Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att Anna Lejonhufvud och hennes trolofvade, Axel
Bjelke, sökte alla tillfällen att vara tillsammans,
att samtala med hvarandra och lustvandra vid
hvarandras sida, var naturligt och ingen anmärkte
något dervid. Men besynnerligt var det, att ingen
anmärkning drabbade Margreta och den unge Sturen,
hvilka likaledes voro oskiljaktiga, ehvart det än
bar. Kanske var det derföre, att brodren, herr Sten,
så hjertligt önskade en förening med Sturehuset,
såsom varande då, näst Wasahuset, det förnämsta i
landet. De båda mödrarna hade ock, redan för många
år tillbaka, sins emellan öfverenskommit att förena
sina barn, ifall de vid tilltagande ålder skulle fatta
tycke för hvarandra, och man lemnade dem således all
möjlig frihet, att underhålla och vårda sina oskyldiga
hjertans rena kärlekslåga, som, utan att de sjelfva
visste det, brann allt högre och klarare.
Ingen låtsade derföre se, att Svante och Margreta
ständigt uppsökte hvarandra, att han skar hennes
och sitt namn, förenade, i väl femtio af parkens
och skogens trän omkring Ekeberg; att hon flätade
kransar och prydde honom med, att de hade så mycket
att säga hvarandra, helt sakta, utan att det någonsin
blef uttaladt. Man fann allt detta helt naturligt och
tillåtligt, ehuru ingen talade derom, så att de båda
hörde det.
Och visst var, att ännu aldrig hade Svante för
Margreta yppat sin kärlek i ord – dertill var han
ännu för barnslig, eller för blyg, hur karlavulen
han i öfrigt var. Och hon – säkert var, att hon
aldrig kom att längta efter det ögonblick, då han
skulle bryta denna – vi skulle vilja säga heliga
tystnad. Alltnog, att han aldrig tänkte sig någon
annan brud än Margreta, och hon aldrig tänkte sig
någon annan make genom lifvet än Svante, liksom han
ständigt var hennes make i leken.
Och härmed voro de, tills vidare, fullt nöjda och belåtna.
Det dröjde länge innan konung Gustaf återkom samma
väg, på sin resa genom landet. Icke alla godsägare och
riddersmän hade varit så villiga, som herr Eskil Grip,
att genast tillförsäkra honom hjelp mot de upproriska
och han hade således måst uppehålla sig längre än
han beräknat.
Att Johan Grip var särdeles förtjust åt detta
dröjsmål, derpå tviflar väl ingen. Han blott fruktade,
allt mer och mer, konungens återkomst till Ekeberg,
och vid blotta tanken på återvändandet till hemmet
greps han af en outsäglig ångest.
En dag var han ensam ute med de unga flickorna och
Arvid Stålhjelm. Svante hade ej kunnat säga nej för
ett jagtparti, som herr Sten tillställt och hvartill
han bjudit flera af ortens unga herrar; men Johan,
lika litet som Svante road af detta tidsfördrif,
hade undsluppit, derför att han hade litet ondt i
sin venstra arm, efter fallet ur en gunga.
Huru de unga nu spatserade kommo de till en äng,
der en mängd kor gingo och betade. Bland dessa var
äfven en ilsken tjur, som, då han fick se de unga
flickorna och ynglingarne, genast rusade emot Cecilia
Rosenstjerna, hvilken tillfälligtvis hade en kjortel
på sig af särduk i den mest lysande röda färg.
Der blef ett förfärligt skrik. De trenne jungfrurna
Lejonhufvud räddade sig genom att springa, så långt
deras ben buro dem, och vi äro ledsna att behöfva
säga, det den femtonårige, muntre och merändels så
stortalige Arvid Stålhjelm gjorde precist detsamma.
Icke så vår vän Johan Grip. Han kastade sig modigt
framför den hotade lilla flickan och skyddade henne
med sin kropp mot det ursinniga djurets angrepp. Men
besten var icke dermed lugnad. Johan var obeväpnad,
ägde icke ens en käpp att försvara sig med.
Cecilia sprang undan och instämde med full hals i de
andra flickornas nödrop. Lyckligtvis funnos i närheten
några bönder, som arbetade på ett svedjeland och af
hvilka tvänne kommo rusande till stället, der tjuren
som bäst med sina långa, hvassa horn bearbetade den
stackars Johan.
Raskt och med egen lifsfara lyckades det de bägge
karlarne att få makt med besten, tills flera af
deras kamrater, hunno fram till stället, hvilket
skedde oförtöfvadt. Man
böjde sig ned till den unge ädlingen, der han låg,
dödsblek och orörlig, på marken, som färgades af
hans blod, hvilket strömvis flödade ur ett sår
på högra sidan, nära veka lifvet.
De fyra flickorna ilade hem till slottet, för att skaffa
hjelp, men funno der före sig Arvid Stålhjelm, som
kommit i samma ärende, men som naturligtvis hann före
dem emedan han orkade springa fortare än de. Snart
var en hel cirkel af folk, deribland fru Sjöblad,
samlad kring den stackars Johan, hvars sår bönderna
hade förbundit, så godt de förstodo det. Man gjorde en
bår af videqvistar, bäddade den med mjuk mossa och bar
såmedelst den stackars sårade, mera död än lefvande,
helt sakta upp till slottet.
Såret var djupt och smärtsamt, men icke dödligt. Man
hade på Ekeberg en luthersk prest, hvilken förr varit
munk och derunder egnat sig åt trägna studier, men som
sedan, öfvertygad om den nya lärans företräde framför
den gamla, hade med lif och själ hyllat reformationen
och blef densamma med hvarje dag allt mer och mer
tillgifven. Mäster Michael, så hette han, stod i stor
gunst hos godsets herrskap och i högt anseende hos de
underhafvande; ty han var icke endast en rättskaffens
prest, utan äfven i allt en klok och rättänkande
man, samt tillika en utmärkt skicklig läkare – eller
snarare fältskär – enligt den tidens enkla sätt.
Ute på någon förrättning i andligt eller lekamligt
hänseende, vi veta ej hvilketdera, var mäster Michael
icke tillstädes strax, då olyckan timade med Johan;
men han anlände dock hem genast efter det man fått
den af smärta och blodförlust afsvimmade upp till
slottet och bringat honom till sängs. Det blef nu
läkarens första omsorg att rena såret och undersöka
det, hvarefter han använde sådana förband, som han
ansåg ändamålsenliga, jemte en af honom sjelf tillredd
välgörande balsam.
Att der blef en stor uppståndelse på slottet faller
af sig sjelft. Flickorna jemrade sig och voro länge
halft förskrämda och fru Carins sinnesförfattning
låter sig knappt beskrifvas. Hon hade ju varit så nära
att förlora sin dotter, sitt enda älskade barn. Och
denne ädelmodige yngling hade offrat sitt lif för
Cecilia. Hur skulle hon nog kunna tacka honom? –
Hon var alldeles upplöst af känslor.
Natt och dag, snart sagdt, satt nu fru Carin Sjöblad
vid den sjuke Johans säng, nämligen alla de stunder
hon kunde undandraga sig sitt ansvarsfulla kall såsom
förestånderska för ett så stort hus. Ingen mor kan med
trägnare omsorg och större ömhet vårda och omhulda en
sjuk son, än hon gjorde det med den unge Grip, för
hvilken hon hyste ett särskildt deltagande, derför
att han var moderlös och hade en hård far.
Äfven flickorna, så väl den sjuttonåriga Anna, som den
fjortonåriga Margreta Lejonhufvud vakade under de
första dygnen medan sårfebern varade skiftesvis hos
Johan, och man fruktade för hans lif; ty det gjorde
man, i trots af mäster Michaels tröstande utsago. Den
sjuke var länge oredig, yrade och pratade om sin far
... om sin syster ... om att han måste hem ... att
tiden var ute ... att han ej vågade dröja längre.
Af alla dem, som smygande på tå och sakta hviskande
omgåfvo hans bädd, var dock ingen mera djupt bedröfvad
än lilla Cecilia, som var en, ehuru ofrivillig, orsak
till hans lidande. Hennes nyss så glädjestrålande
barna-ansigte var nu beständigt mulet, som en höstdag,
med behöriga skurar af tårar från de stora ljusbruna
ögonen. Hon hade tyckt så mycket om Johan, alltifrån
första ögonblicket hon såg honom, sade hon; ty hennes
syskonbarn Arvid var ju ständigt elak emot henne och
retade henne oupphörligt, hvaremot Johan ständigt
var artig och förekommande, villigt lånande sig åt
hennes barnsliga nycker och vid alla promenader, så
väl till lands som till sjös, utgjorde hennes trogne
riddare. Nu var han sjuk ... illa sjuk ... och det
för hennes skull; och fastän hon icke rådde derför
hade hon dock svårt att trösta sig öfver hvad som
händt.
Man hade redan dagen efter olyckshändelsen afsändt
ett bud till herr Eskil Grip, som genast infann sig,
åtföljd af Ingeborg, hvilken icke hade lemnat honom
någon fred förrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
