första
gången. Vi stiga in under den sista entré-akten och
kasta en blick öfver salongen för att mönstra den
verkligt fina publiken. Vår uppmärksamhet fästes vid
två unga damer, som sitta bredvid hvarandra på öfra
parkett. De äro båda vackra, ja, man skulle kunna säga
att de äro ett par verkliga skönheter. Af den stora
likheten som uppenbarar sig hos dem skulle man kunna
tro att de äro systrar, men så är det icke, de äro
icke ens i sällskap med hvarandra, och den som sitter
till höger är synbart generad af grannskapet, ty ett
drag af förakt och motvilja spelar kring hennes mun
när blicken någon gång faller på den vackra grannen.
Hvilka äro då dessa båda? Jo, den som ser med
förakt på den andra är enkefru P., den för sin dygd
och sin skönhet så mycket beundrade damen. Den andra,
hon är en af dessa konstens prestinnor, som genom
sin bemärkta ställning i lifvet ständigt blir ett mål
för allmänhetens tal, och följaktligen äfven förtal –
hon är aktris.
Fru P. blef enka för ett och ett halft år sedan,
och gäller inför alla att vara en bland de mest
exemplariskt dygdiga qvinnor i hela hufvudstaden. Ett
helt år efter sin mans död afhöll hon sig från
allt umgänge med andra menniskor, och bara sörjde –
sörjde så djupt någon enka kan sörja. Hon har bänkrum
i kyrkan och går dit hvarenda söndag i
högmessan. Sedan sorgeåret utgick, är detta
endast tredje gången hon bevistar ett spektakel;
och hon skulle helt säkert icke kommit dit i afton,
om icke hon blifvit öfvertalad af sin trolofvade,
brukspatron H., den gamle gråhårsmannen, som sitter
bredvid henne.
– Hon är då redan trolofvad, och med en gubbe se’n,
anmärker troligen läsaren.
Det är af rena och ädla motiv, så säga åtminstone
alla. Brukspatronen är en gammal vän till enkefru P:s
far, han är sjelf enkling och behöfver någon som ser
om sig på gamla dagar, dessutom är han barnlös och
ägare af omkring en half million. Men det är icke
för rikedomarnes skull som enkefru P. offrar sin
ungdom åt den gamle mannen, nej, långt derifrån! det
är för att hålla ett löfte till sin hädangångne far,
att alltid omhulda och vårda den gamle vännen, och
hvem kan bättre vårda och omhulda än en hustru? Ingen
har naturligtvis hört detta löfte, men alla tro derpå.
Mamsell Z., aktrisen, är icke nog lycklig
att blifva så mildt bedömd som fru P., och det vore
också rent af omöjligt, om man får tro hvad ryktet
säger. Hon lär hafva en stor skara tillbedjare, och
ibland dem minst två hemliga älskare. Kanhända är
det på en af dessa sednare hon helsar nu, ty hennes
leende är så ljuft och betydelsefullt. Men skall man
då genast behöfva misstänka något när en ung qvinna
ler? Inte om hon vore en flicka ur privatlifvet,
men en aktris’ leende betyder alltid något, så säga
åtminstone alla. Stackars varelser, de äro verkligen
mycket att beklaga, om denna förmodan icke skulle vara
sann. Ryktet säger också att mamsell Z. har en son,
som är en afbild af grefve .... och att det är på
det underhåll gossen erhåller af grefven som
 |
| Birmanska arbetare. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
