Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ögonblick, då synkretsen klarnar, vidgas och
slutligen förstoras i oändlighet, denna synkrets,
hvilken nyss var så mörk och så trång som en
fängelsehåla, eller en klostercell, så är det just
då, när en ung menniska, länge förtryckt och kufvad,
plötsligt slipper ut i Guds fria natur, för att
bland vänner, bland muntra, liktänkande jemnåriga
tillbringa någon tid, vore den än aldrig så njuggt
tillmätt af den trångbröstade ensidighetens hand. O,
huru själens förlamade vingar då börja helt sakta röra
på sig och lyftas, höjas, så småningom, tills de få
sträckas ut till deras hela längd och ändtligen med
lätta, djupa slag pröfva sin flygt i tankerymdens
obegränsade blå, själens egentliga lifsluft. Då
finner den nyss så bedröfvade och nedslagne, att det
ändå lönar mödan att lefva ... att lifvet är ljuft
och lätt till och med, att framtiden är ett något,
hvaraf ett allt kan skapas ... att den är ett chaos,
hvari man endast behöfver sprida en gnista ljus –
modets, företagsamhetens, ihärdighetens ljus, för
att deraf alstra en hel verld, full af under.
Just sådan var Johan Eskilson Grips sinnesförfattning,
då han, hunnen öfver vindbryggan, i ett allt större
och större fjerran skådade sin fars borg, när han då
och då vände sig om på hästryggen och blickade bakom
sig, för att rätt öfvertyga sig om, att det icke var
en dröm att han var ute och reste, utan verklighet,
en sann och glad verklighet. Han, som ännu samma
morgon hade, så nedtyngd och melankolisk till sinnes,
stått på höjden af klippan Munken och med en trängtan,
som på intet menniskospråk kan beskrifvas, blickat
omkring sig på den kringliggande trakten och önskat
sig på en stund vara en fågel, för att få på närmare
håll skåda all denna herrlighet.
I början red konung Gustaf ensam i första ledet,
efter honom de tvänne adelsmän, som voro något äldre
än Sturen, och sist denne och hans vän Johan. Vi
räkna icke en nödig eskort af knektar, som utgjorde
eftertruppen.
Konungen red tyst, försänkt i tankar – och han hade
minsann tillräckligt att tänka på, denne store skapare
af sitt fosterlands väl, denne oförskräckte räddare
af dess ära och sjelfbestånd. Han hade ju så mycken
vantro att besegra, så många hinder att öfvervinna,
så mycken otack att smälta, så många försåt att vakta
sig för, innan han kunde säga sig stå vid målet,
om han någonsin skulle hinna dit. Det var i sanning
ett jätteverk han hade företagit sig och väl var,
att den store ande, som dvaldes inom denna formsköna
kropp, icke förtröttades under sitt Sisyphis-arbete,
ty ett sådant var det i början.
Således – i samma mån som den unge Johans tankar
blefvo ljusa och lätta, blefvo konungens mulna och
tunga. Den förres planer, om han ens uppgjorde några
sådana, gingo endast ut på att rätt njuta af den honom
förlänade korta frihetstiden och all den lycka och
fröjd den skulle medföra; konungens planer deremot
... Ja, hvem vågar tala om dem? Hvem har väl någonsin
haft ett sänklod, som hunnit djupet af tankarne hos
tidehvarfvens störste män?
Äfven Svante var tyst och sluten. Utan att yttra
ens ett ord till sin vän Johan red han framåt och
lät denne på egen hand slå sig ut med sina tankar och
intryck, så godt han det kunde. Det var dock ingalunda
af bekymmer för statens väl, som denne sextonårige
ättling af lysande förfäder envist knep ihop sina
läppar; ty som vi redan veta hade han längesedan
fattat sitt beslut att med obrottslig trohet tjena
konung Gustaf och med sin ålders vanliga sorglöshet
kastade han således all omsorg på honom. Icke heller
teg han af fruktan för hvad som möjligen komma skulle;
ty det är icke vid den åldern man grufvar sig för
morgondagen, endast den innevarande är någorlunda
ljus och lugn. Stackars Svante! icke anade han –
och väl var det – att han snart skulle slungas ut
i en främmande, fiendtlig verld, der falskheten
lurade omkring honom på alla sidor, der egennyttiga
beräkningar och nedriga planer skulle omsnärja honom
som ett nät, der frestelser, af flerahanda slag och
skepnader, skulle
ställa sig inför honom och vilja genom falska
förespeglingar om ära och höghet göra honom till
en lekboll för andras godtycke och till slaf af de
passioner man hos honom sökte uppväcka.
Om allt detta drömde icke den vackre, ljushårige
ungersvennen, der han satt, rak och smärt, och så
säker i sadeln, som om han redan varit en äldre,
vapenför man. På den tiden mognade adelns söner ganska
tidigt till män. Det fanns då ännu en adel, der det
nu fins endast dammet af de multnade vapensköldarne
och det allt mer och mer förbleknade minnet af –
"vördade fäder".
Nej, Svante Sture var tyst derför att han längtade
– att hans hufvuds alla tankar och hans hjertas
alla känslor ilade före honom till det föresatta
målet. Något, hvarom hans med honom alldeles jemnårige
vän Johan ännu icke hade ringaste aning, var kärleken,
denna de ungas eldprof, som de dock alla förr eller
sednare måste genomgå. Johan var i det hänseendet
ännu ett barn, medan Svante redan visste hvad den
på en gång lifgifvande och nedslående känslan var, om
han ock ej ännu vågat nämna den vid dess rätta namn.
Hvem Svante Sture älskade veta vi af häfden, likasom
vi veta, att hans kärleks föremål sedermera blef honom
undansnappadt af hans fosterfar och välgörare konung
Gustaf. Det var då som den unge ädlingens trohet
mot samme konung sattes på det hårdaste prof, hvarpå
någon ung mans trohet någonsin blifvit satt. Och han
bestod äfven detta. De svikna förhoppningarne, den
för alltid försvunna kärlekslyckan och den grundade
svartsjukan lades i den ena vågskålen och vägde tungt;
men i den andra, deremot, lades tacksamheten för många
visade välgerningar, fosterlandets väl, som fordrade
enighet och sammanhållning hos dess utmärktaste
män, beundran för hvad den store frihetshjelten
hade gjort och verkat, och den ädle Sturesonen,
en verklig chevalier sans peur et sans reproche,
gick med obefläckad ära, om ock med krossadt hjerta,
ut ur denna känslornas våldsamma strid, med klar blick
och högburet hufvud, liksom då, när han trampade på
listens och förförelsens svarta ormyngel.
Dock, vi göra här måhända en alltför lång utflygt
och måste således återvända till de på landsvägen
mellan Eskilsnäs och Ekeberg, eller öfver gränsen
mellan Vestergötland och Nerike, färdande herrarne.
Af skyldig vördnad för konungen hviskade endast,
sinsemellan, de båda näst honom ridande hofmännen; ty
att tiga, dertill sporde de alls ingen lust. Deras
sinnen voro hvarken så betungade af omsorger,
som monarkens, ej heller så oerfarna, som de unge
ädlingarnes i sista ledet, för att de ju icke skulle
kunna helt otvunget språka om hvad som helst.
Ändtligen blef Johans hjerta alltför fullt och han
måste hafva en afledare för alla de känslor och
intryck, som från alla håll strömmade inpå honom,
hvarför han, genom att helt sakta kläda dem i ord,
ändtligen väckte Svante ur sina vakna drömmar. De
började så småningom ett samtal, som under farten
blef allt ifrigare, och som uteslutande rörde sig
omkring Ekebergs för dem båda så kära och välbekanta
invånare.
"Hvem", frågade Johan, "förestår den unge herr
Stens hus, då jag vet, att han ej lyckades förmå
sin ädla moder, fru Ebba, att stanna der och utöfva
värdinneskapet?"
"Det är", svarade Svante, "en fru Sjöblad, enka
efter Hans Rosenstjerna, en bland de halshuggna
herrarne. Denna fru Sjöblad [1], eller fru Carin,
såsom hon i dagligt tal benämnes, har en dotter,
som vid tiden för blodbadet var helt späd, ty ännu är
Cecilia Sjöblad icke mer än tolf år. Med henne måste
den stackars frun, vid underrättelsen om sin mans,
herr Hans Rosenstjernas, olyckliga slut, fly från
hus och hem och dölja sig, först i skogen, sedan hos
bönder, lemnande gods och gård att sköflas af danska
knektar, hvilka der huserade jemmerligen. Sedan kom
hon väl tillbaka dit, men var nu utarmad och utan
stöd, och det var med synnerlig glädje hon antog det
af Sten Lejonhufvud henne gjorda anbudet, att flytta
i hans hus och som värdinna förestå det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
