Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Grindstugan. Af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var något vida mer än hungern, som beröfvat
henne sansningen; det var en genom förkylning
ådragen sjukdom. En häftig feber hade fått makt med
barnet, och Jonas Magnus skyndade att tillkalla en
läkare. Äfven bestyrde han om medikamenter och att en
grannqvinna hämtade ved från hans eget hem. Derefter
tillsade han qvinnan att stanna öfver natten hos den
förtviflade modern.
*
Brandvakten ropade just sitt: "klockan är tolf
slagen", då Jonas Magnus återvände från den låga
kojan.
Han upprepade under vägen oupphörligt namnet Gertrud.
Det var en sällsam lek af slumpen, att barnet skulle
bära detta namn, och att det nu var hans hund, som
kallat honom till hennes hjelp, liksom det fordom
varit Gertruds Murre, som fört henne till den
uthungrade gossen vid vägen.
Så lifliga voro nu dessa hågkomster, att det föreföll
Jonas Magnus, som om den Gertrud han fann sanslös
vid vägen alldeles liknade hans beskyddarinna. Hvad
samband kunde likväl finnas dem emellan? Intet.
Han hade af grannqvinnan fått veta, att hans
skyddslings moder hette Rung och var enka efter en
komminister som dött samma år de blefvo gifta.
Det var således endast en tillfällighet som fogat så,
att hans skyddsling hade samma namn som hans fordna
lilla räddarinna.
Mufti blef vid hemkomsten så karesserad och berömd
för sin vackra och kloka handling, att vi äro fullt
öfvertygade om att hunden kände sig både smickrad
och stolt.
Med en godhet, som var Jonas Magnus hjerta värdig,
och med en frikostighet, som var större än med hans
tillgångar var förenligt, bistod han den fattiga fru
Rung under Gertruds långa sjukdom. Han skaffade henne
en bättre boning, ordentliga möbler och sörjde för
alla deras behof.
Jonas Magnus outtröttliga omvårdnad belönades
slutligen med Gertruds tillfrisknande. Han kunde
då tillbringa långa stunder hos den lilla flickan,
förtäljande sagor för att förströ henne.
När Gertrud fick mera krafter, berättade hon sin
bekantskap med Mufti. Den hade knutits i en bagarebod,
dit hunden ledsagat Anette. De hade genast blifvit
goda vänner och sedan kom han alltid till Gertrud,
när de träffades på gatan. Slutligen hade han
följt henne hem och under den sednaste tiden kom
han af sig sjelf och helsade på henne. Den afton,
då hon blef sjuk, hade han varit med henne till frun,
som modern arbetade åt, och af hvilken Gertrud fått
silfverslanten.
När Gertrud ändtligen blef så bra att hon kunde lemna
sängen, var det endast för att gifva plats åt den
insjuknade modern.
Äfven nu var Jonas Magnus deras beskyddare och den
som vakade öfver att nöden icke åter skulle hemsöka
de arma.
En dag, då han besökte dem, önskade fru Rung tala
ensam med honom. Hon tackade för allt hvad han gjort
för dem, berättade sin enkla lefnadshistoria, och bad
att han efter hennes död skulle skrifva till hennes
broder och bedja denne taga vård om dottern.
– Han är en välbergad landtbrukare och skall nog
blifva god emot Gertrud, ehuru han icke velat höra
något om sin syster, derföre att jag gifte mig med
Rung, som var en fattig komminister. När jag är död,
kan han ej längre vara ond på mig. Ni, som är så god,
skall nog förmå honom att blifva en far för mitt
stackars barn.
Jonas Magnus lofvade att göra hvad i hans förmåga
stod, och försäkrade att hon icke behöfde vara orolig
för Gertrud.
*
Några dagar derefter, en morgon innan Jonas Magnus
stigit upp, kom Mufti in till husbonden med hängande
hufvud och slokande svans. Han slickade helt sorgset
sin herres hand och lade sig derefter ned vid hans
fötter.
– Huru är det, Mufti, hvarifrån kommer du? frågade
Jonas Magnus och klappade hunden på hufvudet. Har du
varit hos Gertrud, och står der illa till efter du
ser så modstulen ut?
– Frun är död, svarade Anette, som kom in
i detsamma. Gumman som skött henne, har skickat
hit det budet.
Fru Rung var verkligen död, och Gertrud stod der
ensam och öfvergifven. Jonas Magnus skref genast
till morbrodern, som äfven ankom till Stockholm för
att öfvervara sin systers begrafning. Döden och
Jonas Magnus’ bref hade stämt honom till mildhet
emot systerdottern, som han vid sin afresa från
hufvudstaden tog med sig för att uppfostras jemte
sina egna barn.
När Gertrud tog afsked af Jonas Magnus, sade han till
henne:
– Träffas du af någon sorg eller kommer du i
behof, så uppsök mig. Hvad jag äger skall jag dela
med dig; hvad jag förmår, för att mildra
dina bekymmer, skall jag göra; och så skildes han
och Mufti från deras gemensamma skyddsling.
*
Efter detta afsked förflöto år, utan att Jonas Magnus
hörde af lilla Gertrud.
Han hade flyttat från Karlbergsallén och då måst lemna
en skara skyddslingar, som han med sin vanliga ömhet
omhuldat, nämligen de stackars sparfvarne.
För att underlätta deras små näringsomsorger, hade
Jonas Magnus haft för vana att utanför sina fönster
mata dem med brödsmulor, frön med mera under den
kalla årstiden. De voro också så vana dervid, att
om de ej funno den dagliga ransonen utkastad åt dem,
de genom att ordentligt belägra hans fönster gjorde
sig påminta.
Det smärtade också Jonas Magnus att nödgas lemna dem
åt sitt öde, och snart nog började han allt emellanåt
företaga promenader till sin fordna boning, för att
förse fåglarne med sådane läckerheter, som han visste
de tyckte mest om.
En dag, då han med sin gamle Mufti begaf sig till
Karlbergsallén, för att mata sparfvarne, blef han
icke litet förvånad då han redan på afstånd fick se
en hel flock sparfvar hålla på att plocka upp något,
som en osynlig hand kastade åt dem.
Mufti, som lunkade efter sin husbonde, fästade också
sin uppmärksamhet härvid, och rusade så åstad, med den
hastighet hans med åren förvärfvade flegma det tillät,
tvärs igenom sparfhopen och till ett träd, bakom
hvilket något menskligt föremål måste dölja sig. Nu
tycktes han blifva glad, utstötte ett kort skall och
hviftade med svansen af hjertans grund. Sparfvarne
hade flyktat sin kos och Jonas Magnus påskyndade
sina steg, för att erfara hvad som gjorde hans hund
så liflig.
Bakom trädet stod en ung, blomstrande flicka, som
klappade och smekte den gamle hunden, hvilken hon
nämde vid namn.
Jonas Magnus betraktade henne några ögonblick och
utropade derefter:
– Gertrud! Ja, det är Gertrud; jag misstager mig icke.
Det var verkligen den lilla Gertrud, som vuxit upp
till en ung tärna. Hennes glädje att återse sin
välgörare var innerlig. Gertrud berättade för honom,
att hon sedan någon tid vistades såsom lärarinna
i en flickpension vid början af Norrtullsgatan. Hon
hade ofta sett herr förste expeditionssekreteraren
gå förbi och äfven fått veta, att han gjorde
dessa promenader, för att undfägna de öfvergifna
sparfvarne. Bibehållande i tacksamt minne allt,
hvad han gjort för henne och modern, hade hon nu
åtagit sig hans små vänner och brukade tillbringa
sina lediga stunder med att gifva dem mat. Hon hade
alltid hoppats, att ödet skulle sammanföra henne med
honom. Denna önskan hade nu gått i fullbordan.
På frågan, hvarför hon icke längre var hos sin
morbror, svarade Gertrud, att morbrodern var död
och husets ställning sådan, att hans egna barn måst
ut i verlden, att söka försörja sig sjelfva. Härvid
suckade Gertrud. Det var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0115.html
