Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Grindstugan. Af Marie Sophie Schwartz.
- Slettaforsen i Norige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slettaforsen i Norige.
Romsdalen anses för Noriges naturskönaste dal,
men, liksom alla skönheter, är den mycket ombytlig,
så att det lätt kan hända för turisten, när
han från Christiania har rest de 40 norska milen
till dalens nedersta ända, att han blott får se den
skönas framsträckta fot, men icke den förtrollande
figur som hon ofta döljer i den tätaste dimma. Då må
man sannerligen hafva tålamod och bedja om vackert
väder, ty om man väntar, förbarmar den stolta sig nog
till slut och visar sig i en så majestätisk rikedom,
att man ingalunda ångrar de offer man gjort, för att
njuta af denna förtrollande syn.
Kommer man ifrån Læsje, träder man vid Nystuen
in i Romsdalen och uppnår, sedan man följt Rauma
en mils väg, det största fall hon danar, nämligen
Slettaforsen, som just
icke är mycket hög, men utmärker sig för den
natursköna klyfta, genom hvilken den sammanpressade
vattenmassan störtar sig. Öfver forsen ligger en
bro, hvarifrån man ser långt fram i dalen, som i
sin halfva längd, tills den kröker sig i något mera
nordvestlig riktning, ännu icke visar Romsdalens
karakter i hela dess storhet, men bildar liksom en
försal, som med den gröna, skummande Rauma och de
med många slags löf- och barrträd rikt draperade
fjellsidorna och med en brant fjellvägg med snötak
danad bakgrund, låter åskådaren ana och förbereder
honom på den storartade natur som utbreder sig
när han följer dalens krökning. Då blifva formerna
mera utbildade, dalens väggar närma sig hvarandra,
öfverst äro de nästan lodräta, men nederst kila deras
mäktiga afsatser sig in emellan hvarandra, så att
Rauma genom dalgrunden må bryta sig ett zigzaglopp,
som också vägen följer i bugter.
*
Grindstugan.
(Forts. fr. sid. 108.)
Hunden trifs icke hemma, menade Anette. Hans herre
bryr sig icke mer om honom, utan är så upptagen
af sina höns, och det tycker icke Mufti om,
derföre springer han sin väg.
Sedan Anette sagt detta, gick hon hastigt ur
rummet. Hon visste, att hennes husbonde icke tyckte
om att hon sade något om hans höns.
Af idel omtanka för dessas trefnad och af fruktan
att de eljest skulle fara illa, hade Jonas Magnus
inlogerat dem i sin egen sängkammare. En aning sade
honom att Anette icke skulle behandla dem med den
konsideration han önskade, och derföre beslöt han
hafva dem under sina egna ögon.
Sedan tjenarinnan aflägsnat sig, gick Jonas Magnus
ut i allén för att se efter sin hund. Han ropade:
"Mufti", men ingen Mufti hördes af.
Om aftonen satt Jonas Magnus och arbetade.
Det var tidigt på våren och en skarp nordvestlig vind
med snö och regn drog hvinande förbi fönstren. En
känsla af välbehag öfver att slippa vara ute, skulle
bestämdt hafva uppfyllt hans bröst, om ej oron öfver
Mufti hade plågat honom.
Stund efter annan lemnade han skrifbordet, för att
lyssna om ej något ljud skulle förkunna att hans
gunstling vore i annalkande; men qvällen framskred
utan att hunden blef synlig. Nu hade också husbondens
oro stigit till en sådan höjd, att han beslöt gå ut,
för att än en gång söka sin Mufti.
Han hade just satt på sig öfverrocken, då det
välbekanta skallet träffade hans öron. Att skynda ned
och öppna var ett ögonblicks verk. Jonas Magnus hade
blifvit så glad, att han icke visste huru fort han
skulle få träffa djuret. När han fått upp porten,
rusade hunden upp på honom med ett otåligt och
klagande gnäll, högg tag i rockskörtet och drog och
drog, liksom han velat draga husbonden ut i det fula
vädret; men då Jonas Magnus icke tycktes benägen att
efterkomma denna uppmaning, började Mufti tjuta så
förtvifladt, att hans husbonde insåg att det måste
finnas någon särskild anledning för hundens envisa
ryckningar i rocken.
Jonas Magnus tog ett par steg utom porten. Mufti
fägnade honom helt gladt; men så fort husbonden
stannade uppgaf djuret ett klagande läte. Det var
således klart att Jonas Magnus borde gå längre, och
han gjorde så äfven. Hunden sprang före honom ända
till slutet af allén. Vid sista trädet och nästan i
hörnet af Norrtullsgatan började Mufti att gnällande
springa omkring en mörk massa, som låg der på den af
snöfallet med en lätt hvit mantel betäckta marken.
Jonas Magnus böjde sig ned. Der låg ett barn, en
liten flicka, alldeles orörlig.
En känsla af häftig smärta grep hans hjerta, ett så
djupt medlidande erfor han vid åsynen af den lilla
arma varelsen. Med detsamma vaknade ett längesedan
slocknadt minne.
Han tyckte sig förflyttad tillbaka till sin barndom,
då han, utsvulten och förfrusen, på vägen från
Strengnäs känt krafterna svika och lagt sig ned för
att dö, men blifvit räddad af Murre och Gertrud.
I den sanslösa flickans och hans egen dåvarande
nödställda belägenhet fanns måhända en likhet. Vare
härmed huru som helst, ett var emellertid klart,
att hon behöfde hans hjelp.
Jonas Magnus tog henne också genast på sina armar. Hon
var kall och genomvåt.
Mufti hoppade högt af belåtenhet och sprang derefter
framåt Norrtullsgatan.
Jonas Magnus antog att hunden kände flickans hem och
ville visa honom vägen. Han följde djuret, som vek
af ned åt Surbrunnsgatan och stannade vid en af de
första kojorna. Porten var tillsluten, men oläst.
Jonas Magnus lyftade på klinkan och inträdde med
sin börda i en låg och eländig portgång, mörk som
natten. Att söka efter någon dörr blef öfverflödigt,
Mufti åtog sig besväret. Han skällde och krafsade på,
helt nära Jonas Magnus. Någon rörde sig derinnanför
och dörren öppnades med dessa ord, uttalade af en
matt röst:
– Är det du, Gertrud; hvad jag varit orolig öfver
att du dröjt så länge.
Det svaga skenet från ett smalt talgljus föll nu på
Jonas Magnus, och qvinnan upphäfde ett ångestrop.
– Mitt barn, mitt kära barn, är hon
död? klagade modern.
– Jag förmodar att hon icke är det, svarade
Jonas Magnus och inträdde i ett torftigt rum med
några få dåliga möbler. På den nästan tomma sängen
nedlade han flickan.
Moderns och hans förenade bemödanden att återkalla
henne till lif, kröntes snart nog med framgång. Hon
började andas och framstammade först några
osammanhängande ord; derefter sträckte hon mot modern
sin högra hand, som var hårdt tillsluten, mumlande:
– Jag ... jag ... fick ... ej mera.
Ur handen föll en silfverslant, ett sextonskillingsstycke.
– Det är brist på föda, som gjort henne sjuk,
snyftade modern.
Att sjelf anskaffa bröd och mjölk blef nu Jonas Magnus
första omsorg. Moderns bleka och aftärda utseende
vittnade om att äfven hon var i behof deraf.
Lilla Gertrud förtärde likväl endast af mjölken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0114.html
