Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Akta! Hm ... Det enda som tröstar mig är, att unga
herrn aldrig tycks hafva visat någon böjelse för Elna,
aldrig låtit påskina någon annan tillgifvenhet, än
den, som plär finnas mellan barn, som uppvuxit och
lekt tillsammans. Kanske skrämma vi oss i fåvitsko
... Nog plär det vara så, att hvad menniskan talar
om i drömmen, eller i feberyrsel, det plär ock under
det vakande tillståndet sysselsätta hennes tankar;
men Elna är ju så ung ... endast fjorton år. Vi
skola hoppas att det der var endast ett ... jag vet
icke hvad jag skall kalla det. Nog af, jag vill bedja
Gud att Han från oss afvänder denna nya olycka."
"Vi skola hoppas det bästa, kära Ingrid. Och nu
måste du gå in till den stackars ungen. Hon rör på
sig ... hon är säkert vaken."
Efter ett par veckors förlopp var Elna ändtligen så
pass återställd, att hon kunde vistas utom stugudörren
och med hela styrkan af sitt svärmiska, för allt skönt
öppna sinne njuta af högsommarens herrlighet. Den stod
nu som bäst i sin fulla prakt; ännu hade icke lian
afmejat de myriader blommor, hvaraf ängarne skiftade
i tusende färger; ännu hade icke fåglarne tystnat i
skog och dal; ännu glittrade böljan så herrligt och
de små fiskarne hoppade så lustigt i vattenbrynet,
solen var varm, luften stilla och de mörkgröna träden
gåfvo en svalkande skugga. För Elna var det en högtid,
första gången hon fick komma utom kammarens trånga
väggar. Hon var så glad, att hennes ögon fylldes
af tårar, och hon ropade, gång efter annan: "Gud,
så skönt! Gud, så herrligt!"
Hon gick allt längre och längre bort från hemmet och
satt allt längre och längre stunder ute, under de
gröna träden, dock allra helst der, hvarest hon hade
utsigt åt slottet, nämligen då hon var allena. Men
hennes unga vän och gynnarinna Ingeborg kom ofta ned
till henne och medhade stundom sin luta, hvarpå hon
spelade och sjöng för Elna, eller nya testamentet,
hvari de tillsammans läste.
Ingeborg drog riklig försorg om, att ingenting
fattades Elna, ej heller hennes omgifning. Hennes
far låtsade ingenting om, fastän han mer än en gång
sett henne på väg till Thomas’ koja, åtföljd af ett
tjenstehjon med knyten och korgar; ty herr Eskil Grip
var icke snål, men han tålde aldrig att hans folk
bortskänkte det ringaste. Med dottern var det en annan
sak; ty för henne var han temmeligen svag. Emellertid
var det en egen slags svaghet, som bestod blott deri,
att han aldrig bannade henne. Men att bereda henne
någon glädje, eller gifva henne en smekning, ens så
mycket som ett vänligt ord – derpå tänkte han aldrig.
Ingeborg, som öfver all beskrifning älskade sin bror
och ständigt tänkte på honom, talade också ständigt
om honom med Elna, som tyckte att intet samtal kunde
vara ljufvare, än det som rörde sig omkring Johan,
och intet namn på jorden skönare än hans.
Och när hon vandrade ensam ute, eller satt med en
söm, eller en slända, eller ett par kardor – eller
hvad det var för ett handarbete, ty sådana förmådde
hon redan förrätta, så roade hon sig derunder endast
med att tänka på Johan och för sitt minne framkalla
hans bild, jemte tonen af hans röst. Hon tänkte sig
honom under så många olika förhållanden och hon tog
sländskaftet samt ritade dermed i sanden en bild,
i profil, som skulle vara hans, men som lika gerna
skulle kunnat vara en apas, eller till och med ett
fårs profil; ty hvad den stackars lilla Elna var
skicklig uti – ingalunda var det i ritkonsten. Men
för hennes inbillning, konstlös och liflig som
ett treårigt barns, hvilken af ett vedträd kan
skapa en konstmessigt formad docka, eller af en
pall en lefvande häst, var det ändå Johan, hennes
käre Johan. Och hon talade till honom, helt sakta,
halfhviskande, och hon undrade hvad han i detta
ögonblick månde hafva för sig, och om han hade mycket,
mycket roligt der borta, bland de många adelsjunkrarne
och de sköna, präktiga adelsjungfrurna, som voro så
artiga och så granna.
Adelsjungfrurna! ... Vid den tanken gick ett hvasst
stygn genom den unga flickans hjerta, utan att hon
sjelf visste hvarför. Ty så fullkomligt oskyldig och
barnsligt omedveten var
hon om allt hvad kärlek hette och hvad dermed
hade gemenskap, att hon visst icke anade faran af
sin dårskap, förr än den hade gripit omkring sig
och i hennes unga, oerfarna, intet ondt fruktande
hjerta slagit så djupa rötter, att de ej mer kunde
uppdragas.
Stackars, stackars liten Elna!
Men, om hon sjelf var lugn för följderna af en känsla,
hvars namn och beskaffenhet hon icke förstod, så
var detta långt ifrån fallet med hennes mor och
synnerligast med farfadern, som nästan stundligen
bevakade henne och lurade på alla hennes företag,
ja, hennes miner, dock oförmärkt, utan att hon anade
det. De upptäckter han gjorde voro långt ifrån
lugnande och han meddelade dem alltid åt Ingrid,
och de lade sina kloka hufvuden tillsammans,
angående sättet att förekomma en olycka, då Johan
skulle återvända hem och de båda unga skulle blifva
äldre. Åtminstone funderade de på uppfinnandet af
något medel att för honom dölja Elnas svaghet, i
fall, såsom de hade all anledning att ännu hoppas,
han icke delade den.
En dag satt den lilla flickan, såsom många gånger
förut, med sitt arbete utanför stugans vägg. Ingeborg
var icke nere; hon läste för munken deruppe på
slottet; eljest hade Elna icke sutit så der nära
knutarne – de båda flickorna plägade, då de voro
tillsammans, begifva sig längre bort.
Elna var den dagen ovanligt vacker. Hon liknade
på intet vis de andra bondflickorna med sina platta
drag och intetsägande ansigten. Hennes ansigte var
regelbundet, som den aristokratiska racens, och –
som vi redan hafva hört, eller åtminstone kunnat
sluta till, var ej detta heller så underligt. Ett par
klara blå ögon hade hon, som talade mycket, äfven då
den friska munnen med sina hvita tandrader ingenting
sade, och hyn var ovanligt fin och ren mot de andra
flickornas, hennes gelikar. Väl hade de af sjukdomen
tärda och insjunkna kinderna nu börjat återfå sin
rundning, men der låg dock ännu en blekhet öfver
anletet, liksom en mystisk slöja af nyss öfverståndet
lidande, som åt detsamma förlänade ett oemotståndligt
behag.
Rätt som hon satt der drömmande, med hufvudet lutadt
i handen, stirrande mot marken och tänkande på –
hon visste bäst sjelf på hvad, eller hvem – stod,
då hon åter blickade upp, en munk midt för henne och
betraktade henne med det lifligaste intresse. Han
var af bernhardinermunkarnes orden, det märkte Elna
på drägten, ty hon förstod ganska väl att skilja
på munkars och nunnors olika drägter, enär det ej
var mer än tre år förlidna efter Westerås recess,
då beslutet fastställdes om klostrens upphäfvande.
Denne munk – hvarifrån hade han kommit i en sådan
hast? Han hade tassat så tyst med sina sandaler. Elna
nästan förskräcktes då hon fick se honom, ehuru hans
ansigte visst icke hade något afskräckande, snarare
tvärtom. Kapuchongen var tillbakaskriden från den
höga, fria pannan, som hade någonting ädelt, och det
låg i de mörka, djupa ögonen något som tilldrog sig
uppmärksamhet och ingaf förtroende.
Elna var just i begrepp att fråga hvad patern önskade,
då hon hörde honom sakta mumla:
"Månne det kan vara hon?"
Plötsligt hörde hon dock ett genomträngande skri, och
då hon tittade sig om blef hon varse sin mor, som,
då hon af en händelse kommit ut på förstugubron och
fått se munken, hade uppgifvit det förfärliga skriket
och nedfallit afdånad. Man bar henne in. Munken var
spårlöst försvunnen. Han hade begifvit sig bort lika
plötsligt som han framstod.
Men vi vilja nu åter lemna kojan för palatset
och se hur det gick med Johan, under hans ridt med
konungen och vidare under hans vistande hos herr Sten
Lejonhufvud på Ekeberg.
Om det fins ett ögonblick i menniskolifvet, då
hjertat är, mer än någonsin, öppet för glädjen och
hoppet, hvilka under högljudda toner från harpor
och cymbaler, jublande intåga genom de på vid gafvel
stående dörrarne, nyss så hermetiskt tillslutna för
dessa båda älskliga genier, som började att nästan
komma i glömska hos hjertats ägare; om det fins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
